milkbartoilet

Boknördar som bloggar om böcker skriver inte sällan om alla olästa som huserar i hyllorna. Hur har folket det på den fronten? Dra en rearunda i gamle gode Billy, rota fram stackarna som kanske står på bakre raden, förhandsboka titlar ur sortimentet du vet ligger nerpackat i flyttkartonger i källare eller på vind. Kan hämtas när som helt, kostar nada.

För den som absolut ska på med spenderarbyxorna skulle jag vilja slå ett slag för Kupan, Emmaus eller kanske Returbutiken. Handla en kasse för en hundring och släng för guds skull inte din hundring på Dan Browns senaste. Hur mycket de än vill att du ska göra det, gör det inte.

Den som känner sig rik bör absolut besöka Pilgatan och Mingus, det perfekta månggiftet mellan skattkammare av böcker, hjärtligt fika och nästintill dödligt charmiga lokaler. Här gäller principen ta tre betala för två på alla böcker i sortimentet.

Resten av bokrean, den med stora röda bokstäver, tycker jag mest är trång och svettig. Vi köper kanske någon kokbok och några barnböcker. Förra året nöjde vi oss allt som allt med Kenta och barbisarna och En stjärna vid namn Ajax. Efter att ha ögnat lite löst i de stora kedjornas kataloger för årets rea med blicken på litteraturen för de små har jag dock hittat några guldkorn. Men i stort är det väl som vanligt mycket deja vu över rean.

Anna-Clara Tidholms Nelly packar har stundtals varit omåttligt populär här hemma såväl som film som i bokform. Själv föredrar jag boken, så jag kan ta mig friheten att byta genus på Nellys föräldrar. Rollerna i familjen är tyvärr hopplöst förlegade, men lätta att åtgärda med enkel omkastning.

Matildas katter som jag skrev om innan jul finns med, bra bok. Bu och Bä får besök även den en bra bok. Det var det fräckaste – Om den lilla mullvaden som ville veta vem som hade gjort det… (dvs bajsat på hans huvud) har vi, tyvärr, som popup-variant och den är älskad av barnet hatad av de vuxna, så jag utfärdar en liten rekomendation/varning för den.

Den som inte har Vem ska trösta knyttet? borde kanske ta och skaffa den, som kanske är det finaste som gjorts för små ögon och öron. Att bokia sen tycker att folk ska skrivas på näsan och säger att boken lämpar sig för barn mellan sex och nio år är dumheter och struntprat och inget att lägga större vikt vid.

Den vanliga frågan kvarstår dock: Vilken blir årets bok om döden?

Bokreastart och vad gör jag? Jo, åker på ica maxi och stressar mig igenom för att hinna med bussen hem, snor nästan ett paket blöjor och hinner snegla lite snabbt i reabladet, för att konstatera att det där skiter jag i. Efter dagis blev det ett kort besök på Pilgatan, inget särskilt harmoniskt sådant dock, mycket beroende på den charmanta ”knacka på”-dörren. Dörrar och små barn är ingen lyckad kombination tyvärr, det är roligt att knacka, öppna och dra igen, helst så att det smäller och det är så små fingrar går av och barnen gråter och gråter. Ingen gråt denna gång som tur var, men stressen var påtaglig och jag var uppjagad långt efter att vi kommit hem.

En stjärna vid namn Ajax fick följa med hem. Det är en sorglig historia om en pojke och en hund av Ulf Stark, illustrerad av Stina Wirsén. Pojken Johan föds när hunden Ajax är sju och de blir bästa vänner, men som så ofta med djurkompisarna så hinner de bli gamla fort. Ajax blir en stjärna och själv sitter man och fäller tårar. Vid premiärläsningen slog den lilla ihop boken precis i rätt tid, när rollerna blivit ombytta och det var pojken som drog hunden i kälken och inte längre tvärtom. Ingen stress med de stora frågorna.

På något sjukt vis är jag svag för barnböcker om döden, förra bokrean inhandlades t ex Alla döda små djur, trots att sonen har flera år på sig innan han hamnar i dess målgrupp. Bäst att passa på tänkte jag och handlade. Den är mer år det lättsamma hållet till skillnad från finstämda Adjö, Herr Muffin. Den läste jag innan jag blev förälder, bara ändå, för att jag visste hur det skulle sluta och inte kunde låta bli och mycket riktigt satt jag där och snyftade. Den är så fin och kommer någon gång att bli ett tillskott i vår permanenta samling.

Intrycket jag fått av årets bokrea är att den inte varit något särskilt utan snarare lite halvtrist sådär. Jag funderar på att eventuellt besöka de stora kedjorna i stan imorgon och kika på resterna som horderna lämnat efter sig. Undra om det finns någon Kenta kvar?

Det märks att jag varit svag och samtidigt lite sysslolös här hemma på sistone. Nu när sonen inte hostar tills han kräks på kvällarna längre, jag famlar efter soffbordets slitna fanér och hoppas på det bästa, så känner jag av bläddrandet i rea-kataloger som jag ägnat mig åt under veckans sjukhemmavaro. Det är bara ett par dagar kvar och jag känner stressen, rädslan att gå miste om någonting bra som jag inte känner till att jag behöver. Bäst jag bara förköper mig. Eller så kanske jag stannar hemma istället.

Pilgatan och Mingus har nog ändå den mest lockande rean i stan enligt mig, ta tre betala för två, som gäller hela sortimentet i båda butikerna, såväl böcker som skivor. Den som är intresserad av barnböcker borde kanske söka sig dit eftersom de helt överlägset håller högst kvalitet i stan när det gäller litteratur för de mindre. Annars är måsteköpet iår Kenta och barbisarna, för att vi älskar Pija Lindenbaum i den här familjen och för att Lill-Zlatan och morbror raring är en av de få böcker som vi alla vill läsa om och om igen.

Vad ni än gör ni bokreashoppare där ute, köp för all del inte någonting ur högarna av skräpböcker. Bokrean är, tillsammans med stormarknadernas ständiga reabord, fullkomligen nedlusad av massproducerat junk som inte gör någon glad i längden. Låt er inte luras av starka färger och ”barnvänliga” format, Köp istället Max nalle till den som är bebis och låt de greppvänliga böckerna utan författare ligga kvar. Exempel på detta kan ses på sidan 44 i akademibokhandelns reakatalog. Finns varken författare eller isbn-nummer så kallar jag det inte böcker. Det är skrikiga trycksaker där texterna, om sådana finns, tycks vara slumpgenererade på ett språk och sedan körda i Google Translate, allt för den där äkta känslan, sen rundade kanter vadderade pärmar, kanske lite fuskpäls eller glitter, det kan gärna låta också, kvicksilver i sjöarna och mer tinnitus till de små. Billiga är de inte heller så det är ingen ursäkt att köpa skiten.