milkbartoilet

Jag begravde mig i den postapokalyptiska zombieserien Walking Dead ett tag. Det fanns inget annat och nu är det slut på mer att läsa av den. Skönt måste jag säga, men även tomt. Alla dör och när det är som värst och det liksom inte kan bli sämre så händer något än jävligare, som tidigare inte gick att föreställa sig.

Vad ska jag nu göra tänkte jag i ett par dagar, läste pliktskyldigt några rader ur Nina Salomins Ok amen, men i övrigt inget. Länge har jag suktat efter Människohamn och bloggat om den här, här och här. Igår kom den på posten, mycket efterlängtad, men som vanligt kommer allt i klump och det blir så mycket på en gång att jag inte vet var jag vill börja.

Kanske blir Människohamn ett bra tips på nästa cirkelbok, tänkte jag tills jag insåg att det är ett barn som försvinner där i början och allt det övernaturliga, nej sånt passar sig bara inte. Det var ju det där enda kravet som uttrycktes om de böcker som ska läsas inom bokcirkeln, det får inte vara några barn som far illa eller dör. Egentligen vore nog en bokcirkel med teman som skräck och misär mer passande för mig, men en sån skulle säkert bara locka till sig en massa skumma typer.

Numer ingår jag i ett mindre sällskap av människor, tydligen är vi ”alla” mammorna, som tillsammans utgör en läsecirkel. Under min utbildning gjordes några tafatta försök, någon insisterade på att vi skulle läsa Pär lagerkvists Dvärgen men det blev det aldrig något av och jag vet inte om det var någon mer än jag som läste den, jo någon mer också annars vore det väl för sorgligt, en riktigt bra klassiker.

Nu vankas det något mer lättsmält, Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Jag har redan smygstartat trots att jag har Oates Våld i full gång. Skönt att läsa lite feelgood för en gång skull. Att läsa Våld känns ungefär som att få ett lass tegelsten på bröstet. Ett varigt sårhelvete som det petas i med en smutsig pinne, gegga gegga, ångest.

Ångest eller välbefinnande? Det är frågan.