milkbartoilet

Hela familjen lämnade det trygga hemmet för att göra mittsverige en vecka. Nu är veckan slut och vi kan pusta ut. Egentligen kom vi hem redan i torsdags, men en traditionell julmarknad och farmorbesök bidrog en smula till att det totala lugnet lät vänta på sig tills just i dag. Visst var det trevligt att komma bort, men jäklarns vad det blev slitsamt med den lilla. Speciellt jobbigt att bo på platser där vi inte riktigt ryms.

Nu är vi skapligt slutkörda och den lilla dutten vill för allt i världen inte somna själv. Skrik skrik skrik. Innan resan kunde vi säga godnatt lägga honom i sängen och gå ut ur rummet. Inte ett pip, kanske lite mummel, men en sovande liten sötpotatis i skiftande lägen i sin säng  var en garanti efter bara en kort stund.

Därför har vi nu officiellt sällat oss till ”de dåliga föräldrarna”, här praktiseras nämligen ingen samsovning, nej inte ens i nödfall. Vi står fast vid att vi är vuxna och det där med att gå och lägga sig klockan åtta och istället gå upp i ottan för att baka och koka ordentlig råggröt får vänta till ett annat liv. Nu sover han i alla fall och jag känner för första gången på en vecka att jag får tid för bara mig ett tag.

Efter en tung dag med en liten som inte ville sova middag någonsin sitter jag nu i lugn och ro. Jag kom att tänka på något som är ganska upprörande. När den lilla aldrig ville somna kände vi föräldrar oss väldigt frustrerade. Vår tid rann iväg. Det är lätt att bli självisk som förälder, speciellt när man är jävligt trött och less, som nu idag. Det har varit två tunga veckor och vi som är stora är egentidstörstande monster.

Är inte min inställning förjävlig om den lilla måste sova för att jag ska vara nöjd? Visst är det skönt att koppla av på kvällen då det är lugnt och tyst, men det betyder väl inte att jag ska förlägga mitt liv till den tiden. Det är tröttsamt att alltid blicka framåt, längta till lugnet och aldrig någonsin uppskatta nuet. Det är inte alltid så här och jag känner mig som en vidrig människa nu, men det händer at vi faller in i det här tänket. ”Snälla somna nu så jag får göra något.” Jag är övertygad om att jag inte är ensam och att det säkert finns många andra som också lever med den här inställningen.

Visst barn mår bra av rutiner och så vidare, men när dagarna går ut på att vi kollar på klockan, följer ett invant schema och bara härdar ut känns det som att det är hög tid att stanna upp och tänka till lite. Det är lätt att det bara blir ren barntid och ren vuxentid och medan barnen har sin tid sitter de stora och suckar, längar till läggdags och vuxentiden, då de små sover sött i sina sängar. Resultatet blir trötta stora och pigga små. Hur roligt är det med stora som suckar, som leker sten och aldrig någonsin vill hitta på något, som bara blickar framåt och inte är närvarande på riktigt?

Efter att en kompis varit förälder en tid minns jag att hur jag tänkte att han blivit lite konstig då han talade sig varm om det fantastiska med bodyn som klädesplagg. Han drömde om att själv kunna ha body, för att slippa ”skilsmässan” mellan byxor och tröja som tillåter att kall luft ibland smiter in och gör en kall om ryggslutet. Det här var ju några år sedan nu och jag tänkte att föräldraskapet hade fördärvat honom.

Och nu till poängen: I natt kom jag dock att tänka på den här incidenten igen. Min lilla pojke ville ha välling vid tretiden och jag var trött som fan och kom på att välling kanske vore något när tiden är knapp och ingen ork finns för att laga riktig mat. Jag som fått trycka bort mitt vällinghat som förälder ligger och funderar allvarligt på att föreslå det till lunch dagen efter.