milkbartoilet

Mitt utlovade Afrikafokus är nu menat att fortsätta, sist var det Sydafrikanska Tshepo Mde som likt Lotta på bråkmakargatan ställde sig i dyngan i hopp om att bli stor. Nu till Finurliga Mama Sambona som inte alls vill bli äldre, istället vill hon fortsätta leva trots att hennes tid är kommen. Mama Sambona är en excentrisk gammal dam som även är drottning på ön Ukerewe, Viktoriasjöns största ö, tillhörande Tanzania.

Hennes namn har nu kommit upp på listan. Det är tid för Döden att hämta hem Mama Sambona till förfäderna. Med hjälp av sin list, ett stort mått humor och sitt barnbarn Guldlock försöker hon fly det oundvikliga. Dödens medhjälpare, en rosa hare, kommer även den att spela en avgörande roll i dramat.

Vi har kontrasterna mellan den färgstarka tillvaron hos Mama Sambona och den bleka Döden med bister uppsyn i strikt kostym. Det kan inte vara lätt att vara Döden, stackarn gör ju bara sitt jobb. I mötet med den levnadsglada Mama Sambona glömmer Döden i alla fall av sina plikter för en stund då han hör ljudet av trummor och släpper loss i en dans.

Tobias Krejtschis illustrationer är riktigt maffiga och sträcker sig över hela uppslag. De speglar perfekt den lättsamma berättelsen, den avslappnade mentaliteten med savannens djur som skymtar fram i kulisserna. Till dessa finns även små charmiga träsnittsliknande bilder, som kompletterar de stora och fungerar som små mellansekvenser.

En sak som dock stör mig är att det är så uppenbart att detta är en saga som berättas om något främmande, en annorlunda plats med annorlunda seder. Normen är inte det afrikanska, eftersom vi hela tiden får veta hur det går till i Afrika. “…på detta ställe i Afrika är en hare inte tecken på något gott.” och “…du vet ju hur lång tid saker och ting kan ta i Afrika ibland”. Det är så uppenbart att boken talar till en västerländsk läsarkrets, det skulle vara trevligare om den berättades ur ett mer geniunt afrikanskt perspektiv.

Ibland är det svårt att vara liten. Jag vet själv hur det är, med mina blott 164 centimetrar är det ofta jag måste stanna upp med vad än det är jag gör för att gå och hämta en stol eller pall. Tshepo Mde är också liten och önskar innerligt att han var längre. Då skulle han kunna nå saker på platser högt upp, som den där mumsiga godisen uppe på skåpet. Inte ens en stol kan hjälpa Tshepo att nå dit upp.

Tänk då att få vara stor och reslig som ett träd och kunna se allt och nå allt. Tshepo, rådig som han är, besluter sig för att skrida till verket, han ska bli ett träd. Dynga och vatten är väl vad som får saker att växa. Vi får se den lilla pojken stå i en hög av skit med vattenslangen över huvudet.

I nästa ögonblick har det hänt. Vi kan se den randiga tröjan spänd över en reslig trädstam, men det visade sig inte vara så fantastiskt som Tshepo föreställt sig. När armarna är stela trädgrenar är det inte så lätt att nå någonting alls och myrorna kittlas blir det jobbigt.

Jag föll pladask för illustrationerna i den här boken. Bilden på första uppslaget som riktigt får det att kännas i kroppen hur den lilla pojken sträcker på sig för att nå och sedan den beslutsamheten i när han ska bli ett träd. Bedårande. Historien är kort och enkel, fantasifull med den enkla lärdomen att det gäller att tänka sig för innan, för önskningar kan faktiskt slå in. Här visar det sig vara en liten gul fågel som ställer till det. En liten men lycklig gul fågel.

Bokförlaget Trasten, som ger ut barn- och ungdomslitteratur från världens alla hörn, har givit ut Tshepo Mde är tillräckligt lång av Mhiobo Jadezweni och Hannah Morris.

Koltrasten Jack ifrån skogen ger sig iväg till havet och träffar fiskmåsen Jim. Natur i all ära, men även en koltrast kan få för sig att det skulle vara trevligt att se sig om i världen ibland. Jack vill se havet och hittar där en vän. För dem spelar det inte så stor roll att Jim är vit och fiskmås, medan Jack är svart och koltrast. Huvudsaken är att de är lyckliga.

Men, i måscommunityt skiter de andra måsarna i Jacks och Jims lycka. De kikar surt på den mörka främlingen från skogen och fryser ut såväl koltrasten som hans fiskmåsvän.

Kitty Crowthers Min vän Jim är en berättelse om rädsla och fientlighet mot det nya och okända. Här får litteraturen slutligen fungera som en brygga. Litteratur och kunskap motverkar trångsynthet och skapar gemenskap och samhörighet över gränser. Det låter klyschigt men är själva poängen. Jag gillar relationen mellan Jim och Jack, hur de står upp för sin vänskap och att de är så där härligt omacho.

Det har blivit mycket Kitty Crowther i sommar. Jag tror faktiskt vi har tagit del av allt som utgivits på svenska hittills, men visst måste det väl komma mer nu efter Alma-priset och allt? I vilket fall har det fallit i alla fall mig på läppen, mycket passande läsning så här års, väldigt feelgoodigt och varmt.

Efter all den där tiden som jag har väntat och längtat så kom den äntligen. Nu har en legat ett tag i väntan på att bli omnämnd, sprakande och strudlande av liv och fantastiska bilder. Babo pekar i ett platt paket fick först komma med till storhandling på Ica Maxi, lästes i baksätet på en räserbil för två griniga ungar av en än mer grinig förälder (läs: lågt blodsocker).

Babo pekar.
Åka vagnen!
Långa, långa vägen!

Aisha drar runt minstingen Babo som sitter i skrindan och pekar. De lämnar gården och huset, som vi är bekanta med sedan tidigare, in bland björkar och tallar, in i skogen. En ekorre och två älgar. En kanin och ett blåbärsris, sedan ett möte med det lite för vilda, en vildsvinsfamilj.

Vilken fantastisk skog, vilka helt underbara bilder. Ja, så bedårande vildsvin har väl ingen tidigare skådat. Jag suckar lyckligt och hoppas att samarbetet mellan Eva Susso och Benjamin Chaud bara fortsätter och fortsätter. Böckerna om Binta, Lalo och Babo kan inte bli annat än klassiker.

Vår son som nu passerat bokens målgrupp, har trots detta ändå velat höra Babo pekar om och om igen. Jag gillar också hur den håller sensommarpeppen uppe. Nu när det börjar bli klart att även årets sommar tar slut är det dags att ge sig ut i skogen, peka lite, plocka några blåbär, gå hem och göra smaskig kaka eller kanske snarare äta upp bären på plats

Ibland kommer den där känslan över en, skinnet blir tunnare och det finns bara inte ork till att skina inte ens en liten stund till. Något är mörkt inuti och det är med möda det fungerar att finnas så där som vanligt.

Månen blev rädd är en poetisk beskrivning av hur det faktiskt kan kännas att bli ledsen, trött och rädd. Kanske faller vi in i djupa månadslånga depressioner, kanske hemsöks vi av ångest när rädslan är så stor att det inte går att fungera normalt. Det är så det är att vara människa och även månen och stjärnorna kan behöva gråta. Tänk då att inte kunna gråta. Månen kan inte och måste lära sig.

Hos de trasiga stjärnorna ska Månen lära sig gråta. Det som är bra med att bli ledsen och rädd är att det faktiskt går att ta sig bortom mörkret och känna andra saker. På vägen är det bra att lyssna på sina känslor och faktiskt tillåta sig att gråta lite, och den som inte kan, kan alltid lära sig.

Viktiga lärdomar och så fint, sagolikt fint. Språket, illustrationerna. Jag skulle kunna gråta en skvätt över den här boken, dels för att den är så vacker och dels även för jag vet hur det känns att vara rädd. Just nu är jag dock inte rädd, så jag blir bara lite glansig på ögonen.

Du står på tågperrongen och ser ett tåg komma in och stanna, ut väller människor, okända människor. Inget konstigt eller annorlunda.

Tänk då om alla dessa egentligen är monster och spöken förvandlade till människor på besök i vår människovärld. Tänk om tåget i själva verket är ett förvandlat spöktåg. Detta är exakt vad som händer i Spöktåget.

Vi får följa med ett tåg, där passagerarna kliver på som lite av varje och av som människor, på en färd genom brokiga landskap. Lite lite text och till det glada bilder fyllda med alla tänkbara typer av oknytt och skrömt. En snabb resa från värld till en annan, på vägen passerar vi Mörkerplan, Kalltorget och de mest intressanta varianter av glesbygd. Vad sägs om geishor som rider på flygande guldfiskar över ett ljusrosa hav av körsbärsblom?

Det är något knasigt och lite svårt att komma in i läsandet av en så textfattig bok som Spöktåget, lite trevande och krystat emellan ”Dudunk…dudunk” och en spontan reaktion för mig är att prata om bilderna och förklara vad som händer. Men vad händer egentligen? Vi har ett tåg, med en massa brokiga och skumma figurer, rätt fula är de också, som åker från station till station. Däremellan har vi landskap av olika slag, det är med andra ord som att åka tåg, fast lite annorlunda. Det behöver kanske inte vara svårare än så. Jag inser nu att det är bäst att tiga och låta bilderna tala.

Här finns enkelhet, i ett tåg som åker, men även komplexitet i finurliga varelser och platser, detaljer att upptäcka allteftersom. Snällmonster och bulliga bladverk i renodlade två dimensionella världar, det är inte utan att jag får lite Super Mario-vibbar av Spöktåget. Texten förmedlar vad som händer under en tågresa, som oftast inte är mycket. De flesta av oss sitter väl mest och glor och här är en resa som erbjuder något att glo på.

Den hemliga trädgården, en blogg om barn- och ungdomslitteratur utanför de vanliga upptagningsområdena, tipsade igår om vad som händer på bokmässan i höst. Mässans tema för året är Afrika och Christian Epanya som författat Papa Diops taxi kommer på besök. En bra spark i min bak, jag som tänkt skriva om den här boken, i veckor nu.

Det var ett tips jag snappade upp dagarna innan Littfest då en av arrangörerna påtalade att ett syskonbarn nu var inne på sitt andra exemplar av Papa Diops taxi. Barnböcker är bruksvaror och slitage bör ses som kvalitetsmärkning, så givetvis hamnade den direkt på min mentala att låna-lista.

Papa Diops taxi är en knallröd bushtaxi som traffikerar sträckan Saint Louis till Dakar, Senegal. Papa Diop själv har det bredaste, stoltaste leendet av alla chaufförer och det råder aldrig brist på passagerare på hans taxi. Sène är brorson till Papa Diop och berättar som sina turer med sin farbror. Han vittnar om de mest fantastiska av skeenden. Födelse till död, dramatik men mest av allt fest och stunder av lycka.

Här händer lite av varje och det händer i klara varma färger, bilder som myllrar av liv. Det är i stort sett en bekymmersfritt liv som skildras på vägen från St Louis via Louga, Kébémer och över floden Siné tills vi slutligen är framme i den senegalesiska huvudstaden Dakar.

I Dakar får taxin till sist sluta sina dagar på automobilmuséet. Sène har blivit vuxen och tjänstgör nu som museiguide, Papa Diop är pensionerad och taxin är lika klarröd som under sina glansdagar.

Nu kommer vi nog inte att läsa sönder bibliotekets ex av Papa Diops taxi, men det kan nog mycket väl blir så att vi skaffar ett eget. Efter slutförsäljning hos förlaget Trasten har boken nu givits ut av En bok för alla.

”Denna boken tycker jag inte är någon barnbok utan den är ju riktigt otäck. Vad vill författaren egentligen? Det kan ju finnas barn som kanske testar vissa saker… Mycket dålig för barn!”

kommentar på förlagets presentationssida för Kan man…?

Kan man…? är upprörande, blodig och brutal. Här har vi bilderboksgore och själv är jag svag för blod, jag blir alltså lite svag av tanken på hur det bara forsar näsblod efter att flickan petat näsan med den vassa kniven. Men samtidigt, är det väl som det ska vara, för det är ju helt sant, det kommer med allra största sannolikhet att börja forsa blod, i rödaste rött, om du kör upp en kökskniv i näsborren. Vi får följa skeendet från idé till konsekvens, först ett barns fundering ”undra om jag kan…” och så sedan resultatet, i denna bok slutar det aldrig lyckligt. Det sprutar blod och kroppsdelar hamnar lite här och där. Och svaret blir allt som oftast, ”Nej, det kan man inte.”

Varför släta ut och sockra för barnen? Varför måste det vara snusförnuftigt och skriva på näsan? Du vuxen, om du ser på ditt läsande, din kulturkonsumtion: Vad konkret lär den dig? Själv söker jag mig inte sällan till det som är svårt och som har inslag av det som förespråkare av barnbokscensur skulle anse vara moraliskt förkastligt. Inte vet jag varför. Kanske vill jag ha perspektiv på min tillvaro, kanske är det härligt att känna och reagera om det så innebär att jag blir skrämd, upprörd, äcklad av det jag läser. För mig är det meningen med kulturen, den ska få oss att känna och absolut inte bara stryka oss medhårs.

Jag tror på brukarperspektivet och att det är viktigt att minnas att barn också är människor, reflekterande varelser, och att det finns lika många versioner av en barnbok som det finns barn och vuxna som läser den.

Därmed inte sagt att Kan man…? inte bör ifrågasättas. Jag funderar t ex på frekvensen av ”man”. Skulle inte det ha kunnat gjorts bättre?

I helgen blev jag utskälld av en snart 4 åring, för att jag hade pajat hennes koja. Jag flyttade på en dockvagn, minimalt för att kunna pressa mig ut genom dörröppningen ut ur hennes rum. Dagen därpå fick jag läsa Leni är ett sockerhjärta för henne, när hon och en till liten snart fyraårig tjej var på besök. Roligt och träffande för oss vuxna kanske, och där sitter jag och hoppas att barnen ska fatta att boken handlar om dem, men jag vet inte om det budskapet riktigt når fram. Kanske spelar det också mindre roll, tre ungar har hört den och tre vuxna har läst det ex vi har här hemma nu och alla har uppskattat boken.

Själv älskar jag Emma Adbåges illustrationer och skulle vilja hävda att hon och hennes syster är bland de klarast lysande stjärnorna på den svenska bilderbokshimlen.

Leni är en liten sur tjej, som lackar ur och ryter till när några tanter kallar henne för sockerhjärta. Hon är ju vuxen, även om det kanske inte syns riktigt är hennes livskompetens likvärdig med en vuxens, tycker i alla fall hon själv.

Frustrationen att tycka sig veta sitt eget bästa, men ändå vara maktlös gör ju inget annat än bäddar för sammanbrott. I novellen Jag skulle bara ringa ett samtal av Gabriel García Márquez befinner sig en vuxen, mentalt frisk kvinna på fel plats vid fel tidpunkt, tas för en mentalpatient och skrivs in på sluten anstalt. Alla försök hon sedan gör för att ta sig därifrån misslyckas. Tillslut är det hennes nya tillvaro som är den sanna, till och med de människor som står henne närmast är övertygade om hennes sjukdom. Tänk den paniken. Tänk sedan på ett barn som freakar ur, kanske är det så det känns att vara barn men samtidigt uppleva sig vara förståndig som en vuxen.

Lenis pappa är dock en smart inkännande förälder som istället börjar bemöta henne lite som hon vore en vuxen. Det visar sig då att vuxenlivet ändå har sina baksidor. Att behöva dricka kaffe, städa och aldrig någonsin få leka blir trist i längden. Hon avslutar det hela med att snäsa av en gubbe som säger att hon är stor och duktig. Hon är ett sockerhjärta.

Vad skulle du vilja vara om du fick välja, bara för en dag?

Häromdagen var det en sådan skitdag där värdelösheten var min trista efterhängsna kompis som inte för allt i världen kunde fatta en pik. Samtidigt var det så vackert ute med strålande vårvinterväder och trots det vackra kändes den mentala utmattningen på och tårarna var nära. Det var en perfekt dag för att öppna postfacket och hitta ett platt hårt paket, som visade sig innehålla en fin gul bok, gul som den sol som aldrig riktigt visade sig den dagen. Den dagen skulle jag ha velat vara som lejonet på omslaget på den fina Önskedagen.

Dagsformen styr, kanske känner du dig liten och skör en dag, som glasögonormen som drömmer om att vara en stor stark björn för en dag, när de taskiga storbarnen samtidigt får bli till små rädda möss. Själv drömmer jag nog stort i alla lägen.

Önskedagen har underbara illustrationer av Marc Boutavant, en av de mest kända franska barnboksillustratörerna. Orginaltexten står Laura Leick för. Den svenska översättningen är Lotta Olssons. Ja den Lotta Olsson, och det märks att det är hennes ord, hennes rytm. Vi får fundera på hur det skulle vara att vara något annat för en dag, kanske en schimpans, kanske en krokodil eller en snok.

Det är ok att längta bort och vi har alla dagar då vi vill resa oss och vara starka, kanske flyga och vara fria. Det är ok för någon dag, men i längden är det ändå viktigast att vi vill vara oss själva alla andra dagar. Budskapet på sista sidan är allra bäst: Se dig i spegeln och gilla det du ser!