milkbartoilet

Vi återvänder till Sydafrika för att titta närmare på den bok som i år fått utmärkelsen Peter Pan-priset: Makwelane och krokodilen.

Den lilla flickan som heter Makwelane älskar att sjunga och spela musik på det instrument som också är hennes namne, makwelanen. Hon älskar också sin mormor Gogo och övertalar sina föräldrar att låta henne besöka mormodern på egen hand. Villkoret är att hon på väg till mormor måste akta sig mycket noga för den sluga krokodilen som lever i floden.

Inför och under sin färd varnas hon av fåglar och insekter för faran som lurar i floden. När hon sedan korsar floden byter hon till och med några ord med självaste krokodilen i tron på att han bara är en ofarlig men jättestor ödla.

Det blir riktigt spännande där på slutet då allt händer så fort, Gogo attackeras av krokodilen samtidigt som Makwelande kommer sjungande längst stigen, sedan kommer sammandrabbningen.

På flera håll har jag sett att Makwelane och krokodilen jämförts med Rödluvan och vargen och och visst finns uppenbara likheter. Skillnaden är bara att här behövs ingen hjälpande hand, Makwelane klarar på egen hand av att rädda såväl som mormor Gogo som sig själv från den listiga krokodilen och efter den actionladdade slutstriden kan vi äntligen få pusta ut. Krokodilen vaggar skamset iväg med makwelanen emellan sina stora käftar medan Gogo och Makwelande dansar runt av lycka.

Peter Pan-priset delas ut på Bok & bibliotek som gästas av illustratören Piet Grobler.

Mitt utlovade Afrikafokus är nu menat att fortsätta, sist var det Sydafrikanska Tshepo Mde som likt Lotta på bråkmakargatan ställde sig i dyngan i hopp om att bli stor. Nu till Finurliga Mama Sambona som inte alls vill bli äldre, istället vill hon fortsätta leva trots att hennes tid är kommen. Mama Sambona är en excentrisk gammal dam som även är drottning på ön Ukerewe, Viktoriasjöns största ö, tillhörande Tanzania.

Hennes namn har nu kommit upp på listan. Det är tid för Döden att hämta hem Mama Sambona till förfäderna. Med hjälp av sin list, ett stort mått humor och sitt barnbarn Guldlock försöker hon fly det oundvikliga. Dödens medhjälpare, en rosa hare, kommer även den att spela en avgörande roll i dramat.

Vi har kontrasterna mellan den färgstarka tillvaron hos Mama Sambona och den bleka Döden med bister uppsyn i strikt kostym. Det kan inte vara lätt att vara Döden, stackarn gör ju bara sitt jobb. I mötet med den levnadsglada Mama Sambona glömmer Döden i alla fall av sina plikter för en stund då han hör ljudet av trummor och släpper loss i en dans.

Tobias Krejtschis illustrationer är riktigt maffiga och sträcker sig över hela uppslag. De speglar perfekt den lättsamma berättelsen, den avslappnade mentaliteten med savannens djur som skymtar fram i kulisserna. Till dessa finns även små charmiga träsnittsliknande bilder, som kompletterar de stora och fungerar som små mellansekvenser.

En sak som dock stör mig är att det är så uppenbart att detta är en saga som berättas om något främmande, en annorlunda plats med annorlunda seder. Normen är inte det afrikanska, eftersom vi hela tiden får veta hur det går till i Afrika. “…på detta ställe i Afrika är en hare inte tecken på något gott.” och “…du vet ju hur lång tid saker och ting kan ta i Afrika ibland”. Det är så uppenbart att boken talar till en västerländsk läsarkrets, det skulle vara trevligare om den berättades ur ett mer geniunt afrikanskt perspektiv.

Nu är det mindre än en månad kvar till Bok och bibliotek 2010 i Göteborg, ja den där stora mässan ni vet, i år med Afrika i fokus. Liksom alla andra år kommer jag inte att vara närvarande under denna mässa. Ge mig ett jobb eller skitmycket pengar och jag åker, annars blir jag kvar här hemma.

Istället tänker jag köra mitt eget Afrikafokus här. Jag har redan börjat, något som märktes i mitt senaste inlägg om den lilla söta sydafrikanska bilderboken Tshepo Mde är tillräckligt lång, och nu planerar jag att fortsätta på den inslagna vägen. Typ en månad med afrikanskt. Det blir väl som väntat övervägande bilderböcker, men jag hoppas även kunna klämma in något annat.