milkbartoilet

Det finns så mycket att säga nuförtiden och ingen tid över. Igår upptäckte jag en inlänk ifrån Vixxtoria om att jag behöver ett jobb och vad jag inte annonserat ut här på min åsidosatta blogg är att jag numer har ett jobb. Jag är anställd (!), på världens bästa kulturförening Kulturstorm. Själva anställningen som pågår till sommaren, dvs inte är föralltid men ändå så gott som det bara kan bli, tog sin absoluta början i mars. Pang på var det då med Littfest där Kulturstorm stod för Mittinattenrum, serieworkshop med fantastiska Joanna Hellgren och en massa annat hästjobb.

Förra helget gick litteraturkalaset av stapeln och nu är det återhämtning och nya tag med tid över att tänka. Jag plockar upp Cirkeln-manuset som jag fick skickat till mig i värsta vabkarusellen och som dessvärre inte hunnits läsa pga av det nyss nämnda hästjobbet. Så idag sittandes i god ro ser jag att Flaskposten bloggat om Cirkeln och tidningspappret som bunten var inslagen i, Engelforsbladet, och allt faller på plats. Jag minns hur jag gick här och babblade för mig själv, “Ska man spara emballaget? Det är ju så coolt att det kom inslaget i tidningspapper och allt.” Men jag lät förnuftet tala och tryckte ner alltihop i pappersinsamlingen, något jag nu får ångra bittert.

Så underbart finurligt och visst är det så att om jag inte aktivt försökte mota bort mina hoardertendenser så skulle jag sparat alltihop. Men, jag biter ihop och är glad över boken, som jag ska läsa nu. Peppen är stor och förväntningarna skyhöga.

Det var redan i höstas jag fick hem och läste Ansiktsburk av Erik Pettersson, det var meningen att det skulle komma en recension då, men jag tror jag blev sjuk eller något. Det var som av en händelse igår kväll jag medvetandegjordes om att det i helgen är Göteborgs filmfestival, så nu måste jag väl ändå publicera några rader om den här lilla röda godbiten.

Varje år får en författare i uppgift att skildra festivalen och förra året 2009 var turen kommen till John Ajvide Lindqvist att ta sig an denna uppgift. Resultatet blev något så märkligt som Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Det är något slags metafiktion, rakt igenom. Den hyllade författaren hinns i kapp av sina demoner och klarar inte av sin uppgift, ber gamle kompisen och numera dokumentärfilmaren Erik att göra det åt honom. Efter en ansenlig muta, på 20 000:-, axlar Erik denna uppgift åt honom. Med stöd av några förvirrade anteckningar ifrån sin kompis skildrar Erik Pettersson sedan John Ajvide Lindqvists festival. 2009 års festival med Roy Andersson som hedersgäst.

John Ajvide Lindqvist tycks alltid beskriva sin egen skräck, så även här. Hans psyke bryts successivt ner allteftersom festivalen fortlöper, han blir galen och paranoid. Det är något med väggarna i hotellrummet, de tycks vara onormalt tjocka. Demonerna från förr knackar på samtidigt som nutiden utkräver ansvar. Festivalens hedersgäst Roy Andersson talar om ansvaret spänner blicken i John. Han vet det, känner det: Han har gått för långt.

Nätterna blir olidliga och hustrun Mia som alltid stöttar börjar även hon ledsna på paranoian. Vad händer när familjen inte längre vill veta av honom. Det enda som skänker tröst och som någotsånär kan mildra skräcken i ensamheten är musikvideon Ansiktsburk.

Det är med ömkan och avsmak Erik ser på sin gamle vän, han vill inte gärna hamna i samma rum, än mindre prata med eller ens förknippas med honom. Själv kan jag inte låta blir att känna att det är det egna självföraktet som lyser igenom. Efter att ha läst samtliga tidigare böcker har pusselbitar dykt upp och fallit på plats. I Ansiktsburk stryks dessa bitar under och det sätts fler än ett utropstecken efter vart och ett av dem. Luften är fri och den utsatte Oskar, mobbaren kommer tillbaks och terroriserar den redan plågade John. Pappan kommer han också och visst har pappan drag av Oskars pappa, av Anders pappa? John Ajvide Lindqvist känns för mig alltid rysligt personlig och tycks alltid beskriva skräcken som verkar på insidan.

Nästa bok Lilla stjärna kommer i vår och för den som vill ha en snabb fix av mådåligt som känns i bröstet a la Ajvide Lindqvist, så är nog det här något att se närmare på.

Annars: Tjohofidelittan, hatt!

Senaste bloggposten fick inte vara med längre. Den gläntade på dörren till en massa mörker så det fick bli hej då. Det är något med årstiden kanske, jag vet att det brukar kännas jobbigt så här innan snön kommer och vintern är igång på riktigt. Det är liksom så kallt och mörkt innan snön, svart och blött.

En bra sak som redan uppmärksammats på ”Försök att inte se så snygg ut”-bloggen är badkarsläsningen. Inget annat passar väl bättre att göra under trista novemberkvällar. Att ligga och skvalpa runt i en massa vatten och känna hur det blir kallare och kallare, det är terapi för mig. Den här veckan har jag spenderat två långa bad med Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du som jag hittade på en novellhylla på biblioteket. Det var länge sedan jag läste något av Adrian Tomine, men jag har för mig att det kändes ungefär så här. Det är så kärleksfulla beskrivningar av alla möjliga sorters människor, helt vanliga men udda tankar och händelser. Jag kan inte säga mer än att jag tycker att den är väldigt fin hittills.

Det skulle nog ha blivit fler bad om det inte vore för att stans skitigaste ryamatta hade fått sig en välbehövlig tvätt. Hur mycket snusk som ryms i en matta efter blott ett och ett halvt år av användande? Ja, än har jag inte sett slutet, utan bara fogat mig till att det inte går att få den helt ren. Den har i alla fall legat där och tvättats och sköljts om och om igen och hindrat mig från att läsa ut den där fina fina boken. Nu är den hiskeliga mattan äntligen intryckt i torkskåpet och karet är skurat. Nu vill jag läsa ut min bok, till bads.

Den som är bloggläsare kanske tänker, ”men härre min je läser hon inga böcker den här, å hon ska kalla sig bokbloggare”. Det är sant som denna bloggläsare tänker, hon läser inga böcker den här. Det är lika dött som den där widgeten i min sidebar antyder. The Bell Jar kändes skitbra men har nu lämnats tillbaks till bibblan där den bor. I och för sig har jag läst en del i Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, som jag tycker väldigt mycket om, men som jag ofrivilligt somnar till varje dag flera gånger om dagen. Livet är så spretigt nu eller det är mycket nu. Mycket men samtidigt väldigt lite.

Boksvackan kan vi kalla den. Jag vet inte hur jag kommer förbi den, någonstans läste jag nyligen att läsa något riktigt uselt ska vara bra. I mitt fall känns det tveksamt om det skulle fungera. Jag läste några grymma serier häromdagen Anneli Furmarks August och jag och Joanna Rubin Drangers Lyckostpulvret… och det var väl precis vad jag behövde. Någonting kort och någonting träffsäkert feministiskt. Men nu då? Vart tar jag vägen?

Bokhora undrade på fredagen som var vilken som är den bästa högläsnings-boken. Jag skrev då detta inlägg, som av någon anledning aldrig blev postat, om en bok som gör i alla fall mig lite lyckligare just nu.

I den där lådan i förrådet hittade jag så mycket fint att vi ännu inte hunnit skörda alla frukterna av fyndet ännu. Bland annat fanns där Tove Janssons klassiker Vem ska trösta knyttet?. Själv kunde jag först inte minnas om jag hade läst den som barn, men när vi kom till Mumriken på ängen, då kom allt plötsligt tillbaka. ”Den här har jag gillat förut”, en fin aspekt av att berika barns liv med litteratur är när det drar fram glada minnen från den egna barndomen. Sonen ville först läsa den men visade sig egentligen mest vara intresserad av båten på bokens baksida och bara måttligt intresserad av själva innehållet. Det tog några dagar tills vi lyckades läsa hela, men då i fredags morse när vi var i oväntat god tid tog vi oss tiden att läsa den fina boken från pärm till pärm, vid varje uppslag pratade jag först lite om bilderna och berättade om alla figurerna. -”Titta där står Dronten och fiskar och där sitter Knyttet på stranden och badar sina fötter.”

Nu har Vem ska trösta Knyttet? en given plats vår litterära repertoar och det känns utomordentligt härligt att ha fått introducera Tove Janssons magiska värld för vår lilla älskling. Jag vill inte göra mycket annat än läsa mumin-böckerna just nu.

På Husligheter kan vi idag läsa om det fiffiga bokmärket gummisnodden. Det är inte vilken gummisnodd som helst. Det är den designade gummisnodden Bookmark II, i cool färg med en plopp och en flärp. Ploppen för att veta exakt på vilken rad du befann dig när boken slogs igen, jag kan se poängen där, och flärpen för att dra i så öppnas boken på rätt ställe. Men suck. För den som inte är stilanal kan jag meddela att det funkar lika bra med en vanlig gummisnodd och då kan den som inte orkar ögna igenom sidan, för att hitta rätt ställe att fortsätta läsa från, kanske göra en lite markering på gummisnodden. Flärpens funktion kan säkert också fixas, för hur skulle vi annars lyckas slå upp boken. Annars håller jag med om gummisnoddens kvaliteter som bokmärke, hårnålen är också den väldigt praktisk för ändamålet.

I förrgår utsåg Unclutterer tumgrejen till veckans meningslösa unitasker. Tumgrejen, eller ThumbThing, är den där plastsaken som placeras på tummen och då gör det möjligt att hålla en bok uppslagen med en hand. Jag vet att det finns folk därute som har sådana och jag kan verkligen fatta poängen, men den här gummisnodden.

Det är en jättefin bok jag läser, säkert årets bästa. Nu är den nästan slut, och jag vet inte om det är känslan av att snart är det hejdå till Domarö, havet och dess spöken, men jag kan banne mig inte ta mig för att läsa de där sista sidorna. Tidigare idag slog jag på Smiths i ett smådesperat försök att komma i stämning. Någonting annat kom emellan, så det fick vara. Det finns ju som sagt en del nästanlästa böcker i hyllan, så jag antar att det är ett problem jag har. Den här boken kommer ju inte att bli en av dessa sorgliga, övergivna ej färdiglästa, men det går trögt nu.

Kanske är det vetskapen om vad som väntar på andra sidan också, jag är nå så djävulskt opeppad på nästa cirkelbok. Vad ska jag säga, jag är väl upprorisk i min natur. Ingen ska komma här och tala om för mig vad jag ska läsa. Ja det är verkligen synd om mig. Vad jag vill läsa är Skumtimmen som jag påbörjade i början av sommaren efter att ha rädat mammas boksamling. Den fick dock stryka på foten vid hemresan på grund av platsbrist i bagaget. Nu är den här hos mig i Umeå, i bokhyllan ligger den nu och kallar på mig. Vad jag bör läsa är Revolutionary Road och det spelar ingen roll hur bra den ska vara för nu är osuget här. Vi får se hur det går.

En utmaning från ”Försök att inte se så snygg ut”

Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes. Tag 15 friends.

Sandman (hela serien) – Neil Gaiman
Hundra år av ensamhet – Gabriel Garcia Marquez
Måsen – Richard Bach
Svinalängorna – Susanna Alakoski
Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
Bitterfittan – Maria Sveland
Under det rosa täcket – Nina Björk
Generation X – Douglas Coupland
Mästaren och Margarita – Michail Bulgakov
Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
Söndagarna med Simone – Claudine Monteil
I am Legend – Richard Masterson
Toffs bok - Kalle Dixelius
Dvärgen – Pär Lagerkvist
Våld - Joyce Carol Oates

Sen vet jag inte ens om jag har 15 läsare, eller jo, men vem vill?

Lyran drar igång en tematrio som jag inte är sen att haka på. Outläst är mitt mellannamn. I mitt fall är det sällan de sämsta böckerna som läggs åt sidan, ibland kan jag låta bara enstaka sidor i en väldigt bra bok vara olästa. Ibland kommer något emellan, oftast livet. Så mina tre outlästa, tre av väldigt många fler, är inga dåliga böcker, tvärtom är de tre riktiga guldkorn som alla inklusive mog själv borde läsa.

Den första icke utlästa som jag minns väldigt tydligt är Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth. Om Tina som förlorar sin tvillingsyster i en tragisk olycka. Jag var nog inte särskilt gammal när jag läste den, men jag minns det som kanske den jobbigaste läsupplevelsen någonsin. Jag grät och grät när det var som sorgligast, sen när det värsta var passerat orkade jag bara inte läsa mer. Det var bara så tomt, det där som var kvar, så jag slutade där. Inte för att det var dåligt alls, utan bara för att jag inte klarade av att känna den där tomma känslan då allt känns torftigt ocg besudlat av sorg.

Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez är en sån bok som jag gärna vill säga att jag läst och ibland tror mig ha läst. Sanningen är att bara första halvan av har blivit läst. En sån fin bok med härliga miljöer a la Marquez. Jag har läst den där första halvan inte mindre än två gånger och funderar på att läsa den en tredje, för att förhoppningsvis sedan avancera till andra halvan.

Alan Moores Watchmen är väl en sån där riktig skamligt oläst bok. En riktig klassiker som säkert är skitbra och visst jag kommer nog att läsa den någon gång, men inte nu. Jag har försökt, fast det var väl ett tag sedan nu, men jag stupade då på de där partierna som kommer emellanåt med hela sidor av bara kompakt jobbig text.