milkbartoilet

Det finns så mycket att säga nuförtiden och ingen tid över. Igår upptäckte jag en inlänk ifrån Vixxtoria om att jag behöver ett jobb och vad jag inte annonserat ut här på min åsidosatta blogg är att jag numer har ett jobb. Jag är anställd (!), på världens bästa kulturförening Kulturstorm. Själva anställningen som pågår till sommaren, dvs inte är föralltid men ändå så gott som det bara kan bli, tog sin absoluta början i mars. Pang på var det då med Littfest där Kulturstorm stod för Mittinattenrum, serieworkshop med fantastiska Joanna Hellgren och en massa annat hästjobb.

Förra helget gick litteraturkalaset av stapeln och nu är det återhämtning och nya tag med tid över att tänka. Jag plockar upp Cirkeln-manuset som jag fick skickat till mig i värsta vabkarusellen och som dessvärre inte hunnits läsa pga av det nyss nämnda hästjobbet. Så idag sittandes i god ro ser jag att Flaskposten bloggat om Cirkeln och tidningspappret som bunten var inslagen i, Engelforsbladet, och allt faller på plats. Jag minns hur jag gick här och babblade för mig själv, “Ska man spara emballaget? Det är ju så coolt att det kom inslaget i tidningspapper och allt.” Men jag lät förnuftet tala och tryckte ner alltihop i pappersinsamlingen, något jag nu får ångra bittert.

Så underbart finurligt och visst är det så att om jag inte aktivt försökte mota bort mina hoardertendenser så skulle jag sparat alltihop. Men, jag biter ihop och är glad över boken, som jag ska läsa nu. Peppen är stor och förväntningarna skyhöga.

Jag läste någonstans att det är mer fruktsamt att göra mer riktade jobbsökningar och att lägga ordentligt med krut på var och en ansökan. Massansökningar är döden enligt alla guider, och jag har nog vid det här laget läst alla guider. Idag har jag därför varit väldigt riktad och sökt hela tre jobb och även skickat iväg ett tragiskt tiggarbrev om att ”snälla snälla låt mig få komma och jobba lite någon gång ibland” till min före detta arbetsplats. Den som är mest störande och tragisk vinner. Det är bara att svälja den sista gnuttan stolthet, ta en djupt andetag och blunda.

Sen kom vi på att vi inte lever i en välfärdsstat, vilket alla som öppnat ögonen säkert redan visste sedan innan. Det finns liksom ingen chans att överleva utan bakgrund. Nu förstår jag varför det är sånt evigt fokus på vad som gjorts och uppnåtts vid besöken på arbetsförmedlingen. Där skiter de i vem du är och vad skulle kunna bli, det enda som är viktigt är vem du var och hur du ska kunna bli det igen, eller kanske möjligen bli något liknande igen.

Att bli arbetslös skulle kunna bli början på något nytt. Omstart eller bara start, men så är det möte med handläggaren som tydliggör att har du inget varit så har du heller ingen chans, och har du varit något som du inte längre vill vara så är du en arbetsskygg jävel värd allt förakt du kan få. Nu är det kris och det ska till att vara glad för det lilla.

Hellre jobb än bidrag, men om inget jobb finns så tar jag gärna bidraget. Vad gör det när inget bidrag finns att få? Jag röstade inte fram den här jävla galenskapen, kan jag få frikort då, gå förbi systemet och få en rimlig chans att överleva?

Nu när folk sitter i stugorna och plöjer Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón så väntar jag med spänning på att hans Vindens skugga snart ska dimpa ner i portfacket. Den är min bookmooch-blomma. Kanske idag tänkte jag, men istället låg där ett tjockt kuvet med något hårt, hårdare än en pocketbok, adresserat till den lilla från hans farmor. Tre böcker från åttiotalet, i finaste nyskick. Lilla spöket Laban, Vit och svart och alla de andra (båda av paret Sandberg) och Flickan som inte ville gå till dagis av Siv widerberg och Cecilia Torudd (hög igenkänningsfaktor). Jag är grön av avund.

Annars är det en rätt så värdelös dag då jag inte får något gjort. Varje dag hittar jag nya platsannonser som ser väldigt intressanta ut och jag borde peppra iväg ansökningar, men jag petar och petar i såväl brev som cv och dagarna går. Idag finns inte ens förmågan att peta, jag är för trött. Den lilla vaknar väldigt tidigt och jag lägger mig väldigt sent. Det verkar onekligen som om det är jag som får ge med mig den här gången också. Nu är det en ordentlig dos starkt kaffe som ska få mota bort det värsta huvudmoset.

Det här med att få jobb med hjälp av sin blogg kanske vore något för mig. Jag såg just att Mias grill söker någon till att flippa burgare. Jag har ju en god relation till stället sedan tidigare, så jag antar att jobbet i princip redan är mitt om jag vill ha det.

Det var ett uppehåll, ett välbehövligt sådant. Nu är jag tillbaka, nu är det vinter på riktigt och det känns riktigt bra. Det måste bli ett slut på dagdriveriet och att vara sjuk. Jag behöver ett jobb, så säger jag. Samtidigt är det tungt att söka och inte få. Istället sitter jag här och tänker att när jag väl söker, då får jag ett jobb. Och inte vilket jobb som helst utan ett bra jobb, vilket jag vill faktiskt. Jag söker inte, inte än i alla fall.