milkbartoilet

-Undrar om man kan locka håret med en borrmaskin?

-Nej, det kan man inte.

Skum association, kan tyckas, men jag kan inte låta bli att tänka på den brutala bilderboken Kan man…? som jag bloggade om för ett tag sedan, när jag nu, lite efter massan av bokbloggare och litteraturskribenter, lägger Lilla stjärna åt sidan och försöker skriva några rader.

Jag har återigen fänglats av en pricksäker skildring av utanförskap signerad John Ajvide Lindqvist. I de normalaste av normaliteter blottar han smutsiga, groteska vrår. Konsekvenser av mänsklighetens baksidor visas upp på bästa sändningstid och ja, det är vidrigt och äckligt på flera nivåer.

Den lilla stjärnan i skogen, lämnad att dö. Halvt nedgrävd i jorden ligger hon, som kommer att få namnet Theres. Hon hittas av Lennart, den gamle schlagerräven med Christer Sjögren-komplex, som fascineras av det faktum av att hon utstöter perfekta sinustoner. Ingen ska få fördärva denna perfekta varelse. Lennart isolerar henne i en källare där hon får växa upp med en förvriden bild av världen utanför husets väggar.

Relationen mellan Lennart och hans fru Laila, så rutten och rakt igenom tragisk. Deras son Jerry, som lever i samhällets utkant. Den andra flickan, Teresa, som växer upp i en hypernormal tillvaro, lite annorlunda, lite för sig själv. Lite udda blir allteftersom mycket udda och slutar ofelbart i totalt utanförskap. Utstötta människor i alla möjliga stadier i livet, ett bekant element i John Ajvide Lindqvists berättelser.

Teresa dras till Theres, besatthet och kontakt uppstår. Jag tänker inte försöka mig på att ställa diagnos på Theres, det räcker väl att säga att hon är så speciell som någon kan tänkas bli efter att ha vuxit upp isolerad ifrån omvärlden. Hon uppträder i Idol och flickor som Teresa finner en trygghet i henne, hon har förmågan att säga det som de behöver höra. Här finns de exkluderades källa till styrka. Theres visar dem vägen till kärleken.

Det har tidigare känts så närgånget att läsa John Ajvide Lindqvist, ibland nästan på gränsen till för mycket. Här är det mer distanserat, eller min känsla säger det. Kanske är det just inslagen av glättig folkhemskultur, med svensktoppen, schlager och Idol som gör det. Bokstävlarna nämner det och jag känner det också, det blir inte lika nära. Däremot blir det väldigt mycket mer skrämmande. För mig som ställer mig frågande inför vad grejen är med allt vad Idol och melodifestival heter, är den här världen redan främmande och lite otäck.

Samtidigt störs jag av våldet och såhär efteråt har inälvsambivalensen varit det största hindret för mig att skriva något om Lilla stjärna. Epilogen ekar i huvudet och jag glömmer de starka personporträtten av dessa skadade men vanliga människor.

Våldet, som kanske är det mest uppseendeväckande i boken, upptar dock en mycket liten del av handlingen, men jag antar att det lyser starkast. Även om jag föredrar hjärna och blod innanför kroppen och även om jag äcklas av vissa scener i boken, så måste jag medge att brutaliteten har sin poäng.

Vad vore Lilla stjärna utan det groteska? En skildring av ett välfungerande samhälle där trasiga människor får vara trasiga så länge de inte stör någon eller möjligen ställer upp för att vara till omgivningens förnöjelse?

Och vad vore våldskildringarna utan känslan av avsmak som väcks i oss som läser? Äcklet till trots, så är ändå det jag äcklas allra mest av just dessa människors utanförskap. De vidriga processer som utestänger och äter upp människor. Ta dessa och lägg sedan besattheten på det, en väg ut, finna sin plats och så har vi massaker på Skansen.

Det var redan i höstas jag fick hem och läste Ansiktsburk av Erik Pettersson, det var meningen att det skulle komma en recension då, men jag tror jag blev sjuk eller något. Det var som av en händelse igår kväll jag medvetandegjordes om att det i helgen är Göteborgs filmfestival, så nu måste jag väl ändå publicera några rader om den här lilla röda godbiten.

Varje år får en författare i uppgift att skildra festivalen och förra året 2009 var turen kommen till John Ajvide Lindqvist att ta sig an denna uppgift. Resultatet blev något så märkligt som Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Det är något slags metafiktion, rakt igenom. Den hyllade författaren hinns i kapp av sina demoner och klarar inte av sin uppgift, ber gamle kompisen och numera dokumentärfilmaren Erik att göra det åt honom. Efter en ansenlig muta, på 20 000:-, axlar Erik denna uppgift åt honom. Med stöd av några förvirrade anteckningar ifrån sin kompis skildrar Erik Pettersson sedan John Ajvide Lindqvists festival. 2009 års festival med Roy Andersson som hedersgäst.

John Ajvide Lindqvist tycks alltid beskriva sin egen skräck, så även här. Hans psyke bryts successivt ner allteftersom festivalen fortlöper, han blir galen och paranoid. Det är något med väggarna i hotellrummet, de tycks vara onormalt tjocka. Demonerna från förr knackar på samtidigt som nutiden utkräver ansvar. Festivalens hedersgäst Roy Andersson talar om ansvaret spänner blicken i John. Han vet det, känner det: Han har gått för långt.

Nätterna blir olidliga och hustrun Mia som alltid stöttar börjar även hon ledsna på paranoian. Vad händer när familjen inte längre vill veta av honom. Det enda som skänker tröst och som någotsånär kan mildra skräcken i ensamheten är musikvideon Ansiktsburk.

Det är med ömkan och avsmak Erik ser på sin gamle vän, han vill inte gärna hamna i samma rum, än mindre prata med eller ens förknippas med honom. Själv kan jag inte låta blir att känna att det är det egna självföraktet som lyser igenom. Efter att ha läst samtliga tidigare böcker har pusselbitar dykt upp och fallit på plats. I Ansiktsburk stryks dessa bitar under och det sätts fler än ett utropstecken efter vart och ett av dem. Luften är fri och den utsatte Oskar, mobbaren kommer tillbaks och terroriserar den redan plågade John. Pappan kommer han också och visst har pappan drag av Oskars pappa, av Anders pappa? John Ajvide Lindqvist känns för mig alltid rysligt personlig och tycks alltid beskriva skräcken som verkar på insidan.

Nästa bok Lilla stjärna kommer i vår och för den som vill ha en snabb fix av mådåligt som känns i bröstet a la Ajvide Lindqvist, så är nog det här något att se närmare på.

Annars: Tjohofidelittan, hatt!

Nyligen hemkommen satt jag igår kväll och ögnade lite i Pappersväggar, som varit ”under läsning” i säkert ett års tid nu. Novellsamling är väl rätt soft tänkte jag och plockade med den på resan till min föräldrar. Inte förrän på hemresan igår fick jag möjlighet att läsa lite och jag tror jag fattar nu varför det har tagit sån tid.

Kring förra julen hade jag Ajvide Lindqvist-frossa och slukade Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda som jag aldrig tidigare slukat böcker. Det finns dock inget soft i dessa böcker, de är bra grejer men så nattsvart att det stundtals gör ont. Jag ser inte mig själv som en särskilt munter person, konsumerar mer än gärna lite mörker. – För många många år sedan såg en gammal god vän på mig med bekymrad blick och sa: ”vilken melankolisk musik du lyssnar på”. – Trots detta vill jag väldigt ofta skaka om karaktärerna i dessa böcker och be dem le lite, vara lite nöjda och inte vara så jävla utanför. Ta på nått i pastell för fan och se lite glad ut!

Just nu har jag en lite halvjobbig period med oro och känner mig dessutom sjuk (läs: hypokondrisk) mest hela tiden. Jag antar att det är den här tiden på året som gör sitt med mitt psyke, det sammantaget med lättare sömnbrist. Vi får se när Pappersväggar blir färdigläst, nu får den nog vänta tills jag känner mig lite lättare i sinnet. Det blir bara för mycket mörker, tyvärr. Till exempel Vikarien fick mig att tänka på en del i Den femte systern som gjorde mig sjukt mörkrädd när jag läste den i höstas. Läskiga robottanter är liksom bortom vad jag pallar.

Istället får jag hålla mig till fjortislitteratur, en nivå jag kan hantera just nu. Precis innan vi åkte avslutade jag Juliane och jag av Inger Edelfelt som påminde väldigt mycket om Skuggorna i spegeln som jag läste i somras. Den var väl lite av en läseparentes, ett andningshål, en sån bok man roffar åt sig på biblioteket eftersom omslaget känns bekant (jag läste om den på bokhora för en tid sedan). Ska jag vara riktigt ärlig så blev den läst enbart för att jag skulle ta ett bad och inte ville läsa en inbunden bok i badkaret (svaga armar=blöta, vågiga böcker).

Visst är det märkligt när man introduceras för ett nytt ord som sen inom en kort tid därefter helt plötsligt hörs lite här och var. Jag vet att det inte är bara jag, t ex funderar Nancy på det i Weeds när hon får höra begreppet MILF flera gånger på en dag utan att någonsin ha hört det innan (referens till verkligheten = referens till tv :P ).

Jag läste här att John Ajvide Lindqvists kommande roman heter Människohamn och det kändes skumt eftersom jag aldrig hört ordet innan jag läste Holly Blacks Mörkrets tjänare, som jag läste ut igår. I den förekommer ordet rätt ofta och jag var helt säker på att det var ett resultat av lite skum översättning, i stil med ”älvalandet” ur svenska översättningen av Gaimans Stardust.

Jag kollade i alla fall NE och mycket riktigt så fanns människohamn med där:

människohamn [män`iSo-] subst. ~en ~ar
ORDLED: männ-isko–hamn-en
• (i vissa uttr.) mänsklig skepnad: ett odjur i ~
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. människio hampn; till människa och hamn 2

I vilket fall ser jag med stor förväntan fram emot Ajvide Lindqvists nya. Jag har alldeles nyligen läst hans tidigare romaner och ska just ge mig i kast med Pappersväggar. Det var nästan så att jag blev lite sur över att jag inte upptäckt dem tidigare, innan jag blev så blödig av mig. Båda böckerna var otroligt fängslande och Hanteringen av odöda var stundtals rent plågsam att läsa fast bra, ja det kändes och tog på som fan att läsa den.