…inklusive när det känns som en änkestöt i lightversion i handflatan när jag t ex ska slå på duschen eller göra andra vridrörelser med handen. Förmodligen är det bara en liten släng av karpaltunnelsyndrom som är vanligt när man är på tjocken och lite svullen här och där. Och fötterna ska vi inte ens tala om, tur att det är sommar ute och att flipflops är svåra att växa ur.
Äntligen har sommarlovet kickat in, visserligen har jag tusen grejer kvar att göra till skolan, men det där är bara smådetaljer. Just nu måste prioriteringarna ändå ligga på att få tag i ett sätt att kunna se em-kvalmatchen ikväll. O’Learys är ju alltid ett altenativ, men då måste man kanske slåss men ett par hundra ölstinna snubbsnubbar om att ens få sitta ner och eftersom mina fötter har en tendens att fördubbla sin storlek efter tio minuters stående så kan det bli svårt utan ens en stol att sitta på.
Det bor en galen person i min kropp, nån utöver mig själv. Jag har allvarliga funderingar på om det inte är en liten sadist. Iofs vet väl inte denna lilla människa att den befinner sig i en annan mycket större människa, som dessutom kan känna smärta. Nyss var jag tvungen att hålla en hand under revbenen för att dessa inte skulle massakreras totalt. Frågan är ju hur så himla små fötter kan vara så starka och göra så ont? Kanske spelade jag för svängig musik helt enkelt. Det blir kanske inget mer lyssnande på Nina Simone förän den lille sadisten flyttat ut ur min mage.
Vi traskade iväg mot vårdcentralen med skeptiska sinnen idag, det vankades föräldragruppsträff och det kändes som vad som helst fanns att vänta. Men aldrig nånsin hade vi väl kunnat föreställa oss att det skulle vara så klyschigt och jobbigt. Barnmorskan som verkligen älskade att höra sin egen röst mer än nåt annat bara svamlade och svamlade, mest om förlossning då. Hon försäkrade oss alla om att även om vi inte får träffa någon läkare på förlossningen så finns HAN där redo att rycka in om det behövs och vi skulle senare prata om hur pappan kan göra för att bäst stötta SIN kvinna under förlossningen. I halvtid var vi tvungna att avlägsna oss och i alla fall jag var bara häpen när jag staplade ut därifrån. Jag är väl inte riktigt kompatibel med den där världen men jag kan faktiskt inte förstå hur det på riktigt kan finnas andra människor som är det. Jag visste bara inte att det var ok att uttryca sig så otroligt politiskt inkorrekt. Jag fäller några tårar för alla ensamstående och/eller ickeheterosexuella föräldrar samt alla kvinnliga läkare där ute.
Jag har ju träffat läkare som inte varit snubbar, iofs inga förlossningsläkare då. Kanske är snoppinnehav ett kvalifikationskrav för att få jobb på förlossningen som läkare, vad vet jag. Kanske kan jag fråga om det på nästa träff.
På sista tiden har det ständigt varit något som hängt över mig, tentaångest, skola och så ont i kroppen på det, men idag fick jag äntligen den första salstentan på över tre års tid gjord och det känns riktigt bra. Jag tror det gick ok och som tur var kollapsade ingen i skrivsalen idag.Annars har jag gått omkring den senaste tiden och tänkt att det syns väl inte så värst mycket att jag är i sjätte månaden, men det var innan jag såg mig själv i en provhyttsspegel. Nu vet jag att jag är enorm och att folk som inte vet förmodligen tänker att jag kan sätta igång och börja föda närsomhelst. Nu ligger jag ner lite och försöker smälta dagens erfarenheter och uppenbarelser.Glass skulle vara gott.
Det börjar bli lite tröttsamt nu och svårt att få tiden att räcka till när jag efter en 20 minuters promenad är redo att duka under av trötthet och ryggont. Efter att idag ha varit ute i solskenet och tagit årets första gb-glass måste jag nu ligga ner för att försöka häva värken och ligger jag ner funkar det verkligen inte att göra någonting för börjar jag t ex läsa något somnar jag. Ja vad kan man säga förrutom att livet är hårt, men glassen var god iaf och solen var inte så tokig den heller. Tråkigt var bara att vi insåg att päronsplitten är borta från sortimentet till förmån ett gäng färgglada konstiga bäbisglassar, skumt.
Under den senaste tiden har jag successivt väckts ur någonslags dvala. Jag förstår nu att jag tidigare levt i en fantasivärld. Innan har jag varit övertygad om att det inte skulle vara svårt att bryta mot de stenåldersnormer som finns kring föräldraskap, de är ju trots allt stenålder, men fan som jag bedrog mig. Ända sen jag outade mitt upphöjda tillstånd som gravid har mina fortsatta studier kommit på tapeten ett otal gånger, faktum är att jag ska bli förälder nu under försommaren, då det är sommarlov. Trots detta ses ett års studieuppehåll som det enda rimliga, iaf det mest sannolika, jag som tyckte vi bara hade perfekt timing. Den lilla pojken har ju faktiskt en pappa som också väntar med lika mycket spänning och längtan som jag här på utsidan, som också ska mata, rapa och tvätta och dutta med honom, så att jag sticker iväg på föreläsningar i hela tre timmar om dagarna när höstterminen börjar borde inte göra så mycket, eller? Trots att detta är det bästa för alla inblandade och dessutom det bästa ur ett jämställdhetsperspektiv så måste det vändas och vridas på, förklaras hit och dit. Antingen gör vi det väl för pengarna eller så för att jag är ett känslokallt svin som bara inte är riktigt mammamaterial. I vilket fall är det onaturligt och konstigt för jämställdhet är bra så länge det inte finns barn med i bilden och om vi ser att det jämställda alternativet även är det bästa för barnet så har vi bara inte tittat tillräckligt noga.
Snart måste nån nog ta på mig en sån där tröja som gör att man kramar sig själv för jag håller på att bli tokig. Jag vaknar på morgonen lycklig för att det inte gör ont men ligger kvar ett slag då det onda kryper sig fram. Jag vet inte vad jag gör för fel, men tydligen är jag sned i ryggen, så att det gör ont därför och som om det inte vore nog så är min överkropp lite kort för att ha en inneboende, så revbenen gör lite extra ont och som grädde på moset så kan jag inte skratta för då känns det som att jag ska spy. Så nu efter en ur ett komfortperspektiv sett bedrövlig helg ska jag nu ta min dator och lägga mig på sängen och troligtvis ska jag ta och se dokumentären This Film Is Not Yet Rated. För än så länge känns det ok att ligga ner och jag antar att jag bör passa på så länge det varar.
Det här med att komma ut med att man är på tjocken får nog utses till årets hittills svåraste. Känns helt sjukt att jag ska behöva berätta något så personligt för människor jag inte ens känner, ja som kanske inte ens vet vad jag heter. Känner mig helt sinnessjuk för det har alltid varit som om jag har någon slags mental blockering när det kommer till att överhuvudtaget prata om mig själv. Nu så dagdrömmer jag om att vara arbetslös utan jobbiga klasskamrater som bara använder tiden då andra pratar till att ladda inför och fundera på vad de själva ska säga. Vid närmare eftertanke så är det väl ett jäkla lyxproblem, men det betyder ju inte direkt att jag slipper undan. Skulle vara fan så mycket lättare om det plusset på kisstickan hamnade i pannan istället.
