milkbartoilet

Nyss satt jag och funderade på att skriva om Anna-Clara Tidholms nya bok Min familj. Jag tipsade en bekant om den för en tid sedan, osedd, hon nappade och köpte den. Själv läste jag den för första gången i fredags då vi hittade den på bibblan. Sonen tyckte den bara var sådär intressant, mest på grund av att han inte riktigt är där än, så hans ett år äldre kompis fick låna den istället. Hon är väldigt inne på mamma-pappa-barn-köret just nu och de senaste rapporterna säger att hon älskar den.

Men, då såg jag att Annika tipsar om den i sin barn- & ungdomsblogg och det känns lite tjatigt att dra tipset här också, så nöjer mig med att säga att jag instämmer med föregående tipsare helt enkelt.

En fellow förälder frågade mig för en tid sedan om tips på böcker som handlar om hur barn kommer till. Frågor hade börjat poppa upp om hur lillebror i familjen kommit in i magen och så vidare.

Spontant är det ju lätt att komma att tänka på att det finns en hel uppsjö med böcker på att få syskon-temat. Stadsbibblan här i stan har faktiskt en särskild hylla för dessa böcker. Jag tänkte lite på Uno i mammas mage som är lite inriktad på vad som händer inne magen, sen finns ju en massa böcker som behandlar just den känslomässiga biten. Tyvärr hade jag inga klockrena tips sådär på rak arm och efter någon dag visade det sig att det där med att bara bläddra bland böckerna i ”få syskon”-hyllan inte hade gett så mycket. Det är helt enkelt en ganska snäv och torftig bild av familjen som beskrivs i de flesta böcker och då kanske särskilt när det kommer till barnafödande. Det finns liksom inte utrymme för att queera till det.

Så hittade jag ett tips om Familjeboken på Kortedala biblioteksblogg. Visserligen riktar den sig kanske till lite större barn än den här vetgirige treåringen, men den rymmer både beskrivning av hur det går till rent tekniskt och även mer om familjebegreppet. Vad som är en familj och hur dessa kan te sig på olika vis. För de mindre barnen funkar det kanske bra att bara titta på och prata om bilderna (av C. Kåberg) för att sedan så småningom växa in i boken som helhet.

Kolla in en viss krönikörs alster i den allra sunkigaste av kvällsblaskor, återkommande varje helg, och voilà! ett riktigt lågvattenmärke varje vecka, slår aldrig fel. Det går inte en lördag utan att jag blir riktigt arg och börjar misströsta över mänskligheten. Hur dum får en människa kan bli? Här har vi svaret.

Jag vet inte mycket om Bitterfittan-boken, men det hör väl heller inte hit. Jag fattar bara inte hur Skugge kan undgå att känna lukten av sitt eget skitsnack. Hon personifierar verkligen allt det som är uppfuckat i samhället på det här området och bidrar i själva verket aktivt till skapandet av nya bitterfittor. Mamma hit och mamma dit och pappor kan faktiskt inte heller. Vilken pappa kan inte göra vad fan han vill i Skugges idealvärld? Och vilken mamma kan egentligen ens gå på toaletten utan sitt barn? Förresten varför skulle en mamma VILJA gå på toaletten själv. För det är väl ändå det som är att vara mamma, att träda in i tillstånd av total altruism.