milkbartoilet

-”Det här är en bok”, skriver bokbloggaren efter att ha parafraserat halva baksidestexten. Det här är en bok som du ska läsa om du har nageltrång, det här är en bok att gråta till, und so weiter… Nog har väl även jag klyschor jag stöter och blöter (där har vi den) om igen. Men, när någon som har en bokblogg, så pass mycket att bloggens titel har bok i sig, recenserar böcker i varje inlägg så tycker jag att ”Det här är en bok” med råge spelat ut sin roll. Gissa vad? Det här är ett blogginlägg, ett jävligt gnälligt sådant.

Jag vill tillägga att jag med detta såklart inte menar bokbloggar i största allmänhet utan bara en specifik sådan, som jag stör mig på, så den som känner sig träffad är säkerligen också den som avses.

Alltså, den här sommaren och jag, vi har inte varit så bra kompisar alls. Jag har nog mest surat över vädret genom såväl solsken som hällregn. Mest av allt har jag suttit och längtat bort till någon sorts Astrid Lindgren-idyll i stil med häst och vagn, stora, fina, gamla trähus samt förbannat det faktum att vi inte haft råd att dra till Gotland eller liknande. Det är knasigt, för några år sedan skulle jag väl aldrig kunnat drömma om att det skulle vara det här jag skulle komma att åtrå. Skärgård, hängmatta, barfota, kanske sitta i en båt och meta på Mamma Mus vis, med bulle på en spik.

Jag hade föreställt mig som en nöjd urban individ, barn till trots. Istället har jag i sommar läst Ellens äppelträd och drömt mig bort till en egen gård med ett lika pampigt äppelträd. Jag har fantiserat om hur det skulle vara att bo på Bråkmakargatan, i Bullerbyn eller Lönneberga. Jag har fått min son att fatta tycke för Lotta, Emil och Pippi, med tveksamma metoder. Tanken har varit ungefär: om jag bara föreslår att vi kollar på Emil tillräckligt ofta så…, och rätt var det var så började Griseknoen efterfrågas och dådet var fullbordat.

Ja nu är den här skitsommaren i alla fall till ända. Nu försöker jag blicka framåt och inbillar mig att nästa sommar så lever även vi i den här idyllen. Om inte kanske jag kan söka jobb på Gammlia och få såsa runt i folkdräkt, prata som en lajvare och gnälla och gapa över glada barn som håller på och stör, för det låter ju så när de skrattar.

Som om det inte räckte med att vakna med världens sendrag i vänsterbenet med bestående stelhet i all evinnerlighet så måste jag gå och halka och slå halvt ihjäl höger stortå. Det är väl lika bra att dra sängvalsen så får jag väl se vilket elände morgondagen har att bjuda på.