milkbartoilet

Min sambo läste Familjens projektledare säger upp sig och blev lyrisk. Själv har jag bara läst några sidor och jag vet vad det handlar om. Jag behöver inte mer än blicka på fram och baksida av boken för att fatta vad det handlar om och vad som finns att göra. En nöjd kvinna är en lycklig kvinna. Att vara nöjd är en omöjlighet med mina principer. I vårt förhållande har rättvisa och jämställdhet stötts och blötts i snart tio års tid. Vi har levt tillsammans sedan åtta år tillbaks och visst har vi kommit någonstans, dessvärre utvecklas vi parallellt. Mina förväntningar förändras hela tiden. Vore jag bara samma person som jag var för åtta år sedan så vore jag nöjd idag, men nu är vår verklighet så mycket annorlunda.

Åter till boken, han kom till insikt och tyckte det var fascinerande, jag blev så glad. Äntligen förstår han vad det handlar om. Ansvaret. Jag brukar fråga honom om det står mitt namn på saker och ting. ”står det mitt namn på klädhögen, balkongkaoset, filtret i diskmaskinen och allt som måste skaffas till sonen innan det går så långt att någon säger till?” Det är lite skämtsamt och pikande på ett milt sätt. Att vara familjens projektledare är att ha sitt namn på alla de där sakerna och dessutom vara den som styr upp och delegerar uppgifter till den andra parten i projektet. Förutom att delegera arbete så måste varje grej följas upp. -”Har du gjort det och det?” -”Nej jag glömde jag gör det imorgon.” osv.

Jag blev i alla fall väldigt hoppfull av hans nyvunna insikt. Hoppet falnade dock efter en tid då det visade sig att allt det där fortfarande var lika osynligt för honom. Det finns inte. Jag är bitter. När jag ser andra runt omkring oss så undrar jag om de har samma problem. Är de lika bittra som jag?

Om jag ska försöka mig på att vara objektiv, så är det faktiskt inte så illa. Det är väl snarare mina känslor inför problemet som gör mig bitter. Ska jag verkligen sänka mina förväntningar bara för att han ska få vara duktig. Ska jämställdheten bara vara relativ? Åt helvete med relativitet, säger jag. Jag vill att jämställdheten ska vara absolut och jag tänker inte sträva efter något mindre.

Men vad vill jag försaka på vägen? Ska jag riva upp min familj för mina principer? Nej, jag tar ansvar för familjen. Inte lämnar jag honom för att vårt förhållande inte uppfyller min jämställdhetsutopi. Kollar jag runt hörnet så har ju kanske grannen^* det så mycket värre. Där kanske han gör säg, 25% av det som ska göras, på sin höjd. Då är alla nöjda i den familjen också, de ler och tar familjefoton där alla är lyckliga. Här går jag och surar för att min sambo inte gör sina 50% utan endast 35-40%. Med irritationen i luften finns inte energi för ständiga leenden. Vi är en olycklig familj. Mer jämställda än grannen men olyckliga eftersom vi inte är nöjda. Idioten ler för hon vet inte bättre. Jag vill vara en idiot.

Varför ska jag behöva kämpa? Jag är trött på kampen, jag vill bara leva mitt liv. Det borde vara min fulla rätt. Kan jag göra något för att inte reproducera det här beteendet? Jag tänker på Nancy Chodorow och tänker att det är ju helt jävla omöjligt. Vi socialiseras in i roller vi ser under uppväxten och som vi identifierar oss med. Jag kan bara inte göra sämre. Samtidigt sitter sambon där och vad tänker han på? Inte fan tänker han på det här. Han har sitt liv som han är i full färd med att leva. Det snackas om curlingföräldrar, jag vet egentligen inte så mycket om det där, men finns det kanske en könsaspekt av det där curlandet. Curlas det lika mycket för flickor som för pojkar, och curlas det inte än mer med fullvuxna män?

Jag har inte lust att uppfostra en vuxen man. Jag har inte heller lust att böja mig i mina principer. Det handlar om rättvisa. Är inte jag värd ett liv? Det är sådana här stunder jag önskar att jag skippat det här med heterosexualitet. Hellre marginaliserad som samhällsmedborgare, vilket jag ändå redan är, än reducerad till projektledare i min egen familj. Ok om jag fick betalt för skiten, men inte ens det.

*) Inga särskilda grannar, varken nya eller gamla, åsyftas i texten. Vi talar om rent hypotetiska grannar, skulle även kunna benämnas ”gemene man” eller ”svennebanan”.

Aftonbladet låg och skräpade. Det brukar vara så när vi haft besök, som nu. I den läste jag en liten recension av Karolina Ramqvists Flickvännen och så nu ser jag på bokhora att blivit ett jävla liv kring den. Varför blir jag inte förvånad? Är det temat som stör? Knappast, jag skulle gissa att det Ramqvist som stör. Har alla glömt Lundell-bråket i och omkring fittstim? Knappast. Alla hatar Karolina Ramqvist för att hon är kvinna. Ingen vet väl egentligen, men det sticker i ögonen på något vis. Ljuvlighetsgränsen är spräckt och det finns något att peta i hennes senaste bok. Borde inte kvinnan ta moraliskt ansvar för mannen hon lever med. Är det skandal i familjen spikar vi upp kvinnan. För egentligen är det väl hennes fel att snubben är kriminell?

Jag har inte läst Flickvännen, men gör det gärna i framtiden. Kanske blir den bra cirkelläsning. Jag tänker: ”vad hette den där boken jag satt och läste medan jag väntade för alltid på arbetsförmedlingen för flera år sedan?” Nu minns jag, More Fire, som en reseskildring fast något mer, vardagsvåld, kvinnoförtryck med något slags inifrån men ändå utifrån perspektiv. Jag gillar Karolina Ramqvist, särskilt när det hon skriver uppenbarligen skaver så hos vissa.

Ytterligare ett bevis på att det är föräldrar som fuckar upp de små: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2224643.svd

Det här säger hon för att hon är minsann en jävel på matte (boostar trovärdigheten på ämnet som fan), sen är hon ju iofs mamma också. Inte helt oväntat finns det faktiskt andra mammor och pappor därute, som till och med är doktorer i för denna diskussion mer relevanta discipliner, som garanterat skulle skriva under på att det faktiskt är helt okej, till och med nödvändigt om vi vill uppnå ett jämställt samhälle, att jobba genusmedvetet inom skola och förskola.

Den här väldigt insiktsfulla texten borde alla läsa och ta en funderare kring. Isobel slår huvudet på spiken när det gäller kvinnlig ohälsa, sjukskrivningar och jämställdhet i äkta ”det personliga är politiskt”-anda.

Pär Ström i farten om feminism igen.

Det handlar inte om missuppfattning utan snarare okunskap. Det är tydligt att Pär Ströms kunskap om feministisk ideologi inte går djupare än sensationspressens löpsedlar. Pinsamt. Det ligger tydligen en viktig poäng i argumentationen att göra män till offer. Särskilt intressant är:

Feminismen ger ständigt män en kollektiv skuld för våldet i samhället, trots att de allra, allra flesta män aldrig gör en fluga förnär (och för övrigt är män mer drabbade av våldsbrott än kvinnor).

Vem står för våldet då? En ensam galning som slår ner oskyldiga män på gator och torg, och som tar sig in i människors hem och utsätter kvinnor för tortyr? Att våldsverkare i de allra, allra flesta fall är just män är väl knappast något att bortse ifrån. Det handlar inte heller om kollektiv skuld utan om ett gemensamt ansvar. Även kallat samhällsansvar.

Män kuvas av statlig feminism. Det är synd om männen av alla tänkbara anledningar. Ersätt feminism med humanism. Vad Pär Ström har missat är det mest fundamentala, att mannen är norm. Det är inte synd om alla värnpliktiga män som tvingas jobba gratis för moder Svea, det är helt enkelt de som ansetts skickade för jobbet. Den här debattartikeln känns inte som något annat än stackars stackars mig och mina manskamrater som inte länge får utgöra samhällets självklara nav. Visst det är trist att män också utsätts för våld av sina kära men det hindrar inte det faktum att våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och inte en enstaka företeelse som det Pär Ström tar upp. Hur många kvinnor blir inte misstrodda varje dag?

Alla är vi människor och bara ordet människa säger väl allt. Jag föreslår att Pär ström slänger sin Mansförtryck och kvinnovälde på bokbålet och tar upp ett ex av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar istället och tänker efter. 

Häromkvällen när jag tjänade mitt levebröd hade jag i uppgift att sätta upp den förhatliga Könet sitter i hjärnan som jag spytt galla på tidigare i bloggen och snacka om att jag var sugen på att på rent djävulskap felplacera den eller kanske till och med ännu värre få den att försvinna på riktigt, men sorgligt nog lyckades bibliotekarien i mig besegra feministen i mig. Men egentligen skulle det väl inte skada med lite spontana bokbål emellanåt.

Jag är så upprörd nu att det är löjligt. Jag kan bara inte hjälpa det, jag är en ältare. Har jag bara fått igång tankarna på något så bara växer det inom mig. Jag kan inte släppa hur jävla sjukt det är hur människor beter sig ibland. Nån gång i förra veckan insåg jag att jag härmed måste börja hålla mig borta från manliga kurskamrater, eftersom dessa alltför ofta är beter sig väldigt illa. Nu förstår jag att det i vissa kretsar är helt ok, ja till och med praxis att utöva härskartekniker i tid och otid. Själv försöker jag stötta, ge förslag och konstruktiv kritik när andra presenterar sina idéer om ditten och datten, hit och dit, men vad får jag då tillbaka? Jo, kanske ett ”Ehum…” i bästa fall, eller kanske en annan favorit ”Hur menar du då?” (med uppenbart skeptiskt tonfall). Det här är ju inte klokt, vad ska vi göra åt saken? De här människorna äter andra människors själar till frukost och de kommer i alla skepnader, inte minst i form av schyssta feministsnubbar. Allt detta känner jag givetvis till sen tidigare, men det kanske är tid att sluta med självföraktet nån gång och inse att de egentliga problemen är där ute istället. Jag känner som Limpan att jag borde fanimej göra en skrivelse, men hur då och vart nånstans?

När jag läser den väldigt insiktsfulla expressen-artikeln om föräldraledighet från igår kan jag inte låta bli att känna hur det värmer i hjärtat. Synd och skam bara att Jan Söderqvists insiktsfullhet tog slut när han stod vid valurnan, inte för att det hör hit. Men när jag sedan kollar lite flyktigt på kommentarerna till artikeln blir jag lika knäckt igen. ”Folk måste ju få välja själv banne mig” och sen får man läsa om stackars svågrar som bara inte kan vara hemma med sina barn. Jag undrar bara hur det kommer sig att om folk får välja så väljer kvinnorna i regel alltid att vara hemma och männen kan/vill i regel aldrig? Hur kommer det sig att män allt som oftast inte kan? Det är bullshit alltihop bara, ingen väljer själv helt enkelt. Jag vågar t ex knappt säga att jag ska fortsätta plugga efter att jag blivit förälder när vi träffar barnmorskan just för att hon redan antytt att jag ska ta ett sabbatsår från studierna. Nu har jag en viktigare uppgift som väntar: jag ska bli mamma, sen att barnets pappa sitter brevid mig verkar inte spela någon roll. Han kommer ju också få en viktigare uppgift nu: han ska bli en riktig karl som försörjer sin familj.