milkbartoilet

Nu var det ett tag sedan jag hetsade för genuspedagogik. På senare tid har jag faktiskt börjat tro att jag haft en överdrivet pessimistisk hållning, för alla vill väl sina barn väl, eller hur?

Nu är jag nyss hemkommen från mitt första föräldramöte och har insett att det inte är förskolan eller pedagogerna som är problemet, där finns inte mycket att anmärka på, det är istället föräldrar som inte vill sina barn väl och som inte fattar vad som faktiskt är bäst för deras barn. ”Äsch, det där med jämställdhet, det är väl bara sunt förnuft.” Det är det där jävla sunda förnuftet som gör flickor till små serviceinstitutioner. Om människors förnuft vore så naturligt sunda skulle vi kanske inte ha rosa och blå täcken till att börja med.

Vi talade även om hållbar utveckling. Det är viktigt nu och det ska de jobba med på dagis. Det var väl inget mer med det. Sedan handlade mötet en hel del om återvinningsstationen som ligger i anslutning till dagiset. Tydligen vill man ha bort den. Den blockerar infarten, folk måste parkera sina bilar och gå hela 50 meter till byggnaden bara för att det finns en massa fanatiska människor som vill sortera sitt skräp just där. Sinnessjukt.

Män kuvas av statlig feminism. Det är synd om männen av alla tänkbara anledningar. Ersätt feminism med humanism. Vad Pär Ström har missat är det mest fundamentala, att mannen är norm. Det är inte synd om alla värnpliktiga män som tvingas jobba gratis för moder Svea, det är helt enkelt de som ansetts skickade för jobbet. Den här debattartikeln känns inte som något annat än stackars stackars mig och mina manskamrater som inte länge får utgöra samhällets självklara nav. Visst det är trist att män också utsätts för våld av sina kära men det hindrar inte det faktum att våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och inte en enstaka företeelse som det Pär Ström tar upp. Hur många kvinnor blir inte misstrodda varje dag?

Alla är vi människor och bara ordet människa säger väl allt. Jag föreslår att Pär ström slänger sin Mansförtryck och kvinnovälde på bokbålet och tar upp ett ex av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar istället och tänker efter. 

Angånde det här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=701211

Är det inte stagnation när Jämo inte verkar för jämställdhet? Om kvinnor ska ta ut ca 80% föräldraledigheten som det ser ut idag så tycker jag det är lika bra att återgå till hur det var tidigare, dvs 180 sketna dagar. För sanningen är väl ändå att lite av skälet till att föräldraförsäkringen är så pass lång som den är idag är för att det funnits en idé om att den ska delas upp. De som inte vill verka för jämställdhet borde kanske helt enkelt få nöja sig med hälften, så länge de inte är ensamstående då förstås men det är såklart en helt annan femma. Sitter det så jävla långt inne tycker jag man borde få vara utan. De som hellre skulle sätta sina barn på dagis vid sex månaders ålder istället för att axla det ansvar som det faktiskt innebär att sätta barn till världen borde bara skämmas.

Jag vet ju redan att samhället är åt helvete och när jag läser SvD:s artikelserie om jämställdhet i förskolan vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen. Visst, det är skitbra att det görs något, men det är också så väldigt sorgligt att det ser så illa ut. Att det sedan blir en storm av upprörda röster när det skrivs om detta är så hemskt att jag inte vill titta. Barnen får tydligen inte vara individer när det ska praktiseras genuspedagogik. Jag antar att det är individer de små flickorna är när de passar upp på pojkarna som kommunicerar genom grymtningar. Jag bävar inför den dag jag ska stoppa in min lilla pojke på dagis, för jag vill inte att han ska formas till att bli sån. Faktum är att de kommunala förskolorna är skyldiga att främja jämställdhet, men vem bryr sig egentligen om det. Jag blev i alla fall väldigt sugen på Flickor, pojkar och pedagoger och till min förtjusning kostar den bara 19:- på adlibris. Lysande! Jag blev så lycklig att jag slog till och beställde två exemplar. Nu återstår det väl att se om det kommer att göra någon skillnad.

Angående denna lilla notis:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=651277

Jag är helt för det här med fler offentliga toaletter, men är det inte lite taskigt att bara för att ett kattsnubbe inte är professionell farsa så måste han få sina kulor borttagna innan han får vistas utomhus? Ska inte katttjejerna också ta ansvar för att hålla snusket borta från gatorna?

Kolla in en viss krönikörs alster i den allra sunkigaste av kvällsblaskor, återkommande varje helg, och voilà! ett riktigt lågvattenmärke varje vecka, slår aldrig fel. Det går inte en lördag utan att jag blir riktigt arg och börjar misströsta över mänskligheten. Hur dum får en människa kan bli? Här har vi svaret.

Jag vet inte mycket om Bitterfittan-boken, men det hör väl heller inte hit. Jag fattar bara inte hur Skugge kan undgå att känna lukten av sitt eget skitsnack. Hon personifierar verkligen allt det som är uppfuckat i samhället på det här området och bidrar i själva verket aktivt till skapandet av nya bitterfittor. Mamma hit och mamma dit och pappor kan faktiskt inte heller. Vilken pappa kan inte göra vad fan han vill i Skugges idealvärld? Och vilken mamma kan egentligen ens gå på toaletten utan sitt barn? Förresten varför skulle en mamma VILJA gå på toaletten själv. För det är väl ändå det som är att vara mamma, att träda in i tillstånd av total altruism.

När jag läser den väldigt insiktsfulla expressen-artikeln om föräldraledighet från igår kan jag inte låta bli att känna hur det värmer i hjärtat. Synd och skam bara att Jan Söderqvists insiktsfullhet tog slut när han stod vid valurnan, inte för att det hör hit. Men när jag sedan kollar lite flyktigt på kommentarerna till artikeln blir jag lika knäckt igen. ”Folk måste ju få välja själv banne mig” och sen får man läsa om stackars svågrar som bara inte kan vara hemma med sina barn. Jag undrar bara hur det kommer sig att om folk får välja så väljer kvinnorna i regel alltid att vara hemma och männen kan/vill i regel aldrig? Hur kommer det sig att män allt som oftast inte kan? Det är bullshit alltihop bara, ingen väljer själv helt enkelt. Jag vågar t ex knappt säga att jag ska fortsätta plugga efter att jag blivit förälder när vi träffar barnmorskan just för att hon redan antytt att jag ska ta ett sabbatsår från studierna. Nu har jag en viktigare uppgift som väntar: jag ska bli mamma, sen att barnets pappa sitter brevid mig verkar inte spela någon roll. Han kommer ju också få en viktigare uppgift nu: han ska bli en riktig karl som försörjer sin familj.

Under den senaste tiden har jag successivt väckts ur någonslags dvala. Jag förstår nu att jag tidigare levt i en fantasivärld. Innan har jag varit övertygad om att det inte skulle vara svårt att bryta mot de stenåldersnormer som finns kring föräldraskap, de är ju trots allt stenålder, men fan som jag bedrog mig. Ända sen jag outade mitt upphöjda tillstånd som gravid har mina fortsatta studier kommit på tapeten ett otal gånger, faktum är att jag ska bli förälder nu under försommaren, då det är sommarlov. Trots detta ses ett års studieuppehåll som det enda rimliga, iaf det mest sannolika, jag som tyckte vi bara hade perfekt timing. Den lilla pojken har ju faktiskt en pappa som också väntar med lika mycket spänning och längtan som jag här på utsidan, som också ska mata, rapa och tvätta och dutta med honom, så att jag sticker iväg på föreläsningar i hela tre timmar om dagarna när höstterminen börjar borde inte göra så mycket, eller? Trots att detta är det bästa för alla inblandade och dessutom det bästa ur ett jämställdhetsperspektiv så måste det vändas och vridas på, förklaras hit och dit. Antingen gör vi det väl för pengarna eller så för att jag är ett känslokallt svin som bara inte är riktigt mammamaterial. I vilket fall är det onaturligt och konstigt för jämställdhet är bra så länge det inte finns barn med i bilden och om vi ser att det jämställda alternativet även är det bästa för barnet så har vi bara inte tittat tillräckligt noga.