milkbartoilet

Det har funnits stunder så jag tänkt att nu minsann ska jag skriva varje dag, minst. Det är så jag vill ha det egentligen, men ändå har det blivit glest mellan inläggen på sista tiden. Himla trist, eftersom bland det roligaste som finns är att få kommentarer och den som inget skriver har inget värt att kommentera. Om det är någon som läser som också tycker något, så kommentera gärna och berätta för mig vad jag bör skriva mer om. Jag är en rätt spretig person som kan behöva vägledning ibland.

Anledningen till denna drygt två veckor långa bloggskugga har varit ett förkylningsträck som inte varit av denna världen. Snuva och feber. Feberuppehåll och vaccination sen feber igen och sen när vi just pustat ut och var redo för vardagen igen kom feber och halsont, och då halsont från helvetet, svalg med böldpest. Nej allt är inte ok, än, men jag inbillar mig att jag som är sist ut att bli frisk är på bättringsvägen. VAB:andet som aldrig tog slut är i alla fall till ända. Det gör fortfarande ont i huvudet och i halsen, men livet måste väl gå vidare nu. Särskilt efter att jag insåg att det fanns Rinexin i medicinskåpet, åh denna ljuva strokeframkallande nässpray på tablett.

Det var tur att jag kände mig lite bättre idag eftersom arbetsförmedlingen hade ett trängande behov av ett besök av mig. Med bara en alvedon som skvalpade runt i magen tillsammans med lite äppeljuice och skulle föreställa föda, satt jag där och nickade och log, tog emot papper och gick hem. Jag fick lite information om praktik och det som kallas nystartsjobb, som innebär att jag från och med den tolfte december finns att anställa till rabatterat pris. Så sitter det någon därute som vill ha en bibliotekarie-drop out till vrakpris till jul och framöver så är jag tillgänglig.

Jag läste någonstans att det är mer fruktsamt att göra mer riktade jobbsökningar och att lägga ordentligt med krut på var och en ansökan. Massansökningar är döden enligt alla guider, och jag har nog vid det här laget läst alla guider. Idag har jag därför varit väldigt riktad och sökt hela tre jobb och även skickat iväg ett tragiskt tiggarbrev om att ”snälla snälla låt mig få komma och jobba lite någon gång ibland” till min före detta arbetsplats. Den som är mest störande och tragisk vinner. Det är bara att svälja den sista gnuttan stolthet, ta en djupt andetag och blunda.

Sen kom vi på att vi inte lever i en välfärdsstat, vilket alla som öppnat ögonen säkert redan visste sedan innan. Det finns liksom ingen chans att överleva utan bakgrund. Nu förstår jag varför det är sånt evigt fokus på vad som gjorts och uppnåtts vid besöken på arbetsförmedlingen. Där skiter de i vem du är och vad skulle kunna bli, det enda som är viktigt är vem du var och hur du ska kunna bli det igen, eller kanske möjligen bli något liknande igen.

Att bli arbetslös skulle kunna bli början på något nytt. Omstart eller bara start, men så är det möte med handläggaren som tydliggör att har du inget varit så har du heller ingen chans, och har du varit något som du inte längre vill vara så är du en arbetsskygg jävel värd allt förakt du kan få. Nu är det kris och det ska till att vara glad för det lilla.

Hellre jobb än bidrag, men om inget jobb finns så tar jag gärna bidraget. Vad gör det när inget bidrag finns att få? Jag röstade inte fram den här jävla galenskapen, kan jag få frikort då, gå förbi systemet och få en rimlig chans att överleva?