Jag sökte ett jobb idag och efter att papperna var lämnade var jag rätt så uppskakad och slank in på bibblan en sväng, slog mig ner på en stol och vad stod där uppställd på hyllan framför mig om inte Vi som aldrig sa hora. Efter att jag pustat ut lite sökte jag upp en dator för att se om det möjligtvis skulle kunna finnas något av Poppy Z. Brite att låna. Ingenting fanns, men innan mig hade någon stackare sökt på Vi som aldrig sa hora. Den boken hemsöker mig.
Jag vet att lokala H:ströms förlag ska ha givit ut första Brite på svenska, Utsökta lik, så nu väntar jag med spänning på att få låna den. Istället för att få låna Brite fick jag snällt gå hem med två antologier om skräcklitteratur, som båda rymde en varsin text om författaren. Min sambo sa häromdagen: ”om du läste lika mycket böcker som du läser om böcker, så skulle du få sjukt mycket läst.” ja, vad kan jag säga det är mycket meta med mig.
På Bokhora skriver Johanna K om tjockisböcker. När blir de för tjocka egentligen? Jag skulle vilja hävda att det är till viss del en fråga om att kunna hantera en bok. Jag läste Härskarringen i en samlad volym och var då tvungen att sitta intryckt i ena hörnet av soffan, med ena halvan av boken mot armstödet och andra halvan på en kudde i knäet. Det var lite väl tjockt och tungt. Nu hade jag turen att vi hade böckerna även i söndertorkade pocketvarianter, som i nödfall kunde tas med på resa. Inbundna tusensidorsböcker på resande fot är ju inget som rekommenderas för den som reser utan åsna.
Annars är de väl egentligen som bäst när de är lite längre. Varning för grova generaliseringar nu. Jag tänker att vad vore Hundra år av ensamhet på ett par hundra sidor färre? Tjugo år av ensamhet? Föga imponerande. Den boken skulle kunna handla om vilken som helst av de inneboende på åldringsboendet här intill. Sorgligt nog. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är 172 ganska dåliga sidor. Tunn men ändå för på tok för tjock. Läs den inte. Läs Hundra år av ensamhet istället. Hatet mot muslimer, som Johanna K läser, har jag tagit i en gång på pilgatan, sen såg jag Andreas Malm i babel på svt. Bjäbbhund. 747 sidor nej tack.
Jag begravde mig i den postapokalyptiska zombieserien Walking Dead ett tag. Det fanns inget annat och nu är det slut på mer att läsa av den. Skönt måste jag säga, men även tomt. Alla dör och när det är som värst och det liksom inte kan bli sämre så händer något än jävligare, som tidigare inte gick att föreställa sig.
Vad ska jag nu göra tänkte jag i ett par dagar, läste pliktskyldigt några rader ur Nina Salomins Ok amen, men i övrigt inget. Länge har jag suktat efter Människohamn och bloggat om den här, här och här. Igår kom den på posten, mycket efterlängtad, men som vanligt kommer allt i klump och det blir så mycket på en gång att jag inte vet var jag vill börja.
Kanske blir Människohamn ett bra tips på nästa cirkelbok, tänkte jag tills jag insåg att det är ett barn som försvinner där i början och allt det övernaturliga, nej sånt passar sig bara inte. Det var ju det där enda kravet som uttrycktes om de böcker som ska läsas inom bokcirkeln, det får inte vara några barn som far illa eller dör. Egentligen vore nog en bokcirkel med teman som skräck och misär mer passande för mig, men en sån skulle säkert bara locka till sig en massa skumma typer.
Som det är just nu sitter jag inne och ser ut på det fina utanför. Någon slags ickeförkylning har fått grepp om mig och jag vaknar varje morgon ledbruten och med stort stort huvud. Halsen är full av slem om någon är intresserad och nätterna går åt till att hosta och äta hostmedicin som bara skjuter upp problemen. Gårdagen släpade jag mig iväg för att köpa salt. Salt är en såndär självklar grej vi alltid glömmer, salt och svartpeppar. Det enda vi köper hos hutlösa Handlar’n på hörnet. För att bryta mönstret tog jag istället cykeln till stan och förutom att jag köpte salt såsade jag även runt i någon slags yr dimma på gatorna.
Ett besök på biblioteket och ung-avdelningen, skulle bara kolla efter En liten chock. Jo, jag läste Min typ brorsa för ett tag sedan och gillade den väldigt mycket, så mycket att jag spenderade en halv natt med att läsa ut den. Så mitt i det stillsamma: en hostattack. Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där bland alla missförstådda emokids satt tanten och hostade. Jag hittade i alla fall det jag sökte till slut.
Dessutom hittade jag Motsols av Mirja Unge, som jag lånade för att jag gett mig fan på att läsa de få författare som kommer från Hälsingland. Författare jag nu kollat upp från bygden är bland annat Sofia Rapp Johanssons vars Silverfisken jag bara bläddrat i, blev otroligt äcklad av det lilla jag läste. Äcklad och tagen av att någon kan vara så modig. Någon gång ska jag nog läsa den, fast jag måste nog stålsätta mig en del innan. En vän nämnde Anderz Harning, född och uppvuxden i Stocka och bortglömd för många, inklusive mig själv. Harnings Stålbadet hittade jag på BookMooch, fantastiska BookMooch. Sådär, i skrivande stund inser jag att jag nu har min tematrio hembydgen, med tre ännu olästa böcker och något försenad.
Nu är det dags att rycka upp sig, ta en dusch och sen en promenad med Harry Potter. Destination: Ön och tillbaka. Eller äsch, duschen får såklart vänta tills efteråt.
Jag vet inte riktigt var min tid går åt längre. Jag har 911 olästa inlägg i min google reader, orkar inte läsa något som inte är i bildform och då helst i färg. Litteratur i stil med Djurboken och Sakboken är så mycket jag klarar nu. ”Titta snigeln” och nu ”Titta grodan”. Igår tog jag mig igenom den första novellen i Joe Hills Vålnader, obehagligt och äckligt, jag stannar där. Vill bara må bra nu.
Annars lyssnar jag på ljudbok, Harry Potter, som läses av Stephen Fry. Ska det lyssnas på så duger inte något mindre än det allra bästa. Tanken är att jag lyssnar igenom de första fyra, sedan läser jag resten. Tyvärr såg jag de fyra första filmerna för några år sedan och ångrar mig givetvis nu. Jag gillar det jag hör, men har svårt att hitta de där stunderna då det verkligen funkar att lyssna på en bok. Jag antar att jag skulle kunna putsa fönster, men det är ju så trist att jag bara dör. Promenader funkar, snabba sådana, och faktiskt funkade det oväntat bra att lyssna på bok på Ica Maxi också. Det var väldigt mycket roligare att handla mat när jag samtidigt fick ta del av en Quidditchmatch på Hogwarts.
Min sambo har just avslutat den sista boken vet nu inte riktigt var han ska göra av sig. Han saknar den världen och vill ha mer. Vad händer egentligen efter Harry Potter? Hur går vi vidare? Jag försöker tipsa om saker, som jag oftast själv inte ens läst. Lånade Bläckhjärta nu senast, eftersom jag sett så mycket skrivas om den. Föreslog böckerna om klanen Otori av Lian Hearn, men samurajer och Japan föll honom tydligen inte på läppen. The Twilight Saga var heller inte värt ett försök, särskilt inte efter att vi sett filmen och säkerligen inte heller efter att ha fått höra mina långrandiga klagomål.
Om någon har bra tips på läsning att gå vidare med efter Potter, så mottages dessa med största tacksamhet.
Vi såg Twilight häromkvällen. Ganska rejäl besvikelse faktiskt. Jag hade räknat med att den skulle kännas lite mer, vad ska man säga, bombastisk. Det var så lamt och trist, tjoff tjoff, sen var det slut. Egentligen är det kanske inte så mycket med den första boken, men magin kring Cullen-familjen fanns liksom inte i filmen. Och vad var grejen med Carlisles vitsminkade mask och Rosalie, ska inte hon vara snyggare än så? Nej då går jag hem.
Bellas överspända konstanta flämtande var dock med, något som väl hade kunnat tonas ned en aning. Annars saknar jag böckerna, och sällar mig nu officiellt till skaran som inväntar Midnight Sun, när den nu kommer. Dessutom längtar jag lite till New Moon-filmen, men bara i smyg. Den verkar ju dessutom bli än mer av kalkoniga slaget, med sina barbröstade inoljade indianhunkar som posterpojkar. Skämskudden här kommer jag.
Varför köpa böcker när de finns att vinna? Bokbloggar lottar nu ut Hyresgästen av Roland Topor, en läskig historia om en man som flyttar in ett hyreshus där märkliga saker är i görningen. Boken filmatiserades 1976 av Roman Polanski och ges nu för första gången ut på svenska av Sphinx Bokförlag. Beskrivning för hur du deltar i tävlingen finns här.
Sist jag var på biblioteket, med förmånen att få flanera i lugn och ro bland vuxenböckerna, kände jag samtidigt ett sug efter att se mig om i världen. En nära vän bor i San Francisco och jag vet att någon gång kommer det bli dags att kliva på ett plan och korsa ett världshav. Det låter kul att se nya platser men samtidigt är jag ganska flygrädd av mig och har ingen direkt erfarenhet av att resa. Med detta i åtanke browsade jag N-hyllan efter något att bredda mina vyer en aning. Det var helt oplanerat så jag hade egentligen ingen koll.
Jag fick i alla fall med mig Too Fast For Love hem, inget San Francisco men andra delar av det stora landet i väst. Det visade dock att det nästan var mer en skildring av staden jag bor i, Umeå, författaren Jonas Indes hemstad. Det är svårt att föreställa sig att det finns människor, nu vuxna sådana, som faktiskt vuxit upp i Ålidhem, men han är en sådan, livs levande. En annan sak, har han en familj som läser den boken? Eller är det kanske oviktigt att idka självcensur när man i ett psykotiskt tillstånd hoppat ut från ett höghus ett halvår innan. Jaja, nåväl, bokens kvaliteter som reseskildring känns väl si och så, men det var intressant att kika in i Jonas Indes till synes kaotiska inre ett tag.
I Too Fast For Love är det nog inifrånbeskrivningen av depressionen som är mest intressant. Kampen mot apan/skamcancern som måste zoloftzonkas för att den inte ska ta överhanden. Krisen är inte över utan bara någotsånär under kontroll med hjälp av medicinen. Jag gillar det egna språket, hur han lyckas göra känslorna begripliga, kaoset inuti som känns, och resan från kust till kust blir sekundär. Det var menat som lättsam läsning, en parentes, och visst, det var över snabbt, men det var en oväntat rå och självutlämnande parentes.
Visst är det härligt med mytologi? Något jag gillar väldigt mycket är änglar och då på Neil Gaimans vis, som i Murder Mysteries, som är en fantastiskt fin men tragisk kärlekshistoria som utspelar sig bland himmelrikets änglar. Historien återberättas av ett ögonvittne i modern tid, väldigt gaimanskt. Jag vet inte om det om det är dessa påsktider som återuppväckt intresset för dessa religiösa myter, men tidigare idag, bläddrade jag lite i Sandman, den fjärde delen, Season of mists. Det är den då Lucifer lämnar nyckeln till helvetet i Morpheus händer och sen kommer uppvaktning ifrån alla möjliga maktgalna mytologiska figurer. Dessa vill alla, hellre än att falla helt i glömska, ta sig an rollen som kung över helvetet. Första gången jag läste den var ren njutning och jag ville inget hellre än dyka ner i de gamla sagorna.
Nu är jag sugen på mer av den här sorten, kristen mytologi med änglar och demoner, himmel och helvete. Något nytt som t ex Andreas Romans När änglar dör, som handlar om legenden om Satan, där Hin håle himself berättar sin syn på historien. Sen blir det kanske till att besöka något av bibliotekens magasin för hos Anna Winberg fick jag nyligen tips om ännu ett objekt att åtrå: Änglarnas uppror av Anatole Frances. Ingenstans hittar jag något som beskriver exakt vad den handlar om, förutom någon ledtråd här och där. Jag tror bara att jag måste ha den boken för jag misstänker att den är precis i min smak.
Det var nog minst ett år sedan jag började läsa, min mamma skickade den och jag hämtade ut den på väg till jobbet på UB. Det kanske var i januari till och med, jag minns att jag var så sugen att jag slet upp paketet när jag gick uppför svingen, efteråt upptäckte jag att mamma haft vänligheten att sticka in en stor sedel i pocketboken, så det var med andra ord ren tur att ingen fotgängare bakom mig fick sig en oväntad bonus.
Vad ska jag då säga om Pappersväggar? Jo, den var fantastisk, jag älskar Sluthanteringen. Ett värdigt avslut på en högkvalitativ novellsamling och ett efterlängtat slut på Hanteringen av odöda. Jag gillar inte allt i Pappersväggar så mycket, inte Vikarien, som liksom Equinox trycker alltför hårt på mina obehagsknappar. Majken, var ren tantpower-/underdognjutning, extra kul var också den starka kopplingen till den gamla Smithsdängan Shoplifters of the World, unite, som under tiden jag läste den ofelbart spelades upp i mitt huvud bara jag tog i boken. Svårast att släppa har nog varit Evig/Kärlek, det är något med evigheten som blir så tungt.
Den tog sin tid att läsa och stundtals var den väldigt obehaglig, men jag tror att Pappersväggar ändå är den av John Ajvide Lindqvists böcker som kommer att lämna störst intryck efter sig, som koncentrat av skitbra blandat med jättebra. Nu vill jag läsa Människohamn, alltså nu på en gång, i juni släpps den på pocket, men kan jag vänta så länge?
