milkbartoilet

Jag får besökare på något jag skrev förra året. Världsbokdagen, imorgon. Jag kommer nog vara upptagen hela dagen, men vad gör ni andra? Träffas ni och pratar böcker? Går ni på någon tillställning eller läser ni extra mycket? Själv hoppas jag kunna läsa lite i Den perfekte vännen, som ska vara avslutad på tisdag när vi ska träffas i bokklubben och prata om annat.

Men vad händer i stan då? Det litterära Umeå. Något måste väl hända tänker jag. Biblioteket kanske? Ja, Stadsbiblioteket lånar ut böcker som vanligt, men annars inget utöver barnarrangemang på förmiddagen. Det kan tyckas att det skulle vara på sin plats att biblioteket kunde hålla i något arrangemang för alla litterärt törstande umebor som passerat fem års ålder också, men nej.

Vi får väl bege oss över älven, till tegsbibblan som har afterwork med överraskningar.

Efter tre månaders arbete är det nu över, två intensiva och roliga dagar. Jag har inte lyckats se hälften av de seminarium jag tänkt, blogga hade jag också planerat att göra mer av men samtidigt är jag lite för petig för att vara en bra livebloggare, alternativt för långsam. Själv föredrar jag petig. Jag producerade i alla fall ett inlägg på littfest-bloggen, om seminariet med Katarina Kieri.

Min Littfest har varit bra, min första Littfest. Jag har varit hypersocial och samtidigt superblyg. Har skakat hand med så sjukt många författare och annat löst bokfolk. Ska jag sammanfatta dessa två dagar skulle jag bara vilja säga att det var så jäkla mycket folk, men samtidigt en så härligt positiv stämning.

Det började så storslaget oväntat bra, med Kristian Lundberg som kom och gav Littfest en flygande start. En supertrevlig och ödmjuk man som verkligen förgyllde festivalens första dag med sin närvaro. Ett speciellt sammanträffande var att ynka fem minuter innan hans seminarium om Yarden drog igång fick jag ett sms från stadsbibblan som meddelade att ett exemplar av boken nu väntade på mig på reservationshyllan. Reservationen som gjordes kanske till viss del med tanken: ”han kommer ju på Littfest och det vore väl bra om jag läser hans bok då”.

Efter att ha lyssnat på Kristian i trekvart, hört honom läsa stycken ur sin bok, och lyssnat till hans beskrivningar av uppväxten, utanförskapet och klasstillhörigheten var jag dock såld. Så snart möjlighet sedan gavs stövlade jag ut genom Folkets hus långsamt snurrande dörr och sedan över gården och in på biblioteket för att hämta boken, som jag nu läser. Jag älskar den redan, ynka tjugo sidor in.

Strax därefter fick vi en smärre kris och jag fick lov att kuta in i Idun för att meddela att ljudet strulade på bambuser-sändningen. Tack och lov för detta lilla missöde, tänker jag nu, helt själviskt. För annars hade jag nog helt missat Jonas Karlssons fantastiska läsning av sin novell Muntlig redovisning. Jag hade inte fattat att det skulle vara så bra.

När hungern sedan kom och det var dags för lunch, bestod denna av en blaskig nära oätlig soppa, men inget ont som inte har något gott med sig. Intill mig vid bordet satt Vi läsers chefredaktör Ann Lagerström och jag passade givetvis på att fråga henne om hur det var egentligen med Owlit. Utsågs de verkligen till månadens bokblogg? Svaret var: Ja. Så nu vet vi det. Inga fler sömnlösa nätter för Frida och Ellen som står bakom den fina bloggen i fråga.

Den allra trevligaste delen av littfestfixet innan, var att jag drog ihop ett imponerande gäng bokbloggare till en tjugo minuter lång chattsession på fredagskvällen. Precis som jag hade anat var tjugo minuter över på tok för fort, något jag tror det övriga deltagarna skulle hålla med mig om. Bokbloggare är så himla trevliga att det är svårt att få nog av dem. Suzanne och Bea från Pocketblogg fanns på plats, liksom Nina Frid från Bokcirklar, och hemma framför sina datorer fanns femton slipade bokbloggare. Bland dem Anna Winberg, Bookydarling, Owlit, Bokmania, Bokunge med flera flera superhärliga bloggare.

Om fredagen var sprudlande så var lördagen lite trött i jämförelse. Ska sanningen fram så skulle jag ha varit nöjd så, i alla fall trodde jag det innan jag hade beskådat Annika Norlins finstämda avslutning. Är du fortfarande arg? med akustisk gitarr och när jag nu ser inspelningen känns huden lite extra tunn. Kanske är det också för att det är över nu, känns lite tomt. Vad ska jag göra nu, utan Littfest? Vad finns kvar? Vemodigt men samtidigt nå så djävulskt skönt.

Sedan finns ju frågorna om framtiden. Jag vet inte. Ja, det blir såklart en Littfest nästa år med. Det enda jag vet är att det borde kunna bli ännu bättre. Särskilt med tanke på vad detta blev, med de medel som fanns till hands.

Boknördar som bloggar om böcker skriver inte sällan om alla olästa som huserar i hyllorna. Hur har folket det på den fronten? Dra en rearunda i gamle gode Billy, rota fram stackarna som kanske står på bakre raden, förhandsboka titlar ur sortimentet du vet ligger nerpackat i flyttkartonger i källare eller på vind. Kan hämtas när som helt, kostar nada.

För den som absolut ska på med spenderarbyxorna skulle jag vilja slå ett slag för Kupan, Emmaus eller kanske Returbutiken. Handla en kasse för en hundring och släng för guds skull inte din hundring på Dan Browns senaste. Hur mycket de än vill att du ska göra det, gör det inte.

Den som känner sig rik bör absolut besöka Pilgatan och Mingus, det perfekta månggiftet mellan skattkammare av böcker, hjärtligt fika och nästintill dödligt charmiga lokaler. Här gäller principen ta tre betala för två på alla böcker i sortimentet.

Resten av bokrean, den med stora röda bokstäver, tycker jag mest är trång och svettig. Vi köper kanske någon kokbok och några barnböcker. Förra året nöjde vi oss allt som allt med Kenta och barbisarna och En stjärna vid namn Ajax. Efter att ha ögnat lite löst i de stora kedjornas kataloger för årets rea med blicken på litteraturen för de små har jag dock hittat några guldkorn. Men i stort är det väl som vanligt mycket deja vu över rean.

Anna-Clara Tidholms Nelly packar har stundtals varit omåttligt populär här hemma såväl som film som i bokform. Själv föredrar jag boken, så jag kan ta mig friheten att byta genus på Nellys föräldrar. Rollerna i familjen är tyvärr hopplöst förlegade, men lätta att åtgärda med enkel omkastning.

Matildas katter som jag skrev om innan jul finns med, bra bok. Bu och Bä får besök även den en bra bok. Det var det fräckaste – Om den lilla mullvaden som ville veta vem som hade gjort det… (dvs bajsat på hans huvud) har vi, tyvärr, som popup-variant och den är älskad av barnet hatad av de vuxna, så jag utfärdar en liten rekomendation/varning för den.

Den som inte har Vem ska trösta knyttet? borde kanske ta och skaffa den, som kanske är det finaste som gjorts för små ögon och öron. Att bokia sen tycker att folk ska skrivas på näsan och säger att boken lämpar sig för barn mellan sex och nio år är dumheter och struntprat och inget att lägga större vikt vid.

Den vanliga frågan kvarstår dock: Vilken blir årets bok om döden?