milkbartoilet

Nu vekar det kanske som att Allt om barn är min främsta källa till information, men jag läste det här om hur barnfamiljer äter till vardags och måste få skriva av mig lite om mat och barn.

Förut åt vi bra och inga brister hade vi trots att vi, som min pappa så fint brukade säga, var gräsätare så länge. Sen fick vi barn och fortsatte väl äta hyfsat fast tiden var knapp, vår son fick så småningom äta samma mat som oss och det gick bra. När vi åt lunch ute föredrog han faktiskt att peta i sig bönor från en salladsbuffé framför kladdig burkmat. Det var då lätt att bli lite självgod och tänka att min son är minsann inget ”korv med mos”-barn.

Efter det kom småbarnsföräldrastressen och sen dagis, eller förskola som det heter på pk-svenska, och fuckade med såväl vår egen som sonens matglädje. Det är så tragiskt, vår son föredrar numer israeliska sojakorvar med makaroner framför en hederlig kikärtscurry. Som ickeköttätare på dagis är det Hälsans kök som gäller, med enstaka avstickare i form av quorn. Han käkar ju fisk, men det får barnen max en gång i veckan och då händer det sig kanske att de får laxpinnar, något så fantastiskt som fiskpnnar med omega3, eller annan panerad fisk.

Så nyligen rannsakade vi oss själva här hemma, vi kände att matbudgeten skenat iväg, halvfabrikat var och varannan dag och aldrig någonsin en baljväxt. Det gjorde att vi nu under julledigheten började lägga om maten ordentligt. Ingen nolltolerans av halvfabrikat, men med restriktioner. Vi hade fallit in i ett köttätarförhållande till mat och börjar nu ta oss ut, sakta men säkert. Det funkar, sonen har nu slutat spotta och grimasera åt allt vi ställer på bordet.

Nu har dagis börjat igen och jag är på allvar orolig över hur det ska gå, kanske mest för att vi ska falla dit på bristande karaktär och stress igen. Det är ju så enkelt att kasta några gourmetbullar i tomatsåsen för att det ska bli riktig mat av det. Vad jag inte förstår är hur ett kök på en förskola inte tar tillvara på resurserna bättre än att slänga dem på halvfabrikat. Det är ju varken dyrt eller komplicerat att blötlägga och koka bönor och inte dör väl köttätarbarnen av att äta vegetarisk mat lite då och då heller.

Problemet är nu inte bara den vegetariska maten på förskolan, utan snarare maten överhuvudtaget. Det är tydligt att det är uppfattningen om vad barn äter som får härska. ”Barnen äter bara korv så vi serverar korv sedan äter de inget annat än korv och kanske pannkaka.” Falukorven är norm och ketchupen till likaså. Okej att det heter förskola och är pedagogiskt och fint, men när det kommer till maten är det fortfarande dagisnivå som gäller.

Nu var det ett tag sedan jag hetsade för genuspedagogik. På senare tid har jag faktiskt börjat tro att jag haft en överdrivet pessimistisk hållning, för alla vill väl sina barn väl, eller hur?

Nu är jag nyss hemkommen från mitt första föräldramöte och har insett att det inte är förskolan eller pedagogerna som är problemet, där finns inte mycket att anmärka på, det är istället föräldrar som inte vill sina barn väl och som inte fattar vad som faktiskt är bäst för deras barn. ”Äsch, det där med jämställdhet, det är väl bara sunt förnuft.” Det är det där jävla sunda förnuftet som gör flickor till små serviceinstitutioner. Om människors förnuft vore så naturligt sunda skulle vi kanske inte ha rosa och blå täcken till att börja med.

Vi talade även om hållbar utveckling. Det är viktigt nu och det ska de jobba med på dagis. Det var väl inget mer med det. Sedan handlade mötet en hel del om återvinningsstationen som ligger i anslutning till dagiset. Tydligen vill man ha bort den. Den blockerar infarten, folk måste parkera sina bilar och gå hela 50 meter till byggnaden bara för att det finns en massa fanatiska människor som vill sortera sitt skräp just där. Sinnessjukt.

Jag vet ju redan att samhället är åt helvete och när jag läser SvD:s artikelserie om jämställdhet i förskolan vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen. Visst, det är skitbra att det görs något, men det är också så väldigt sorgligt att det ser så illa ut. Att det sedan blir en storm av upprörda röster när det skrivs om detta är så hemskt att jag inte vill titta. Barnen får tydligen inte vara individer när det ska praktiseras genuspedagogik. Jag antar att det är individer de små flickorna är när de passar upp på pojkarna som kommunicerar genom grymtningar. Jag bävar inför den dag jag ska stoppa in min lilla pojke på dagis, för jag vill inte att han ska formas till att bli sån. Faktum är att de kommunala förskolorna är skyldiga att främja jämställdhet, men vem bryr sig egentligen om det. Jag blev i alla fall väldigt sugen på Flickor, pojkar och pedagoger och till min förtjusning kostar den bara 19:- på adlibris. Lysande! Jag blev så lycklig att jag slog till och beställde två exemplar. Nu återstår det väl att se om det kommer att göra någon skillnad.