milkbartoilet

Alltså den här känslan när jag markerar Platsbanken i min rss-läsare med samtliga 334 st olästa annonser, rubricerade alltifrån postdoc till kundtjänstmedarbetare och klickar på “Markera hela skiten som läst”.

Med gott samvete ägnar jag mig istället åt att läsa inlägg efter inlägg om Shaun Tan. Jag är egentligen rätt oinsatt men svag som jag är för det visuella glädjer det mig mycket att ALMA-priset återigen går till en illustratör.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur stort det blir när detta blir verklighet.

Koltrasten Jack ifrån skogen ger sig iväg till havet och träffar fiskmåsen Jim. Natur i all ära, men även en koltrast kan få för sig att det skulle vara trevligt att se sig om i världen ibland. Jack vill se havet och hittar där en vän. För dem spelar det inte så stor roll att Jim är vit och fiskmås, medan Jack är svart och koltrast. Huvudsaken är att de är lyckliga.

Men, i måscommunityt skiter de andra måsarna i Jacks och Jims lycka. De kikar surt på den mörka främlingen från skogen och fryser ut såväl koltrasten som hans fiskmåsvän.

Kitty Crowthers Min vän Jim är en berättelse om rädsla och fientlighet mot det nya och okända. Här får litteraturen slutligen fungera som en brygga. Litteratur och kunskap motverkar trångsynthet och skapar gemenskap och samhörighet över gränser. Det låter klyschigt men är själva poängen. Jag gillar relationen mellan Jim och Jack, hur de står upp för sin vänskap och att de är så där härligt omacho.

Det har blivit mycket Kitty Crowther i sommar. Jag tror faktiskt vi har tagit del av allt som utgivits på svenska hittills, men visst måste det väl komma mer nu efter Alma-priset och allt? I vilket fall har det fallit i alla fall mig på läppen, mycket passande läsning så här års, väldigt feelgoodigt och varmt.