Vi läser inte vem-böckerna så där jättemycket nuförtiden, men vi har läst dem. Oj, som vi har läst dem, Vem är arg?, Vem är borta? och Vem är ensam? är personliga favoriter. Stina Wirsén är genial till den grad att de nästan stör mig. Jag orkar knappt ta i det. För bra helt enkelt. Jag är nog rätt mycket kärringen mot strömmen på det där viset.
Nyss gästade Stina Wirsén Pilgatan och ritade med barnen. En vän sa att det var det var kul och mäktigt att se henne rita och att figurerna tycktes bara liksom rinna av pennan. Det är väl precis den känslan hennes illustrationer ger? Fulla av liv tycks de bara ha hoppat ur huvudet på en fantasifull person. Lite tokigt, som bara blev. Helt lysande!
Det är också mycket på grund av denna livfullhet som det känns så rätt när Lilla nallen och gänget nu animeras. Jag ser den korta tjuvtitten och det är så naturligt, precis som vi tänker oss. Är det bara jag som älskar när barnboksfavoriter animeras? Ta t ex Gammafon-filmerna, där behagliga välbekanta röster i sakta mak framför våra finaste moderna berättelser till försiktiga animationer av de största och mest älskade bilderboksillustratörernas alster, Ilon Wikland, Catarina Kruusval och Pija Lindenbaum. Jag vill se mer av den här varan. Tänk t ex Pippi Långstrump i ny tappning i Ingrid Vang Nyman-stil, så bra det skulle kunna bli.
Vi såg Twilight häromkvällen. Ganska rejäl besvikelse faktiskt. Jag hade räknat med att den skulle kännas lite mer, vad ska man säga, bombastisk. Det var så lamt och trist, tjoff tjoff, sen var det slut. Egentligen är det kanske inte så mycket med den första boken, men magin kring Cullen-familjen fanns liksom inte i filmen. Och vad var grejen med Carlisles vitsminkade mask och Rosalie, ska inte hon vara snyggare än så? Nej då går jag hem.
Bellas överspända konstanta flämtande var dock med, något som väl hade kunnat tonas ned en aning. Annars saknar jag böckerna, och sällar mig nu officiellt till skaran som inväntar Midnight Sun, när den nu kommer. Dessutom längtar jag lite till New Moon-filmen, men bara i smyg. Den verkar ju dessutom bli än mer av kalkoniga slaget, med sina barbröstade inoljade indianhunkar som posterpojkar. Skämskudden här kommer jag.
Klockan är nästan två och jag borde sova sedan länge men av någon anledning så började vi se filmen Blindness och den var så fängslande att det inte gick att stänga av. Det bästa jag sett sedan Children of Men. Vid ett tillfälle blev jag nästan lite orolig över min hälsa eftersom pulsen skenade iväg av spänningen. Jag är fortfarande darrig på händerna och frågan är om jag kommer att kunna sova nu.
Filmen är baserad på boken med samma namn av José Saramago. Jag funderat på att läsa något av honom men det har ännu inte blivit av. Kanske kan det vara ett nyårslöfte. Förutom det har jag god lust att sätta upp några mål med min läsning under 2009 i stil med Du är vad du läser, eller finns det kanske en risk med att det dödar läsglädjen?
…att alla verkar ha sett Mamma Mia! nu i dagarna? Detta i alla fall om man ska tro flera (kanske 3) bloggar jag läser. Jag menar, filmen hade ju premiär för så länge sedan. Reas den ut på biograferna nu, 2 för 1, alla måste se den? Eller är det så enkelt att det kommit en schysst dvd-ripp?
Jag såg i alla fall Burn After Reading igår, trots motvilliga pangschisar på besök. Som väntat och efterlängtat ingav den den rätta Coen-känslan som jag dessvärre inte fick avNo Country for Old Men, och som därför gjorde mig hör och häpna lite besviken då. Jag gillar det galna och urflippade, med riktigt sköna naiva och verklighetsfrånvända karaktärer som Chad, Linda och Harry. Det blandat med lite brutal, osentimental, gammal hederlig blodspillan.
Risgrynsgröten knockade mig och jag har sedan julaftons morgon blott varit en människospillra. Jag känner mig lite krasslig och känslig bara. Ingen fara, jag är nog bara dödssjuk, som vanligt.
Jag måste säga att jag är lite trött och sur över att världen befinner sig i helgdvala fortfarande. Längtar tills imorgon.
Tidigare idag låg vi och slappade framför Nightmare Before Christmas, en fantastiskt bra film som verkligen föll den lilla i smaken. Själv var jag lite halvskeptisk till om det skulle vara ok att låta ett så litet barn se en film med så många läskiga inslag, men han har ju inte skaffat sig något begrepp om att den typer av saker är skrämmande än. Igår när ”Ia” var på besök och röt som ett lejon var hon så läskig att det lilla ansiktet blev alldeles skrynkligt medan självaste Oogie Boogie bara var en helkul figur som fick den lilla att sittdansa av förtjusning.
Sen när det var dags att sova middag blev det tvärstopp för den lilla skulle se mer av månen på datorn.
Det blir inte så mycket film numer och jag har egentligen inte så bra koll på nya filmer som kommer och går på bio just nu. Helt plötsligt hörde/såg jag något om den senaste Woody Allen-filmen och för ett par dagar sen såg jag den äntligen på bio. Jag är ett stort fan av spansk film och även av Woody Allen och Vicky Cristina Barcelona är ett väldigt fint nedkok av det spanska och det ”allenska”.
Jag älskar när Penelope Cruz är galen och vrålar av full kraft. Det är så det ska låta när någon är förbannad på riktigt. Och Scarlett gör en typisk Woody Allen-karaktär komplett med magsår och allt. Sen går det väl inte att motstå Barcelona som är så vackert, i alla fall på film. Så skönt att Woody inte fastnade i London, för även om alla andra gillade Match Point så tyckte jag faktiskt att den bara var sådär.
Jag vill inget hellre just nu än att packa en stor väska, ta la familia och åka i väg. Vi skulle kunna bo där ett tag och komma hem igen till våren eller när det passar oss och pilutta snålblåst, ruskväder och förkylningar. Finns det kanske någon därute som har ett hus eller en lägenhet i Barcelona över som vi kan få ta ett tag?
Är det inte underbart? Carrie är full på Vouge och det är så bra, på tv just nu, hon är söt som socker och hysteriskt rolig, som Holly Golightly. Konstigt nog har jag aldrig sett likheten tidigare. Sex and the city känns aldrig fel, tycks liksom aldrig gå ur tiden, precis som Breakfast at Tiffany’s. Vi såg Sex and the City-filmen för ett tag sedan och jag måste säga att jag blev chockad över att det faktiskt gått 5 år sedan serien avslutades. Om jag ska vara riktigt ärlig var den inte direkt lysande som film, i alla fall inte tagen ur sitt sammanhang, men den ett fantastiskt avslut påett härligt fenomen.
Vi såg den på bio och det var en mörk, varm sensommarkväll, alldeles perfekt. Efteråt var vi saliga och gick sakta hemåt genom stan och det var alldeles alldeles magiskt. Kanske var det lite extra härligt att vi hade barnvakter också.
Som pricken över i:t spelar Big just Moon River för Carrie as we speak.
Vi såg Cloverfield ikväll. Vilken jävla film. Jag orkar inte ens tänka på den. Det är sena natten men jag måste få bort bilderna. Johnnie och Mattias fixar ett gotländskt sovrum istället. Grannarna spelar jobbig monoton sinnessjuk musik, hummmm hummmm. Nu blev det tyst.
Förväntningarna var i taket efter kanske en månads idogt letande, men igår var det äntligen dags att få se Juno. Den som väntar på något gott… Den var underbar och hade det varit för ett år sedan jag såg den så skulle jag nog fortfarande suttit kvar här i soffan och gråtit. Nu sitter jag i stället och försöker klamra mig fast vid filmen genom att lyssna på filmmusiken.
Den som väntar sig en höhö-komedi i stil med Superbad bara för att Michael Cera visar sig kan dra något gammalt över sig.
Igår när jag kollade in hos Rolling Stone, fråga mig inte varför, och såg deras lista över årets 10 bästa filmer så insåg jag hur jäkla efter jag är egentligen och hur mycket intressant film som är i ropet just nu. Ta t ex Tim Burtons Sweeney Todd, jag har inte ens hunnit längta efter den, än mindre hunnit läsa något om den, men jag kollade på bilderna, eh. Vad kan man säga, det är väldigt vackert. Trailern känns tyvärr lite glättig men det är väl som det brukar. Den känns som om den skulle kunna vara lite i samma anda som Sleepy Hollow, något som varmt välkomnas.
