milkbartoilet

I somras när jag letade efter Charlaine Harris Southern vampire-böcker på biblioteket hittade jag ingenting, bara en enda titel av Harris och det var Grave Sight, som jag läste i brist på annat. Senare köpte jag första boken, som jag visserligen inte ens läst ut. Nu idag såg jag däremot att man beställt in en hel radda av just böckerna om Sookie och Bill, som även kan ses i den emintenta tv-serien True Blood. Hela rasket brännmärks naturligtvis med sånna där små klistermärken som det står ung på. Tänk om samma sak skulle göras med tv-serien.

Upp till nitton, ramaskri, moralpanik.

Jag läste just det här väldigt intressanta på bokhora. Jag är själv en sån som gärna smyger runt på stadsbibliotekets ung-avdelning, och skäms måste jag erkänna. Dels har jag ännu inte riktigt skaffat mig ordentligt med nyttig distans med alla oborstade slynglar som hänger och slänger och tar plats för att de är rädda att ingen ska se dem annars, men dels också för att jag känner inom mig att det inte är fint nog.

Visst känns det bra att våga vara banbrytande och ge blanka fan i den goda litteraturen och senaste Transtömmer och läsa vad som faller en in. Tyvärr är jag inte så stark, för jag kan inte hjälpa att jag känner mig simpel.

Senast igår slank jag in på biblioteket en sväng och eftersom det var mitt på dagen, den tiden då ungdomarna antingen sover eller går i skolan, så gapade vrån för de unga tom. Dessutom var det omorganiserat så jag kunde inte hjälpa det, jag var tvungen att gå in och botanisera bland hyllorna. I desperation för att få unga människor att läsa så anstränger man sig lite extra med uppställningen, presenterar böcker med speciella teman osv. Det är intressant och skapar ett härligt sug efter att låna böcker. Vuxna biblioteksbesökare är redan frälsta läsare och behöver inga lockbeten eller ögonfröjd, så dem skiter man i.

Förmodligen handlar det även om att barn- och ungdomsbibliotekarier har lite mer driv i sig, och kanske inte känner av det där finkulturskomplexet som är i det närmsta obligatoriskt bland gamla mossiga folkbibliotekarier. Var jag hård nu? Kanske lite.

Kanske skulle fler besöka biblioteken om böckerna skyltades lite mer, och inte hade funktionen av lagringslokal av litteratur. Istället hänger folk på bokhandlar och shoppar vad som ligger på topplistan eftersom det är vad som finns och vad som syns. Biblioteket har inget vinstintresse utan skulle kunna skylta vad som helst. Ett väldigt trivsamt bibliotek här i Umeå som verkligen presenterar sina böcker och lockar till läsning är Grubbebiblioteket, som tyvärr ligger ända på Grubbe, men som är ett helt fantastiskt filialbiblotek.

Jag gick i alla fall hem med Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates som jag även lånade för ett halvår sedan men aldrig läste. När jag sen såg ett par inlägg om den på bokhora väcktes ett nytt sug och efter 50 sidor är jag positiv och vill läsa mer. Hela tiden finns dock tanken på att läsa någon av hennes vuxenböcker så småningom, för det här är ju en bok jag borde ha läst när jag var ung.

Det var längesedan vi lämnade Umeå nu och jag måste säga att det kändes härligt att komma bort ett tag. Det är mycket ambivalens kring att besöka sin gamla hemstad, men nu har vi blivit så gamla att det som en gång var bekant och jobbigt istället blivit spännande och lite nytt. Det är en annan sak att traska runt på gatorna i Hudiksvall som tjugoåtta än som nitton. Gamla minerade platser är nu bara platser och mycket av det som kändes klaustrofobiskt då är nu istället charmigt och pittoreskt.

En kurskamrat sa för ett par år sedan att det var en bra stad med rikt kuturliv: bra bibliotek, Hälsinglands museum och Mulle Meck. Han kommer inte från staden utan var endast besökare då och då. Det är väl så att det är svårt att uppskatta vad som finns bara runt knuten, gräset är grönare och hela den biten.

Jag besökte biblioteket nu, för första gången på år och dar och det var väl sådär, som det alltid varit. Det saknades något, en själ, det var liksom bara böcker på kala hyllor, men det var så för tio år sedan med. Det kanske är besökarna som saknas. Rikt kulturliv i en stad utan kulturkonsumenter. Bibliotekets besökare utgörs av barn och ungdomar som är ufon, arbetslösa som läser tidnigen och pensionärer. Och sen har vi givetvis samma slitna böcker. Bland nyligen återlämnat hyllan stod Douglas Couplands Generation X och visst kändes det fint att se den boken. Just det exemplaret har jag lånat, säkert fler än en gång, och den är så underbart nittiotalig och jag älskade den då, men det var över tio år sedan. Det kanske är en slump bara, men lite känns det som att tiden stått still.

Mulle Meck visade sig däremot vara en riktig höjdare. Opretentiöst och roligt på så många nivåer. Härligt att få tassa runt i strumplästen och undersöka alla vinklar och vrår i Mulle Mecks fina gula bil som han byggt själv och alla andra grejer och krypin. Den lilla var givetvis i himmelriket trots sin ringa ålder. Booja och Mick, dvs Buffa och Mulle Meck, har ju hängt med oss ett tag nu i form av den där förbannade pekboken Vem? och vi stora har kapitulerat och står nu med öppna armar inför fenomenet. Vi ses igen i Januari.

Som vanligt är jag snabb att döma. Trots att många av mina kurskamrater är väldigt unga och lever i en annan värld, så finns där även sånna som är som jag. Idag outade en tjej att hon väntade sitt andra barn, bara sådär i en bisats. Vi hade aldrig talats vid innan, så det var verkligen en trevlig upplevelse.

Efter ett helt okej seminarium uppsökte jag min forna arbetsplats för att bara insupa atmosfären och få en dos magasinsluft i lungorna. Jag är ganska säker på att såg den här snubben smyga omkring där nere bland hyllorna. Jag halade upp mobilen för säkerhetsskull. Folk som hänger onormalt mycket på bibliotek kan ju vara hur jävla galna som helst och i magasinet är det faktiskt inte säkert att någon hör en skrika.

Jag kom i alla fall därifrån med ett gäng barnböcker, så nu ska jag läsa Bortom Spiderwick: Najadens sång. Det är ungefär så avancerad litteratur jag pallar just nu, med en mental ålder på ungefär tolv år.

Att ta del av en a-kurs och få möta nybakade gymnasiestudenter har verkligen varit intressant. En sådan kulturkrock och aha-upplevelse att se människor och minnas hur jag själv var precis som dom en gång. Jag känner mig lugn och avslappnad lånar kurslitteratur, kopierar lite här och läser lite där. Samtidigt hetsar mina kurskamrater upp sig över att boken inte finns någonstans att få tag på. På alla bokhandlar i stan är den slut och hur ska det gå när den ska läsas till på fredag.

Det är lite lustigt hur enkelt det är att få tag på böcker att låna när man läser sånna här kurser. Alla är köpgalna och ska ha, själv har jag inte köpt en kursbok sedan 2004 och den gången var det helt bortkastat. Jag lutar mig tillbaka, ställer mig på kö, går på stadsbiblioteket och vips så har jag den där boken, den som var så hopplös att få tag på.

Äga äga böcker och visa upp vad jag läst. Kan det bli mer meningslöst? Skriv en lista istället, det blir billigare. Eller gör som moi, registrera dig på library thing och lägg in allt du läst, inte läst eller vill läsa i ditt eget virtuella bibliotek. Mycket roligare, dessutom behöver man inte bjuda hem alla man vill impa på. Sorteringen blir inte heller något problem, ingen stör sig på att du är en färgsorterare på library thing.

Detta inlägg presenterades av:

och

Jag trodde väl aldrig att det skulle hända, jag sitter här och utvärderar PubMed, en medicinsk bibliografisk databas, och det är så roligt. Jag söker hit och dit, testar en massa alternativ, slänger mig med MeSH-termer. Tänk bara att få göra det här för någon annan och få göra någon nytta.

Förut ville jag bli bibliotekarie för böckernas skull. Ett lugnt och skönt jobb med en massa böcker och inte så många jobbiga människor att bli besvärad av. Nu vill jag inget annat än att bli besvärad. Som t ex: -”Har ni något om lavar ur ett kulturellt perspektiv?” Tänk, den rodde vi i land för ett år sedan. Suck! Vissa tror att det handlar om att kunna en massa, -”Öh man ska väl ha läst alla böckerna två gånger”, men egentligen handlar det bara om att kunna luska reda på vad som helst.

Tyvärr finns det alldeles för många mossiga gamla stötar där ute, sådana som kommit att utgöra en obligatorisk del av inredningen på varenda bibliotek. De har kanske läst allt som finns på hyllorna, i alla fall den fina svenska litteraturen, men är ofta så ovilliga till att hoppa ner från sina höga snurrstolar att de inte gör någon nytta för låntagarna, vilka biblioteket faktiskt är till för.

Böcker är bara saker, trevliga saker visserligen, men det är människorna som är viktiga. Utan låntagare är biblioteken bara värdelösa informationsmuseum.

Idag skulle jag vara duktig och ta till vara på mig tid, så jag åkte på stan för att låna Jordens fördömda till en gammal restuppgift som jag bestämt mig för att få ur världen. Väl där med boken i handen så var jag så smart att jag satte mig för att läsa den där på plats. Det gick riktigt bra tills min näsa började rinna, så jag gav mig på jakt efter lite papper att snyta mig i. Men jag var i Umeå på stadsbiblioteket och där måste man  punga ut med en femma för att få snyta sig. Jag har ingen bra koll på hur det är på andra platser, det spelar inte så stor roll egentligen. Jag tycker att det är vidrigt att  biblioteket, jävla stadsbiblioteket till och med, inte kan erbjuda sina besökare gratis toalett.

Eftersom jag är principfast i frågan snörvlade jag snällt iväg till bibliotekscafét och snodde en liten servett. Sedan fick det vara nog, mitt pluggflyt var som bortblåst, jag köpte mig ett gäng näsdukar och åkte hem. På vägen kom jag på en lysande idé: skulle inte biblioteken kunna låna ut toalettbesök, dvs ha en streckkodsläsare utanför toan där nödiga låntagare kan blippa kortet för att få komma in, gratis. På så vis blir det också lättare att spåra vem som pissat på ringen eller snott toarullen.

Tacka vet jag ub.

Idag fick Mörkrädd återvända hem till stadsbibblan. Jag har läst den och överlevt. Inte är jag särskilt mycket mörkräddare heller, i alla fall inte vad jag vet. Det var i alla fall första gången jag vågade mig på ett snabblån, har inte vågat tidigare eftersom jag är en långsam typ, och jag är ganska nöjd med att jag faktiskt tog mig igenom den. 

Nyss såg jag ett inlägg på bokhora om den bok jag läser just nu. – Hur många ska jag hinna med innan Breaking Dawn dimper ner i lådan? - Jag skulle sätta upp den i hyllan och den var alldeles ny. Det är alltid extra kul att få ställa upp ny skönlitteratur på hyllan för första gången. Att liksom få ”outa” boken för allmänheten. Det händer sig ibland då att de får slinka med hem istället och just så var det med Namnbrunnen av Inger Edelfeldt, något så trevligt som en samling sagor. Tidigare under sommaren läste jag Skuggorna i spegeln i väntan på att Eclipse skulle levereras till mig och då är det väl passande att jag även i denna väntan tar mig an ytterigare ett edelfeldtskt verk. Det var ju så trivsamt sist, på ett väldigt ”jag går på gymnasiet och är så speciell och ingen förståår mig”-vis. 

Jag har nog aldrig läst de gamla klassiska sagorna av t ex H C Andersen och det är väl något jag borde ta itu med nu när jag är ”vuxen”, men än så länge håller jag mig till Inger Edelfeldts sagor. Nu ska jag lägga mig och läsa vidare. God natt!

- Haru nå tips på en bra bok, nån klassiker, den ska va lätt att komma in i, och spännande.  

Jag ursäktar mig med att jag inte läser så mycket skönlitteratur och snubben har mage att fråga om inte bibliotekarier läser jättemycket böcker och vad jag läser om jag bara läser faktaböcker då. Jo tjena jag läste Så funkar det: biblioteket innan jag gick hit idag. 

Ibland känns det lite motigt när folk tycker sig ha rätt att veta vad man läser privat och varför man inte har superkoll på all skönlitteratur. Det är liksom inte läge att stå och förklara för en främling att jag har ett liv också t ex en liten pojke som snart är ett år och förlåt förlåt för att jag inte på rak arm kan haspla ur mig spännande lättlästa klassiker-boktips på beställning. Jag är ju inte ens bibliotekarie och ska det va skönlitteratur och boktips så tycker jag att man kan ta sig till ett folkbibliotek. 

Jag visade snubben hyllorna med skönlitteratur och tryckte ett ex av Svinalängorna i handen på honom och sa att det här är inte alls vad du söker, men den är bra och lättläst. Sen lämnade jag honom där. Ibland blir jag bara less på att vara snäll och trevlig.

Häromkvällen när jag tjänade mitt levebröd hade jag i uppgift att sätta upp den förhatliga Könet sitter i hjärnan som jag spytt galla på tidigare i bloggen och snacka om att jag var sugen på att på rent djävulskap felplacera den eller kanske till och med ännu värre få den att försvinna på riktigt, men sorgligt nog lyckades bibliotekarien i mig besegra feministen i mig. Men egentligen skulle det väl inte skada med lite spontana bokbål emellanåt.