milkbartoilet

Idag hade jag ett ärende på universitetet, väldigt nervöst, men som tyvärr gick helt om stöpet då personen jag sökte inte fanns att finna. Istället gick jag till min forna arbetsplats. Det har gått kanske ett år nu, sedan jag besökte biblioteket där jag jobbade ibland förut för länge sedan.

Jag gick ner för trappan och gick sedan i lugn och ro igenom de nya hyllorna i magasinen, där böckerna markerade med 2010 står, och det senaste på Barnskön och vanliga Skön. Jag har verkligen glömt bort hur mycket jag tycker om de där magasinen, lukten, friden och ljuden av elhyllorna som glider fram i sakta mak. Kort och gott: jag var hemma.

Likt ett barn i en godisbutik plockade jag på mig sånt som bibliotekets vanliga besökare troligen förbiser. Ett snabbt ögonblick kom jag till och med på mig själv med att tänka ”undrar om de är okej att låna så här många”.

Det är klart det är okej, det var inte ens så många, bara lite blandat som en härlig godispåse. Några goda, bilderböcker som Åke och hans ö, Godistrollet, Tänk om… och Månen blev rädd. Några chansningar i form av en diktsamling och en vampyrroman. Sedan, ej att förglömma, några äckliga som jag kanske inte ens kommer att se åt, i form av kursböcker, som jag inbillar mig ska vara intressanta, men som jag egentligen misstänker är hopplöst trista.

Vad kan jag säga? Jag saknar det där jävla universitetet och dess fina bibliotek. Kanske var det efter att jag slutade åka dit som min biblioteksglädje började falna. Den senaste tiden har jag varit så sjukt opeppad på hela det här bibliotekarieköret och tänkt att jag vill inte. Nu kanske jag vill, lite grann.

Någon googlar efter lediga lokaler i Ålidhem och hamnar här. För den som undrar ska jag berätta att det kommer att bli en tom fin lokal. Inte vet jag om den ska rivas eller vad, men på torsdag är det sista dagen för Ålidhemsbiblioteket i sin nuvarande form. Efter det får vi söka oss någon annanstans ett tag innan det nya biblioteket slår upp portarna den 7 Januari.

Nervöst och vemodigt måste jag nog säga, känns lite som att vi hittade det för sent. Jag läser i bloggen, Mot bättre vetande att det funderas kring lokalerna nu, diskens utformning osv. Jag kan inte låta bli att tänka på den storslagna renoveringen av universitetsbibliotekets lånehall. Disken där blev så inbjudande för besökarna att det hände att folk gick in bakom för att låna häftapparater o dyl, väldigt märklig känsla. Det blev liksom för glesa mellanrum mellan de olika stationerna. Det talades så om golvet, åh ett sånt fint golv det skulle bli. Jag har inget emot det svarta gummigolvet, som blev kompromissen som passade in i budgeten, men att dra bokvagnar på ett golv som inte är slätt är väl sådär. Det blev en hel del: -”Hej här kommer jag och hoppas inte böckerna hoppar av vagnen nu alla ni som inte kan koncentrera er på vad ni gjorde för att det låter så.”

Nu är jag väl kanske bakåtsträvande och jobbig, men jag vill gärna ha mina bibliotek lite murriga och inbodda. Jag menar inte att gnälla egentligen. Det ska faktiskt bli himla spännande nästa år när det nya biblioteket öppnar.

I fem långa år passerade jag så gott som dagligen Umeås studentpärla Ålidhem och fattade nog aldrig vad grejen var. Sanningen är väl att Ålidhem till viss del har studenterna att tacka för sin överlevnad, men det är knappast dessa studenter som gör stadsdelen så fantastisk. Nu under sensommaren och hösten har vi återupptäckt Ålidhem, som verkligen är en pärla, ett efterlängtat andningshål ifrån den ibland något tryckande känslan. Ålidhem är loppsockan, trasdockan, snutten som vi uppsöker för att få en paus från Öst på stan, som visserligen är fint, med dock ibland lite för polerat.

Det började med att vi upptäckte en brädspelsbutik. Där i en lokal i ett av hyreshusen på Språkgränd, finns hyllor späckade av spel och en hörna med loppissoffor dit alla får komma för att bara spela. Härligt avslappnad nördstämning. I samband med första besöket, insåg vi att området är underbart barnvänligt. I centrum finns allt som kan önskas inom rimligt gångavstånd även för en tvåårings ben. Ingen direkt trafik att tala om och ett helt otroligt bibliotek, som jag är lycklig över att ha fått återupptäcka, nu som förälder.

Biblioteksfilialen huserar i spartanska lokaler, men rymmer ett helt eget rum för de mindre barnen. Ett rum där barnen får vara som de är, stökiga, högljudda och ofta intresserade av mycket annat än just böcker. Ett litet bord med tuschpennor, kritor och utskrivna bilder att färglägga. Backar med mjukisdjur. Inga farliga, men spännande trappor, inga bronsstatyetter placerade i midjehöjd, som gjorda för att skada små barnlemmar. Inget stort rum med glasväggar och stengolv, som lockar till klampande och skrik med de ekon och sura miner som följer. Världen förändras med barn, på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det där sminket och extravagansen i de offentliga miljöerna, som bara ställer till bekymmer i barnsammanhang. Det är så jävla skönt att få slippa det.

Nu planerar vi medvetet in åtminstone ett Ålidhemsbesök i veckan. Vi åker dit som fåniga turister och gör inget särskilt. Vi kanske köper juice och russin på konsum, sitter och fikar på en lämplig bänk. Sen kanske vi besöker biblioteket eller åker i rutschkanan bland husen närmast centrum. På Ålidhem finns nämligen lekplatser i varje hörn och där finns inga flådiga klätterställningar i futuristisk stil, som den i lekparken vi ofta besöker till vardags, utan enkla men funktionella och roliga saker.

Det byggs nu för fullt på ett kultur- och resurscentrum på Ålidhem och frågan är hur det ska gå. Kommer vi fortfarande känna den avslappnade känslan efter årsskiftet då biblioteket kommer att vara skinande nytt? Vad kommer att hända med den där härliga folkhemssjälen som finns idag? Nu när vi har upprättat ett behov. Vi behöver ju Ålidhem som vår snuttefilt.

Obs. Bilden snoddes härifrån.

Vi hade varit på stan en sväng, bland annat på bokhandeln med bollhavet, innan det var dags för pannkakor på bibliotekskaféet. Efter det blev det det obligatoriska tittandet på modellen över botniabanan med de små bilarna och tåget. -”En bil, en bil, en bil … tåget”

För en tid sedan när vi var på biblioteket lånade vi nästan bara från nyinköpt-hyllan. Vi har nog aldrig gått hem med en sån fin skörd. Det var Gösta tvättar och Gösta slår sig, båda riktiga fullpoängare. I den ena spiller Gösta varm choklad över mjukishunden Nietzsche som måste tvättas. Sonen kallar den ”Gösta hungrig” eftersom Nietzsche beskrivs som alltid hungrig. I den andra, som vi här hemma refererar till som ”Gösta gungar”, ramlar Gösta av gungan på dagis och det blöder otroligt mycket. Gösta är en snäll, mysig person som gör helt vanliga saker. Det är avskalat, men betydelsefullt i sin enkelhet. Dessa två böcker är nu så populära och viktiga att det blivit svårt att föreställa sig ett liv post-återlämning. Detta medförde att jag igår helt enkelt kände att enda utvägen var att lägga en beställning på dem bägge två.

Nu var det dock något nytt, men tillika fantastiskt som tronade på hyllan: Lalo trummar. Min son som älskar Binta, han gav sin kompis Lalo-boken i födelsedagspresent för lite drygt en månad sedan, och har verkligen jobbat upp peppen för den trummande lilla Lalo. Glädjen blev så stor att han sprang runt runt i lycka med boken i sina utsträckta armar. En barnbibliotekarie fick syn på honom där i lyckoruset och såg varken sträng ut eller hyssjade åt det olämpliga biblioteksbeteendet, istället såg hon bara riktigt, riktigt nöjd ut. Tänk att få ha det jobbet.

Någon kanske läste min blogg och blev peppad.

Jag sökte ett jobb idag och efter att papperna var lämnade var jag rätt så uppskakad och slank in på bibblan en sväng, slog mig ner på en stol och vad stod där uppställd på hyllan framför mig om inte Vi som aldrig sa hora. Efter att jag pustat ut lite sökte jag upp en dator för att se om det möjligtvis skulle kunna finnas något av Poppy Z. Brite att låna. Ingenting fanns, men innan mig hade någon stackare sökt på Vi som aldrig sa hora. Den boken hemsöker mig.

Jag vet att lokala H:ströms förlag ska ha givit ut första Brite på svenska, Utsökta lik, så nu väntar jag med spänning på att få låna den. Istället för att få låna Brite fick jag snällt gå hem med två antologier om skräcklitteratur, som båda rymde en varsin text om författaren. Min sambo sa häromdagen: ”om du läste lika mycket böcker som du läser om böcker, så skulle du få sjukt mycket läst.” ja, vad kan jag säga det är mycket meta med mig.

Som det är just nu sitter jag inne och ser ut på det fina utanför. Någon slags ickeförkylning har fått grepp om mig och jag vaknar varje morgon ledbruten och med stort stort huvud. Halsen är full av slem om någon är intresserad och nätterna går åt till att hosta och äta hostmedicin som bara skjuter upp problemen. Gårdagen släpade jag mig iväg för att köpa salt. Salt är en såndär självklar grej vi alltid glömmer, salt och svartpeppar. Det enda vi köper hos hutlösa Handlar’n på hörnet. För att bryta mönstret tog jag istället cykeln till stan och förutom att jag köpte salt såsade jag även runt i någon slags yr dimma på gatorna.

Ett besök på biblioteket och ung-avdelningen, skulle bara kolla efter En liten chock. Jo, jag läste Min typ brorsa för ett tag sedan och gillade den väldigt mycket, så mycket att jag spenderade en halv natt med att läsa ut den. Så mitt i det stillsamma: en hostattack. Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där bland alla missförstådda emokids satt tanten och hostade. Jag hittade i alla fall det jag sökte till slut.

Dessutom hittade jag Motsols av Mirja Unge, som jag lånade för att jag gett mig fan på att läsa de få författare som kommer från Hälsingland. Författare jag nu kollat upp från bygden är bland annat Sofia Rapp Johanssons vars Silverfisken jag bara bläddrat i, blev otroligt äcklad av det lilla jag läste. Äcklad och tagen av att någon kan vara så modig. Någon gång ska jag nog läsa den, fast jag måste nog stålsätta mig en del innan. En vän nämnde Anderz Harning, född och uppvuxden i Stocka och bortglömd för många, inklusive mig själv. Harnings Stålbadet hittade jag på BookMooch, fantastiska BookMooch. Sådär, i skrivande stund inser jag att jag nu har min tematrio hembydgen, med tre ännu olästa böcker och något försenad.

Nu är det dags att rycka upp sig, ta en dusch och sen en promenad med Harry Potter. Destination: Ön och tillbaka. Eller äsch, duschen får såklart vänta tills efteråt.

Jag läste om det här för ett tag sedan men tänkte att det bara var på planeringsstadiet ännu. Men så se på tusan det verkar vara i full gång och portarna slås upp redan i morgon.

Premiär för T-bibblan

Jag blir stormförtjust över hela grejen med små krypin-bibliotek lite här och var. Det är sådana gånger det känns lite bittert att inte bo i en större stad, men i och för sig skulle jag nog inte ta mig någonstans om det fanns bibliotek i varje hörn. Nu tar varje besök på stan kanske en halvtimme längre än vad det borde eftersom jag alltid måste gå en vända på biblioteket och terapibrowsa bland hyllorna, men då är det i och för sig ett stort stadsbibliotek också, med en liten filial så kanske det där besöket inte skulle ta lika lång tid.

Barnförbjudna, self-service bibliotek. Suck! Varför inte inrätta självmordsbås för bibliotekarier på arbetsförmedlingen när man ändå håller på.

Efter en hård dag på barrikaderna är jag dödstrött, sitter i soffan och trippelnyser tillsammans med blåbärmuffinte och nussfit (nutellakopia vars burk har en liten midja, allt för illusionen).

Uttråkad till förbannelse och vill inget annat än att se Dexter med sambon. En gammal klasskompis försvarade en gång sitt otittande på Dexter med att han var hängiven Veronica Mars och att Dexter kändes, för honom, som lite av en kopia. Jag har verkligen inget emot personen i fråga men nog var han ute och flög där.

Jag har Bibliotekskatten Dewey liggandes vid sängen, men han får nog stanna där. Drygt halvvägs in är jag mätt på den amerikanska präktigheten, dessutom gjorde jag misstaget att kolla på det här youtube-klippet om Dewey och Tom (en fellow kattbroder som huserar i en järnhandel i en annan ände av delstaten Iowa). Jag hade tills dess målat upp en bild av en gammalt anrikt bibliotek med pondus och högt i tak, men på det korta klippet spräcktes genast fantasibubblan för det visade sig att biblioteket i Spencer snarare liknar något som får magasinen på min forna arbetsplats att kännas sjukt mysiga. Därmed inget ont sagt om gråmålade betongväggar/golv och metallhyllor, men de gör sig bäst under jord. Vad jag hade föreställt mig var ungefär Grubbebiblioteket (finaste filialbiblioteket) i mysighetsfaktor, fast som sagt i gammal stil. Jag har väl i och för sig en absurd bild av att bibliotek utanför Sveriges gränser ser ut så här.

För att vara blivande bibliotekarie är jag extremt kass på att hålla mig till lånetider. Kanske kan jag få jobb på stadsbiblioteket snart, jag har nog inom kort betalat in min egen lön i överträdelseavgift.

Det värsta är nog när jag gått och plockat på mig böcker i galenskap och sen efteråt inte ens ser åt dem, där de ligger i en sorglig hög hemma och tar upp plats. Det här citatet från bokhora passar skrämmande bra in på mig:

Jag ser på det så här: jag kastar 5000 kardborrebollar på en kardborreväg, har jag tur fastnar 5. Alltså: jag köper och lånar massor av böcker, ofta på ren impuls, har jag tur läser jag en och annan, många blir bara liggande. Jag samlar lästips i huvudet och glömmer ofta.

Med andra ord så kidnappar jag böcker och undanhåller dem från allmänheten tills dess att någon kommer på mig och slår mig på fingrarna. Men jag betalar snällt, någon måste ju bidra till bibliotekens överlevnad och hålla uppe lånestatistiken, som trots att jag finns är löjligt låg.