Om Ålidhem
I fem långa år passerade jag så gott som dagligen Umeås studentpärla Ålidhem och fattade nog aldrig vad grejen var. Sanningen är väl att Ålidhem till viss del har studenterna att tacka för sin överlevnad, men det är knappast dessa studenter som gör stadsdelen så fantastisk. Nu under sensommaren och hösten har vi återupptäckt Ålidhem, som verkligen är en pärla, ett efterlängtat andningshål ifrån den ibland något tryckande känslan. Ålidhem är loppsockan, trasdockan, snutten som vi uppsöker för att få en paus från Öst på stan, som visserligen är fint, med dock ibland lite för polerat.
Det började med att vi upptäckte en brädspelsbutik. Där i en lokal i ett av hyreshusen på Språkgränd, finns hyllor späckade av spel och en hörna med loppissoffor dit alla får komma för att bara spela. Härligt avslappnad nördstämning. I samband med första besöket, insåg vi att området är underbart barnvänligt. I centrum finns allt som kan önskas inom rimligt gångavstånd även för en tvåårings ben. Ingen direkt trafik att tala om och ett helt otroligt bibliotek, som jag är lycklig över att ha fått återupptäcka, nu som förälder.
Biblioteksfilialen huserar i spartanska lokaler, men rymmer ett helt eget rum för de mindre barnen. Ett rum där barnen får vara som de är, stökiga, högljudda och ofta intresserade av mycket annat än just böcker. Ett litet bord med tuschpennor, kritor och utskrivna bilder att färglägga. Backar med mjukisdjur. Inga farliga, men spännande trappor, inga bronsstatyetter placerade i midjehöjd, som gjorda för att skada små barnlemmar. Inget stort rum med glasväggar och stengolv, som lockar till klampande och skrik med de ekon och sura miner som följer. Världen förändras med barn, på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det där sminket och extravagansen i de offentliga miljöerna, som bara ställer till bekymmer i barnsammanhang. Det är så jävla skönt att få slippa det.
Nu planerar vi medvetet in åtminstone ett Ålidhemsbesök i veckan. Vi åker dit som fåniga turister och gör inget särskilt. Vi kanske köper juice och russin på konsum, sitter och fikar på en lämplig bänk. Sen kanske vi besöker biblioteket eller åker i rutschkanan bland husen närmast centrum. På Ålidhem finns nämligen lekplatser i varje hörn och där finns inga flådiga klätterställningar i futuristisk stil, som den i lekparken vi ofta besöker till vardags, utan enkla men funktionella och roliga saker.
Det byggs nu för fullt på ett kultur- och resurscentrum på Ålidhem och frågan är hur det ska gå. Kommer vi fortfarande känna den avslappnade känslan efter årsskiftet då biblioteket kommer att vara skinande nytt? Vad kommer att hända med den där härliga folkhemssjälen som finns idag? Nu när vi har upprättat ett behov. Vi behöver ju Ålidhem som vår snuttefilt.
Obs. Bilden snoddes härifrån.
