milkbartoilet

Den rosa elefanten Pomelo har nu blivit stor!

Den här elefanten alltså, jag kan inte motstå honom. Pomelo blir stor kommer nu på svenska i dagarna och jag kan knappt bärga mig.

Ända sedan jag upptäckte den lilla kraken under maskrosen har jag velat se en nyutgivning av Pomelo är kär och Pomelo den lilla elefanten.

På franska finns en handfull böcker som alla verkar vara i samma knasiga men underbara anda. Mina vänner tänkte att jag skulle ta några första trevande steg mot att lära mig det franska språket och gav mig därför Pomelo voyage och Pomelo s’en va de l’autre côté du jardin och en fransk-svensk ordbok i 30 års-present förra sommaren. Jag är fortfarande en imbecill på franska, men på något vis räcker det att bara kika på bilderna.

Iband går det så mycket tid, stora sjok, att det blir liksom trögt att gunga igång kajutan på nytt.

Jag har tittat in ibland och kollat statistiken, slagits av att varje gång jag kikat in så har någon sökt efter Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra.

Tidigare i höst när vi besökte Ammarnäs och dess lilla bedårande bibliotek såg jag boken där och plockade upp den, som på beställning började nostalgin flöda i en av mina arbetskamrater. Klart hon hade läst den som barn.

Vi åttiotalister, som fick den boken läst för oss en gång, har nu blivit stora, ja till och med lite gamla. Nu vill vi läsa den för våra barn, för den är så fin. Egentligen vill vi kanske läsa den mest för vår egen skull, men att ha en unge att läsa för kan vara det bästa av alibin. Visst?

Så, en liten hint till förlaget: Det är som bäddat för nyutgåva!

Bilden är snodd ifrån Su Blackwell. Kolla in fler av hennes fantastiska bokskulpturer.

Full höst nu och jag känner mig kluven inför den stundande vintern. I ett sista desperat försök att hålla mig kvar här måste jag skriva om en favorit från i somras: Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther.

Det är en enkel historia om en groda och den där bekanta rädslan inför vad som kan döljas i mörkret, så stämningsfull i all sin vardaglighet. Den mörkrädde kan lätt känna in sig i Jonas situation. Kvällen och mörkret kommer över honom och nattningen är oundviklig.

De stora känner till rädslan, men vad är det rätta att göra? Avdramatisera eller bejaka, den ständiga avvägningen, ja det är inte så lätt. Mörkret är inte farligt, men Jonas känner sig ändå rädd. Han är ensam med mörkret i sitt rum, ensam i sitt hjärta.

Så, ett ljud, ”Krifs krafs, Hoho, Plask”. Processat genom ett fantasifullt barnasinne kan det som döljer sig i mörkret vara hur horribelt som helst. Fantasi förvisso, men rädslan blir inte mindre verklig för det.

Det är en söt sak den här boken med grodan och slutet är den absoluta höjdpunkten. Mörkt vatten och två grodor som simmar ut till ett näckrosblad för att se på det som ligger bakom nattljuden. Kluckande nattsvart vatten en varm sommarnatt. Jag älskar hösten, men exakt så här drömmer jag om att mina somrar ska vara.

Vi återvänder till Sydafrika för att titta närmare på den bok som i år fått utmärkelsen Peter Pan-priset: Makwelane och krokodilen.

Den lilla flickan som heter Makwelane älskar att sjunga och spela musik på det instrument som också är hennes namne, makwelanen. Hon älskar också sin mormor Gogo och övertalar sina föräldrar att låta henne besöka mormodern på egen hand. Villkoret är att hon på väg till mormor måste akta sig mycket noga för den sluga krokodilen som lever i floden.

Inför och under sin färd varnas hon av fåglar och insekter för faran som lurar i floden. När hon sedan korsar floden byter hon till och med några ord med självaste krokodilen i tron på att han bara är en ofarlig men jättestor ödla.

Det blir riktigt spännande där på slutet då allt händer så fort, Gogo attackeras av krokodilen samtidigt som Makwelande kommer sjungande längst stigen, sedan kommer sammandrabbningen.

På flera håll har jag sett att Makwelane och krokodilen jämförts med Rödluvan och vargen och och visst finns uppenbara likheter. Skillnaden är bara att här behövs ingen hjälpande hand, Makwelane klarar på egen hand av att rädda såväl som mormor Gogo som sig själv från den listiga krokodilen och efter den actionladdade slutstriden kan vi äntligen få pusta ut. Krokodilen vaggar skamset iväg med makwelanen emellan sina stora käftar medan Gogo och Makwelande dansar runt av lycka.

Peter Pan-priset delas ut på Bok & bibliotek som gästas av illustratören Piet Grobler.

Koltrasten Jack ifrån skogen ger sig iväg till havet och träffar fiskmåsen Jim. Natur i all ära, men även en koltrast kan få för sig att det skulle vara trevligt att se sig om i världen ibland. Jack vill se havet och hittar där en vän. För dem spelar det inte så stor roll att Jim är vit och fiskmås, medan Jack är svart och koltrast. Huvudsaken är att de är lyckliga.

Men, i måscommunityt skiter de andra måsarna i Jacks och Jims lycka. De kikar surt på den mörka främlingen från skogen och fryser ut såväl koltrasten som hans fiskmåsvän.

Kitty Crowthers Min vän Jim är en berättelse om rädsla och fientlighet mot det nya och okända. Här får litteraturen slutligen fungera som en brygga. Litteratur och kunskap motverkar trångsynthet och skapar gemenskap och samhörighet över gränser. Det låter klyschigt men är själva poängen. Jag gillar relationen mellan Jim och Jack, hur de står upp för sin vänskap och att de är så där härligt omacho.

Det har blivit mycket Kitty Crowther i sommar. Jag tror faktiskt vi har tagit del av allt som utgivits på svenska hittills, men visst måste det väl komma mer nu efter Alma-priset och allt? I vilket fall har det fallit i alla fall mig på läppen, mycket passande läsning så här års, väldigt feelgoodigt och varmt.

När jag gick och snokade bland barnhyllorna på biblioteket nyligen hittade jag den för mig okända pärlan Säjer hunden? – en-djurljudbok av Pija Lindenbaum. Underbara, roliga och färgstarka illustrationer som jag nästan skulle vilja pryda mina väggar med. Handligen går ut på att en bild visar en stor och en liten och till det beskrivs hur de låter, den stora hönan säger Kakaa-kakaa medan det lilla kycklingen säger pip-pip. En enkel story som den allra minsta kan uppskatta, alla gillar väl att se på fina bilder och lyssna på när någon gör roliga ljud. Roligast är så klart de stora t ex kossan som säger: Mööh.