milkbartoilet

Som det är just nu sitter jag inne och ser ut på det fina utanför. Någon slags ickeförkylning har fått grepp om mig och jag vaknar varje morgon ledbruten och med stort stort huvud. Halsen är full av slem om någon är intresserad och nätterna går åt till att hosta och äta hostmedicin som bara skjuter upp problemen. Gårdagen släpade jag mig iväg för att köpa salt. Salt är en såndär självklar grej vi alltid glömmer, salt och svartpeppar. Det enda vi köper hos hutlösa Handlar’n på hörnet. För att bryta mönstret tog jag istället cykeln till stan och förutom att jag köpte salt såsade jag även runt i någon slags yr dimma på gatorna.

Ett besök på biblioteket och ung-avdelningen, skulle bara kolla efter En liten chock. Jo, jag läste Min typ brorsa för ett tag sedan och gillade den väldigt mycket, så mycket att jag spenderade en halv natt med att läsa ut den. Så mitt i det stillsamma: en hostattack. Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där bland alla missförstådda emokids satt tanten och hostade. Jag hittade i alla fall det jag sökte till slut.

Dessutom hittade jag Motsols av Mirja Unge, som jag lånade för att jag gett mig fan på att läsa de få författare som kommer från Hälsingland. Författare jag nu kollat upp från bygden är bland annat Sofia Rapp Johanssons vars Silverfisken jag bara bläddrat i, blev otroligt äcklad av det lilla jag läste. Äcklad och tagen av att någon kan vara så modig. Någon gång ska jag nog läsa den, fast jag måste nog stålsätta mig en del innan. En vän nämnde Anderz Harning, född och uppvuxden i Stocka och bortglömd för många, inklusive mig själv. Harnings Stålbadet hittade jag på BookMooch, fantastiska BookMooch. Sådär, i skrivande stund inser jag att jag nu har min tematrio hembydgen, med tre ännu olästa böcker och något försenad.

Nu är det dags att rycka upp sig, ta en dusch och sen en promenad med Harry Potter. Destination: Ön och tillbaka. Eller äsch, duschen får såklart vänta tills efteråt.

Jag blev både störd och inspirerad av Lyrans tematrio denna vecka och sedan i måndags har jag funderat en del om litteraturen i min hembygd, Hälsingland. Grejen är att jag inte har något att säga, jag vet ingenting om den plats jag härstammar ifrån, även om jag väldigt gärna skulle göra det. Ett litterärt tomrum där att dricka sprit och lyssna på coverband är de härskande kulturyttringarna.

Igår köpte jag ett gammalt ex av Tåbb med manifestet för en tjuga. Ett kap, för boken var så fin att det känns osannolikt att den ens öppnats under dess drygt 50-åriga livstid, till och med ett litet löst blad från förlaget om dess övriga utgivning fanns med. Vad har detta att göra med min hembygd då? Ja, mycket lite, men i Lars Ahlins förord nämns hur han med sina tidiga författarambitioner reste runt i min hembygd och försökte sälja sina alster. Det är så nära jag kommer. Annars är det svart.

Biblioteket står väl lika gapande tomt på besökare som alltid, och dess bokbestånd kommer av en jämn ström från BTJ; dvs inget särskilt. Det övre våningsplanet, som dels är vigt åt referenslitteratur är till resten fyllt av fornlämningar. Den typ av fornlämningar som skulle kunna utgöras av den typ av skrifter som Lars Ahlin drog runt och sålde för några ören. Den gamla arbetarlitteraturen och sen har vi en del ännu äldre folksagor. Från nutiden hörs det inte mycket.

Kanske är jag bara en obildad stackare utan aning, och det är väl inte så underligt att en stad, och ett landskap, utan akademiskt säte inte producerar några stora författare. Jag kan dock inte låta bli att känna mig en aning bitter över att det inte finns några fina skildringar av den plats jag härstammar ifrån. Finns de kanske utan att jag känner till dem och i så fall, varför känner jag inte till dem? Vad har hänt sedan Olof Broman? Finns i så fall ingen ambition att förmedla kulturarvet till yngre generationer? Är hälsingelitteraturen död eller har den aldrig funnits? Den som har en aning får mer än gärna upplysa mig.