milkbartoilet

Under bloggtystnaden, andra dygnet med postsvinvaccinfebrig pojke, någon gång i förrförra veckan nu, dök något upp som fick oss lite lättare till sinnena. Det var inte en utan två superfina presenter. En rosa bil och ett eget exemplar av en barntröja i premiärtryck. Det är vår vän Frida som äntligen ynglat av sig en egen verksamhet. Inte en dag för tidigt. Nu trycker hon ekologiska barntröjor med motiv i egen design. Det första trycket som hon kallar City kids, tillägnas alla de barn som ger staden liv. En koloss till unge vattnar staden, som är Umeå, och sen kan vi bara hoppas att det gror någonting.

Det kommer ett nytt tryck i månaden och fungerar som en prenumerationstjänst, men möjlighet finns även att beställa enstaka tröjor. Kanske årets julklapp? Novembertrycket borde ju i alla fall finnas på åtminstone var umeunges mage. Kolla in Väx upp! för mer information.

Jag har tänkt på det här med åldersindelning av barnkultur ett tag nu, förfärats och hetsat upp mig för sånt som bara är. För några dagar sedan fick jag veta att vecka 44 är höstlov = kulturlov i Umeå. Det är massa fina saker som arrangeras för barn och ungdom. Va roligt! Jag skulle så gärna vilja ta mig son på teater, kanske Benny-teater. Vi har ju läst böckerna och sett filmerna. Han skulle älska det, men så ser jag att han är för ung för teatern. Det står 3-6 år.

Småbarn delas in i två kategorier, över och under tre år. Ja, ni vet det är då de slutar kvävas på saker, smådelar. Nu är vi hemska föräldrar som låter vår son leka med saker som har smådelar. Vi läser även böcker för honom, som Lill-Zlatan (3-6 år enligt förlaget) fast han säkert kommer att bli traumatiserad av det sen då det visar sig att vi pressat honom intellektuellt. Det finns en bok i hans samling som det står ”från två år” på och den fick han läsa redan som bebis, ja se den består av fotografier av djur, ingen text bara foton med kartongsidor. Vi lät honom läsa den, han sken ju upp som en liten sol varje gång han såg de där kattungarna.

Jag fattar att det kanske inte är så att min son kommer att få vända i dörren om vi nu skulle försöka gå på Nämen Benny, men jag kan ändå inte låta bli att sura över den rigida indelningen. Och exakt vad är det meningen att barn som ledsnat på tussetå-ramsor och baka baka liten kaka, dvs de passerat ett år, men som ännu inte blivit tre ska få ta del av? Två år av kulturellt utanförskap i livets startgrop. Jag förstår att det kan vara bra med riktlinjer för vilken målgrupp ett evenemang riktar sig till, det kanske skulle det gå att uttrycka informationen om teaterns målgrupp lite smidigare. Från cirka tre år ser så mycket mer sympatiskt ut.

I fem långa år passerade jag så gott som dagligen Umeås studentpärla Ålidhem och fattade nog aldrig vad grejen var. Sanningen är väl att Ålidhem till viss del har studenterna att tacka för sin överlevnad, men det är knappast dessa studenter som gör stadsdelen så fantastisk. Nu under sensommaren och hösten har vi återupptäckt Ålidhem, som verkligen är en pärla, ett efterlängtat andningshål ifrån den ibland något tryckande känslan. Ålidhem är loppsockan, trasdockan, snutten som vi uppsöker för att få en paus från Öst på stan, som visserligen är fint, med dock ibland lite för polerat.

Det började med att vi upptäckte en brädspelsbutik. Där i en lokal i ett av hyreshusen på Språkgränd, finns hyllor späckade av spel och en hörna med loppissoffor dit alla får komma för att bara spela. Härligt avslappnad nördstämning. I samband med första besöket, insåg vi att området är underbart barnvänligt. I centrum finns allt som kan önskas inom rimligt gångavstånd även för en tvåårings ben. Ingen direkt trafik att tala om och ett helt otroligt bibliotek, som jag är lycklig över att ha fått återupptäcka, nu som förälder.

Biblioteksfilialen huserar i spartanska lokaler, men rymmer ett helt eget rum för de mindre barnen. Ett rum där barnen får vara som de är, stökiga, högljudda och ofta intresserade av mycket annat än just böcker. Ett litet bord med tuschpennor, kritor och utskrivna bilder att färglägga. Backar med mjukisdjur. Inga farliga, men spännande trappor, inga bronsstatyetter placerade i midjehöjd, som gjorda för att skada små barnlemmar. Inget stort rum med glasväggar och stengolv, som lockar till klampande och skrik med de ekon och sura miner som följer. Världen förändras med barn, på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det där sminket och extravagansen i de offentliga miljöerna, som bara ställer till bekymmer i barnsammanhang. Det är så jävla skönt att få slippa det.

Nu planerar vi medvetet in åtminstone ett Ålidhemsbesök i veckan. Vi åker dit som fåniga turister och gör inget särskilt. Vi kanske köper juice och russin på konsum, sitter och fikar på en lämplig bänk. Sen kanske vi besöker biblioteket eller åker i rutschkanan bland husen närmast centrum. På Ålidhem finns nämligen lekplatser i varje hörn och där finns inga flådiga klätterställningar i futuristisk stil, som den i lekparken vi ofta besöker till vardags, utan enkla men funktionella och roliga saker.

Det byggs nu för fullt på ett kultur- och resurscentrum på Ålidhem och frågan är hur det ska gå. Kommer vi fortfarande känna den avslappnade känslan efter årsskiftet då biblioteket kommer att vara skinande nytt? Vad kommer att hända med den där härliga folkhemssjälen som finns idag? Nu när vi har upprättat ett behov. Vi behöver ju Ålidhem som vår snuttefilt.

Obs. Bilden snoddes härifrån.

Vi hade varit på stan en sväng, bland annat på bokhandeln med bollhavet, innan det var dags för pannkakor på bibliotekskaféet. Efter det blev det det obligatoriska tittandet på modellen över botniabanan med de små bilarna och tåget. -”En bil, en bil, en bil … tåget”

För en tid sedan när vi var på biblioteket lånade vi nästan bara från nyinköpt-hyllan. Vi har nog aldrig gått hem med en sån fin skörd. Det var Gösta tvättar och Gösta slår sig, båda riktiga fullpoängare. I den ena spiller Gösta varm choklad över mjukishunden Nietzsche som måste tvättas. Sonen kallar den ”Gösta hungrig” eftersom Nietzsche beskrivs som alltid hungrig. I den andra, som vi här hemma refererar till som ”Gösta gungar”, ramlar Gösta av gungan på dagis och det blöder otroligt mycket. Gösta är en snäll, mysig person som gör helt vanliga saker. Det är avskalat, men betydelsefullt i sin enkelhet. Dessa två böcker är nu så populära och viktiga att det blivit svårt att föreställa sig ett liv post-återlämning. Detta medförde att jag igår helt enkelt kände att enda utvägen var att lägga en beställning på dem bägge två.

Nu var det dock något nytt, men tillika fantastiskt som tronade på hyllan: Lalo trummar. Min son som älskar Binta, han gav sin kompis Lalo-boken i födelsedagspresent för lite drygt en månad sedan, och har verkligen jobbat upp peppen för den trummande lilla Lalo. Glädjen blev så stor att han sprang runt runt i lycka med boken i sina utsträckta armar. En barnbibliotekarie fick syn på honom där i lyckoruset och såg varken sträng ut eller hyssjade åt det olämpliga biblioteksbeteendet, istället såg hon bara riktigt, riktigt nöjd ut. Tänk att få ha det jobbet.

Det är mycket monster nu och det är extra roligt att få skrämmas. Igår fick jag hicka och sa:

”För alla vet ju hur man botar hicka. Hicka, den skämmer man bort.”

-”Arrrgh Öhhhh”, morrar den lilla, hyttande med sina små knutna nävar. Alla vet ju att det är så man ska skrämmas, särskilt om det är hicka som ska botas.

Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen är dock inte så skrämmande som det låter. Vid första läsningen listade sonens treåriga kompis tidigt ut att det rörde sig om ett ledset monster. Sedan har vår lilla älskling flera gånger föreslagit att monstret kanske vill ha ”tutte”.

Småbarnsfantasy eller bilderboksskräck. Charmanta teckningar med härliga detaljer i en fantasifull sagoskog. Varje gång vi läst den tittar vi på kartan över sagoskogen på sista uppslaget och pratar om alla fantastiska, underbara och fruktansvärda platser. Själv funderar jag på vilka andra berättelser som utspelar sig i sagoskogen och varje gång vi besöker biblioteket ögnar jag i hyllorna efter Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck, för jag vill så gärna ha mer.

En fellow förälder frågade mig för en tid sedan om tips på böcker som handlar om hur barn kommer till. Frågor hade börjat poppa upp om hur lillebror i familjen kommit in i magen och så vidare.

Spontant är det ju lätt att komma att tänka på att det finns en hel uppsjö med böcker på att få syskon-temat. Stadsbibblan här i stan har faktiskt en särskild hylla för dessa böcker. Jag tänkte lite på Uno i mammas mage som är lite inriktad på vad som händer inne magen, sen finns ju en massa böcker som behandlar just den känslomässiga biten. Tyvärr hade jag inga klockrena tips sådär på rak arm och efter någon dag visade det sig att det där med att bara bläddra bland böckerna i ”få syskon”-hyllan inte hade gett så mycket. Det är helt enkelt en ganska snäv och torftig bild av familjen som beskrivs i de flesta böcker och då kanske särskilt när det kommer till barnafödande. Det finns liksom inte utrymme för att queera till det.

Så hittade jag ett tips om Familjeboken på Kortedala biblioteksblogg. Visserligen riktar den sig kanske till lite större barn än den här vetgirige treåringen, men den rymmer både beskrivning av hur det går till rent tekniskt och även mer om familjebegreppet. Vad som är en familj och hur dessa kan te sig på olika vis. För de mindre barnen funkar det kanske bra att bara titta på och prata om bilderna (av C. Kåberg) för att sedan så småningom växa in i boken som helhet.

Inget särskilt. Fast samtidigt helt otroligt mycket. För första gången i mitt liv har jag åkt ambulans. Det var snart en vecka sedan nu, och var inte alls så dramatiskt som det låter. Vår lilla älskling fick ett anfall av falsk krupp och i all panik och okunskap ringde vi 112.

Det var säkerligen inget vidare att vakna med andningssvårigheter, men timmarna som följde var späckade av fantastiska händelser. Först att få se en ambulans på så nära håll och sen att dessutom få åka med. Han berättade för alla han träffade på akuten att han hade önskemål om att åka mer ambulans, och stod oförstående när han fick som svar att ”det hoppas vi verkligen inte du att behöver”.

Väl på plats var han givetvis superpigg och som tur var fanns en flashig och nymonterad brio-tågbana i korridoren utanför rummet. Det var där ute som en stor del av undersökningen av honom genomfördes. Ville INTE lämna tåget. Note to self: tågbana till tvåårsdagen.

Efter en del inhalation och lite medicin fick vi klartecken ifrån den fantastiska personalen att det var ok att gå hem. Vi packade ner pojken i vagnen och begav oss hemåt i natten. Väl utanför dörrarna lyfte en helikopter från sjukhustaket ovanför våra huvuden. -”Åh en sikopper!” Knappt hundra meter senare, på cykelbron, hade vi utsikt över stan och inte mindre en TRE gigantiska byggkranar fanns där att beskåda. Det kanske ska tilläggas att kranar, tillsammans med flygmaskiner och utryckningsfordon, är en stor passion.

Tvåhundrafemtio spänn för en ny dosa. Det är tydligen så mycket en plastbit kostar nowadays, trots att de fått ha mina pengar sedan 1980. Jävla swedbank, jag kan väl inte hjälpa att de hamnat på glid. Jag funderar lite på att byta bank för att komma undan.

Annars är soffan framdragen, en napp, ett slags degspatel och en strumpsticka låg där, men ingen dosa. Inte heller i soffan eller bakom elementen, en massa magnetbokstäver överallt dock, men jag vet inte om de funkar att logga in på internetbanken med. Jag är hopplöst analog just nu och måste springa på banken och trängas med rullatorfolket, likt dem tajmar jag även besöken till lunchtimmen för att vara extra snäll mot resten av världen.

Sist dosan var borta var sonen arton månader, den återfanns då instucken i en springa bakom soffkuddarna. Nu fyller han två om exakt en månad och jag kan inte tänka mig vart jag ännu inte har letat. Nu blir det ärenden på stan och sen får jag skruva upp ventilationsluckorna och kika där. Jag befarar att den kanske har lagts i pappersinsamlingen, som är tömd flera gånger om sedan försvinnandet. Men allvarligt tvåhundrafemtio spänn.

Varning för textsjok!

Jag tror min son har hamnat i trotsåldern. Hela kvällen har varit gnäll bråk om allt. När jag ser tillbaka på den här påskhelgen så har det varit minst sagt tvära kast. Påskägg och snorig pojke på skärtorsdag, akuten på kvällen med ansträngd andning och hysteriskt ledsen pojke. Förkylningsastma blev domen, och efter att medicinen verkat var det en glad sprallig pojke vi fick slita bort från undersökningsrummets torftiga leksaksback. Stillsam långfredag som sig bör, återhämtning, som vi sörjde Jesus Kristus på korset. Påskafton, kollade på kranen som spelade, dvs kyrkklockan slog medan kranen beskådades. Besök på kvällen, glass med kaka var blää liksom allt annat. Sedan plötsligt hög feber vid sängdags, febernedsättande, hel natts sömn. Påskdagsmorgon pigg som en mört. Fortsatt blää åt allt, kasta mat och saker, dra i stackars kattsvans. Idag, cykeltur och året första gb-glass, strålande humör, ”gott glass smaka”. Åh mm piggelin, äta halva glassen som mamma och pappa delade på också, ”goda macka” (den nya sandwich var det) verkligen god macka. Sen sova middag och senare dags att äta middag, rena farsen porslin och bestick över hela golvet, alla grät och pappan tog en spontan joggingtur för att stilla sinnet. När vi trodde att inget mer skulle kunna hända sitter lillstackarn på golvet och lyckas på något vis slå näsan i golvet så att det börjar blöda. När jag frågade honom om vad som hade hänt svarade han bara rätt och slätt ”stupet”. Nu är det efter läggdags blodet har stillats och den lilla pojken ligger i sin säng och är världens finaste, stackars katten tvättar sin svans och jag sitter här och lugnar mig med te och blogg.

Det har väl varit lite tyst här. Jag orkade inte, fick någon sorts hudinfektion med utslag och skit i halva ansiktet och det tog upp all kraft för några dagar. Nu när jag är nästan helt återställd så kom vintern tillbaks till stan. Jag lekte faktiskt med tanken på hur det skulle vara att flytta till San Francisco i någon månad, eller kanske tre. Trevligt? Sonen kallar snöhögarna för torn och stup och det råder stor förvirring varje gång vi ska gå ut.

-Åka pucka?
-Nej, vi kan inte åka pulka det är för lite snö.
-Åka nang?
…
-Gunga!
-Nej, vi kan inte gunga det är för mycket snö.

Stackarn, inget är roligt. Vi går på traktorsafari istället. Vid konsthögskolan finns både traktorer, grävmaskiner och en stor stor lyftkran. Har vi supertur kommer kanske en helikopter eller ett flygplan flygande. Är oturen framme så slår kyrkklockorna eller så spelar en glassbil sin truddelutt någonstans ifrån, då blir den lilla pojken rädd och börjar viska och vill bara bli buren.