milkbartoilet

Alltså, den här sommaren och jag, vi har inte varit så bra kompisar alls. Jag har nog mest surat över vädret genom såväl solsken som hällregn. Mest av allt har jag suttit och längtat bort till någon sorts Astrid Lindgren-idyll i stil med häst och vagn, stora, fina, gamla trähus samt förbannat det faktum att vi inte haft råd att dra till Gotland eller liknande. Det är knasigt, för några år sedan skulle jag väl aldrig kunnat drömma om att det skulle vara det här jag skulle komma att åtrå. Skärgård, hängmatta, barfota, kanske sitta i en båt och meta på Mamma Mus vis, med bulle på en spik.

Jag hade föreställt mig som en nöjd urban individ, barn till trots. Istället har jag i sommar läst Ellens äppelträd och drömt mig bort till en egen gård med ett lika pampigt äppelträd. Jag har fantiserat om hur det skulle vara att bo på Bråkmakargatan, i Bullerbyn eller Lönneberga. Jag har fått min son att fatta tycke för Lotta, Emil och Pippi, med tveksamma metoder. Tanken har varit ungefär: om jag bara föreslår att vi kollar på Emil tillräckligt ofta så…, och rätt var det var så började Griseknoen efterfrågas och dådet var fullbordat.

Ja nu är den här skitsommaren i alla fall till ända. Nu försöker jag blicka framåt och inbillar mig att nästa sommar så lever även vi i den här idyllen. Om inte kanske jag kan söka jobb på Gammlia och få såsa runt i folkdräkt, prata som en lajvare och gnälla och gapa över glada barn som håller på och stör, för det låter ju så när de skrattar.

Jag drömde så sjuka drömmar i natt. Först att vår lilla Missan kom tillbaks, hon var levande och dök upp på först en plats men rörde sig liksom inte utan höll sig på en fläck. Sedan dök hon upp på fler platser, som att hon hoppade mellan olika rum och samma visa, hon levde men förflyttade sig inte. Vi lyfte ut henne på balkongen för att återställa ordningen, men det resulterade bara i att hon kom tillbaks på ytterligare en ny plats. Även om vi kände att hon inte ville oss något ont var det sjukt otäckt.

Sen befann jag mig helt plötsligt i någon slags kulvert/skyddsrum. Där satt jag och flera med mig, de flesta var bekanta ansikten från när jag gick på gymnasiet. Det var människor jag inte sett på många år, de hade åldrats och det hela utspelade sig i nutid. Vi satt och väntade på en låg bänk och en efter en fick gå fram till John Ajvide Lindqvist och bli stucken i fingret för att ta något slags blodprov. Alla såg på medan resultatet meddelades och jag minns att jag kände mig oroad över vad provet skulle visa. Det var något som inte var normalt med mig, så mycket visste jag och att det skulle bli pinsamt när alla fick veta. Det sista som hände innan jag vaknade var att personen bredvid mig, som kanske var den snällaste av alla i min klass på gymnasiet, sa något i stil med -”Kolla vilken fjant!” om den som stod näst på tur för att få sitt stick i fingret.

Jag vaknade och jäklar vilken pärs. Så sjuk känsla och jag tänkte att ”Staffan skulle aldrig säga så om någon annan människa” och kände mig genast lugn över att det måste ha varit en dröm.

Jag vet inte när jag senast drömde så avancerat. Det här med att drömma riktigt otäcka drömmar om någon som nyligen dött jag gjort tidigare. När jag var elva och min farmor just dött minns jag hur jag hade en riktig skräckdröm där jag gick in i farmors kök och hon, som var död i drömmen med, kom emot mig med utsträckta armar och en brun papperspåse över huvudet. Det var nog bara den värsta av flera otäcka drömmar jag hade efter hennes bortgång. Jag får rysningar och blir mörkrädd bara jag tänker på det.