milkbartoilet

Vi läser inte vem-böckerna så där jättemycket nuförtiden, men vi har läst dem. Oj, som vi har läst dem, Vem är arg?, Vem är borta? och Vem är ensam? är personliga favoriter. Stina Wirsén är genial till den grad att de nästan stör mig. Jag orkar knappt ta i det. För bra helt enkelt. Jag är nog rätt mycket kärringen mot strömmen på det där viset.

Nyss gästade Stina Wirsén Pilgatan och ritade med barnen. En vän sa att det var det var kul och mäktigt att se henne rita och att figurerna tycktes bara liksom rinna av pennan. Det är väl precis den känslan hennes illustrationer ger? Fulla av liv tycks de bara ha hoppat ur huvudet på en fantasifull person. Lite tokigt, som bara blev. Helt lysande!

Det är också mycket på grund av denna livfullhet som det känns så rätt när Lilla nallen och gänget nu animeras. Jag ser den korta tjuvtitten och det är så naturligt, precis som vi tänker oss. Är det bara jag som älskar när barnboksfavoriter animeras? Ta t ex Gammafon-filmerna, där behagliga välbekanta röster i sakta mak framför våra finaste moderna berättelser till försiktiga animationer av de största och mest älskade bilderboksillustratörernas alster, Ilon Wikland, Catarina Kruusval och Pija Lindenbaum. Jag vill se mer av den här varan. Tänk t ex Pippi Långstrump i ny tappning i Ingrid Vang Nyman-stil, så bra det skulle kunna bli.

På flera håll har jag sett henne jämföras med Hellsing och idag kom det till min kännedom att Lotta Olsson har tilldelats Svenska barnboksinstitutets Lennart Hellsingpris för Zucchini till en tax som vi läst och tagit till våra hjärtan. Jag bloggade om den i december förra året. Nyligen lånade vi den föregående boken om Ella och Kattpoeten Prata persilja och även om illustrationerna skiljer sig åt väldigt mellan de två böckerna, det är ju trots allt 10 år emellan böckerna, så blev den också mycket omtyckt. Efterföljaren vars illustrationer är magiska är dock favoriten. Men vi känner igen språket, rytmen och de finurliga, charmiga rimmen.

Lotta Olsson är en riktigt begåvad ordkonstnär och hur fantastiskt vore det inte om vi i framtiden fick se henne producera lika makalösa mängder fantastiska barnböcker som Lennart Hellsing. Bara orden räcker till, för blott ”ett ynka pynka j blir kvar av jorden utan orden”.

Vi hade nästan inte läst den, men så igår åkte den fram. -”Jag vill ha den”, sa vår son och pekade på bokryggen tillhörande Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra. Det var den han ville ha och vi läste den, och igen och igen. Varje gång vi läst sista sidan säger han nu med en suck: ”Tycker om den”. Jag kan inte annat än hålla med honom. Jag tycker också om den.

Vit och Svart och alla de andra, beskrevs någonstans som förlegad och alltför inlindande av ett viktigt budskap. Vad som denna kverulant uppfattade som bokens budskap var dock oklart. Boken kom 1986 och visst känns det. Kalla kriget, den röda knappen, Sovjet och Berlinmuren. Det bubblade i världen och känslan av förestående olycka var påtaglig. Muren skulle falla bara tre år senare. Samtidigt var det dekadensens decennium, med fenomen som Band Aid och överlag mycket av de stora innehållslösa orden. Innan självdistansen och ironin.

Vi har ett vitt land med svarta fjärilar och ett svart land med vita fjärilar. Vitt är vitt, och svart är svart och aldrig mötas de tu. Däremellan en mur så tjock och hög att de vita fjärilarna i det svarta landet inte ens kan se de svarta fjärilarna i det vita landet. Inte ens en dörr finns i muren. Den är bara inte menad att överskridas, svart och vitt ska inte blandas eller ens mötas.

Det börjar innan, men muren faller redan på berättelsens andra sida och i all eufori över den nyvunna friheten börjar fjärilarna röra på sig. Problemet blir bara att de svarta fjärilarna försvinner i det svarta landet och de vita försvinner i det vita landet. Bara en svart och en vit som stannar i sina respektive länder syns. Det visar sig sedan att murens stenar kan vara fjärilarna till gagn. Genom fragmenten av den rämnade muren upptäcker fjärilarna nya färger och utvecklar sig själva. De som blivit osynliga syns nu i andra nya färger.

Det är mindre bra att bygga murar som förhindrar möten. Muren må ha skyddat fjärilarna från att försvinna, men utan skyddet fick fjärilarna istället använda sin uppfinningsrikedom och kreativitet till att utvecklas och leva i en ny större värld.

En tjusig bok, grafisk enkel och på många vis genial. Vi får lära oss om färger, kontraster och om frihet och vänskap över gränser. Allt förmedlat med vad som tycks vara noga avvägda ord. Sedan att den så tydligt, enligt mig, avspeglar den tidsanda som rådde då under 80-talet är bara intressant. Det kanske inte är så viktigt att söka djupare meningar i barnböcker, eller? Det är ju i varje fall ett sympatiskt drag hos böcker, då de uppmanar till funderingar även hos oss som är stora. I det här fallet fick en barnbok mig att fundera en hel del på den tid då jag växte upp.

Någon barnboksanglofil kan jag inte säga att jag är, långt ifrån. Jag ser helst att böcker även för de mindre barnen har lite udd och kanter. Så naturligtvis var jag skeptisk mot Räven i den kolsvarta natten, men när jag läste positiva ord om den ville jag se med egna ögon.

Precis som befarat är den precis så där gullig, mysig utan någon kant så långt ögat når. Jag väntar på en oväntad vändning. Kanske rävungen bara råkar sluka den lilla musen i sömnen? Kanske kaninen, som surnar till mer och mer allteftersom fler skrämda djur söker tillflykt i hans håla, slutligen blir tokig och gör pekinganka av ankan eller kebab av det lilla lammet. Ängsliga läsare därute kan dock vara lugna, här händer inget farligt, någonsin. Cynikern i mig blir tokig på nallebjörnismen, de något krystade rimmen och att ankan uppenbarligen är en gräsand.

Men om jag ska ta allt från början så sprättade vi paketet och satt vid köksbordet och läste, jag väntade på tvisten som aldrig kom men gjorde mitt bästa för att göra boken rättvisa. Under tiden satt sonen helt inne i berättelsen sugande på samtliga små fingrar. När slutet, det sockersöta, slutligen kom utbrast han ”Dom sover. Va mysigt!”. Nu har det gått flera dagar, kanske en vecka och vi läser den någon gång om dagen. Jag är fortfarande inte nöjd, men har i detta fall kapitulerat för det gulliga, och måste instämma att det ändå är bra mysigt när de ligger där tillsammans.

…de kånkar dit kuddar och mattor bärs fram.
På golvet ligger räven…
…och i mitten ett lamm.

Det började med Binta, fortsatte med Lalo och nu inväntar vi Babo. Jag tjatar om dessa böcker för att de är så himla bra och även för att det inte är tillräckligt många andra därute som tjatar om dem.

Några som dock tjatar i minst lika stor utsträckning som jag själv är Bokunge. Tack för det! Häromdagen bjöd de på en intervju med illustratören bakom böckerna, Benjamin Chaud. Här fick jag svar på några frågor jag haft tidigare. Det kommer alltså en bok om Aisha, kanske även en om hunden och en om hönan, i alla fall om Chaud själv får bestämma.

Som om detta inte vore nog så publicerar Bokunge nu idag omslaget till kommande Babo pekar. Återigen tack! Gult som solen, med storasyster Aisha som drar lilla Babo, som bestämt pekar. Även hönan är med och visar vägen. Jag kan inte annat än instämma i att det ser ut att bli ett lovande bilderboksår, förväntningsmaskineriet har just fått en ordentlig kickstart.

Kanske är det lite väl narcissistiskt att välja en bok med mitt namn i titeln, men det är väl det bloggandet är. En självupptagen syssla som går ut på att ta sin plats. Den som vill får läsa, men ingen måste. Johannabarnet är en berättelse om ett efterlängtat barn som till stor del liknar den berättelse vi baserar allt detta firande på. Som hedning välkomnar jag utmanandet av religiösa symboler, som till exempel den i Hellsings Vitt, som även den var menad att ingå i denna julspecial, där Gud får vara en svart kvinna.

En mamma med stor mage och en pappa som var snickare, ja om hennes yrkesval får vi inget veta, kanske jobbade hon med att vara tjock, vad vet jag. De fick ett barn, ett efterlängtat sådant, som fick namnet Johanna. Ryktet spreds om detta barn och män och kvinnor kom för att se detta Johannabarn alltmedan de sjöng Oh Sole Mio för det barn som nu var fött. Barnet växte och blev större, tills hon en dag gav sig ut i världen för att uträtta stordåd. Allt medan hon sjöng Oh Sole Mio. En dag, sen en ny dag.

Nu ser även jag fram emot en ny dag utan jul, tillända äntligen. Visst har den sin charm i form av tända ljus och vintermörker, men det är bra skönt när det är över. Det här projektet då, som kändes som en barnlek men som visade sig vara rätt tungt ändå. Den blev vacklande den här julkalendern, särskilt nu mot slutet med stora luckor bland luckorna. Det kanske inte gör något, jag har insett att den inte är den enda bloggkalender som är felfri. Nu är det över i alla fall, kanske fylls luckorna i eftersom.

Jag hoppas i alla fall det har varit goda jular därute. Min har varit helt ok, det vill säga mycket bra. Nu går jag till sängs. Med mig har jag en samling texter signerade Fredrik Strage, och då menar jag inte signerade på riktigt, i wish. Vi ses på andra sidan. Adjö.

Den 22:a december brukade vara magisk när jag var barn. Det var då vi klädde granen, som väl är den trevligaste av jultraditionerna. Väl vuxen har jag ingen gran i mitt hem under jul, och visst känns det tomt. Det är väl tredje året nu som jag lovar mig att nästa år minsann ska det vara gran här hemma och jag säger det nu med. Nytt decennium nya traditioner, gran tamejfan.

Idag blir det en Astrid, för vad vore väl 24 bra barnböcker utan något av den giganten. I Visst kan Lotta nästan allting är julstöket i full gång. Det bakas och fixas och sedan är det dags för granen att skaffas och kläs. Först råkar Bamsen nästan hamna i sopbilens stora tuggande gap, men sedan är tragedin framme på riktigt. Pappa kommer hem utan gran, tydligen är de slut i hela staden. Tyvärr går det ju heller inte att trolla fram en gran, fast Lotta nästan kan allting, utom slalom då. Nej, trolla fram granar kunde hon visst inte heller.

Jonas och Mia-Maria bara gråter och gråter, medan Lotta ger sig iväg ut för att åka kälke. Till Bamsen säger hon: ”Vi tar kälken, så får vi åtminstone lite kul i allt det här eländet” Lotta skjuter upp gråtandet till senare och tur är väl det, för vips så har hon räddat julen och behöver inte gråta alls. Den lilla tjejens triumf är så underbar, hon tar revansch på världen, i alla fall den sura elaka julgranskapitalisten och sina egna dumdryga syskon. Till det Ilon Wiklands fantastiska illustrationer. Det här är min favorit av Astrid Lindgrens bilderböcker, i alla fall så här års.

Om någon ställde mig frågan om vilken litterär karaktär som liknar mig mest så skulle svaret tveklöst bli: Gittan. Hon är den tysta, blyga och rädda, även om jag kanske inte är precis som hon just nu så är hon mitt barndomsjags tvillingsjäl.

Min favorit av Gittan-böckerna är den sista, minst av dem tre tycker jag faktiskt om augustprisbelönta Gittan och gråvargarna. I Gittan och älgbrorsorna är det vinter som nu och Gittan har det för tyst och tänker på att det skulle vara så mycket bättre med ett litet syskon, kanske till och med en stor borsa som spelar bråkig musik. Då kommer Nils och de ska åka pulka på baksidan. När de kommer dit är det fullt med barn i backen. Gittan som bara ville vara med Nils. Jag känner i igen Gittans känslor, främlingar, andra barn, var för mig inte potentiella kompisar utan läskiga monster.

Det är då hon träffar Älgbrorsorna och bjuder hem dem, tre stycken är de, och det visar sig inte vara blott en dans på rosor med stora brorsor ändå. De här är ju dessutom älgar och rätt stökiga och lite ohövliga sådana.

- Får man stå på HORNEN?!!
- FÅR MAN GÅ OCH LÄGGA SIG I SMÖRET?!!!

Så skriker brorsorna i soffan framför tv:n som de slagit på fast Bolibompa inte har börjat än.

Vi brukade köra de där fraserna en period här hemma, om jag frågade ”Får man stå på HORNEN?!!” så svarade sonen ofelbart: ”LÄGGA ’MÖRET?!!!” Efter ett tag drog kunde han dra alltihop på egen hand om han till exempel fick frågan ”Vill du ha makaroner?” Det rimmar ju. Givet.

Själv tycker jag så mycket om den här boken, inte bara för Gittan, utanför att den är så fin som tar upp hur det kan vara att vilja ha ett syskon men att faktiskt inte få något. Att helt enkelt behöva förlikas med tanken på att vara ensambarn, helt ofrivilligt, för alltid. Jag tycker den känns viktig, det skulle den i alla fall ha varit för mig när jag var som Gittan, vilket jag på många vis fortfarande är.

Den här stressen börjar kännas nu, klappar ska köpas, packas och skickas och helst komma fram i tid dessutom. Det enda som känns tryggt är vardagslunken. Om kvällarna läser jag gärna en snutt ur Lev enklare och vill verkligen få ordning och bukt med allt det där, livet, som väl ändå inte ska vara ett enda rusande efter ett lyckligt mål. Livet är på vägen inte där framme. Lätt att glömma. Viktigt att bli påmind om.

Åkes mamma glömmer helt och hållet en dag. I vanliga fall är hon tokig om morgnarna, Åke tar då på drakgrejen så ljudet av tjatet och hysterin dämpas något. Egentligen är ju inte Berit konstig, utan är väl som människor är mest, stressade och frustrerade. Det som är speciellt med Berit är att en dag vaknar hon som något helt annat och har då glömt allt det där som är viktigt.

När Åkes mamma glömde bort är en väldigt fin skildring av hur det kan gå när en vuxen inte mäktar med längre och över en natt förvandlas till något slags drake. Det kanske kan tyckas tragiskt att Åke under den dag som följer får ta hand om mamma Draken, men Åke tar sin mammas hand i sin, den är sträv, men det är ju ändå hans mamma. Det spelar ingen roll att hon flippar ur och glömmer, mamma är alltid mamma.

När jag nyss läste Mig äger ingen var det ofta svårt att hålla tårarna borta och ibland gick det inte alls, inte för stackars lilla Åsa med hemska pappan utan för allt det fina i en förälder som gör sitt bästa trots allt det som är svårt i livet. Ofullkomliga föräldrar kryllar det av därute, ingen är perfekt och det är så det är.

Det är lätt att vara modig och längta bort i en liten vik. Mörten Maud är ung och orädd vill se Något Annat trots omgivningens förmaningar. Ute i sjön lurar farorna en liten mört som Maud inte kan förstå, där gammelgäddan Ingeborg utgör det största hotet.

Vi får följa med under ytan och se en ny värld i grönt och gult. Fantastiska miljöer där det grumliga sjövattnet känns så nära och äkta. I vassen lurar Braxen Barbro och på bottnen skymtar vi här och var mänskliga lämningar som kanske kastas från en eka på fisketur. En konservburk, någon har säkerligen ätit de där bönorna från Heinz med en sked rakt ur burken, och en sönderkramad Kalles-tub vars sista slatt nog trycktes ut över en skiva färdigskivad Skogaholmslimpa och en Pripps blå till det.

Förutom dessa spår är den enda skymten av världen ovanför när olyckan är framme och Maud fastnar på en metares krok. Där uppe är världen färglös utöver Mauds skräckslagna röda öga. Maud undkommer för att hon är en simpel liten mört, sån som till och med katten ratar. Senare klarar hon sig på ren karma. Simma lugnt mörten Maud är en sagolik berättelse, en fabel inte sant? Nu är jag nyfiken på Gå och bada, Mister Räf.