Bloggen har fått ligga i träda nu under sommaren. Jag var så trött på den och vi behövde en liten paus från varandra. Så istället för att blogga har jag spenderat en massa tid till att vara hemmamamma på riktigt, läsa vampyrromaner och gunga i stans alla lekparker. Nu kanske jag vill skriva lite igen, kanske. Men bara lite i så fall.
Angånde det här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=701211
Är det inte stagnation när Jämo inte verkar för jämställdhet? Om kvinnor ska ta ut ca 80% föräldraledigheten som det ser ut idag så tycker jag det är lika bra att återgå till hur det var tidigare, dvs 180 sketna dagar. För sanningen är väl ändå att lite av skälet till att föräldraförsäkringen är så pass lång som den är idag är för att det funnits en idé om att den ska delas upp. De som inte vill verka för jämställdhet borde kanske helt enkelt få nöja sig med hälften, så länge de inte är ensamstående då förstås men det är såklart en helt annan femma. Sitter det så jävla långt inne tycker jag man borde få vara utan. De som hellre skulle sätta sina barn på dagis vid sex månaders ålder istället för att axla det ansvar som det faktiskt innebär att sätta barn till världen borde bara skämmas.
När jag läser den väldigt insiktsfulla expressen-artikeln om föräldraledighet från igår kan jag inte låta bli att känna hur det värmer i hjärtat. Synd och skam bara att Jan Söderqvists insiktsfullhet tog slut när han stod vid valurnan, inte för att det hör hit. Men när jag sedan kollar lite flyktigt på kommentarerna till artikeln blir jag lika knäckt igen. ”Folk måste ju få välja själv banne mig” och sen får man läsa om stackars svågrar som bara inte kan vara hemma med sina barn. Jag undrar bara hur det kommer sig att om folk får välja så väljer kvinnorna i regel alltid att vara hemma och männen kan/vill i regel aldrig? Hur kommer det sig att män allt som oftast inte kan? Det är bullshit alltihop bara, ingen väljer själv helt enkelt. Jag vågar t ex knappt säga att jag ska fortsätta plugga efter att jag blivit förälder när vi träffar barnmorskan just för att hon redan antytt att jag ska ta ett sabbatsår från studierna. Nu har jag en viktigare uppgift som väntar: jag ska bli mamma, sen att barnets pappa sitter brevid mig verkar inte spela någon roll. Han kommer ju också få en viktigare uppgift nu: han ska bli en riktig karl som försörjer sin familj.
Under den senaste tiden har jag successivt väckts ur någonslags dvala. Jag förstår nu att jag tidigare levt i en fantasivärld. Innan har jag varit övertygad om att det inte skulle vara svårt att bryta mot de stenåldersnormer som finns kring föräldraskap, de är ju trots allt stenålder, men fan som jag bedrog mig. Ända sen jag outade mitt upphöjda tillstånd som gravid har mina fortsatta studier kommit på tapeten ett otal gånger, faktum är att jag ska bli förälder nu under försommaren, då det är sommarlov. Trots detta ses ett års studieuppehåll som det enda rimliga, iaf det mest sannolika, jag som tyckte vi bara hade perfekt timing. Den lilla pojken har ju faktiskt en pappa som också väntar med lika mycket spänning och längtan som jag här på utsidan, som också ska mata, rapa och tvätta och dutta med honom, så att jag sticker iväg på föreläsningar i hela tre timmar om dagarna när höstterminen börjar borde inte göra så mycket, eller? Trots att detta är det bästa för alla inblandade och dessutom det bästa ur ett jämställdhetsperspektiv så måste det vändas och vridas på, förklaras hit och dit. Antingen gör vi det väl för pengarna eller så för att jag är ett känslokallt svin som bara inte är riktigt mammamaterial. I vilket fall är det onaturligt och konstigt för jämställdhet är bra så länge det inte finns barn med i bilden och om vi ser att det jämställda alternativet även är det bästa för barnet så har vi bara inte tittat tillräckligt noga.
