milkbartoilet

Kanske är det lite väl narcissistiskt att välja en bok med mitt namn i titeln, men det är väl det bloggandet är. En självupptagen syssla som går ut på att ta sin plats. Den som vill får läsa, men ingen måste. Johannabarnet är en berättelse om ett efterlängtat barn som till stor del liknar den berättelse vi baserar allt detta firande på. Som hedning välkomnar jag utmanandet av religiösa symboler, som till exempel den i Hellsings Vitt, som även den var menad att ingå i denna julspecial, där Gud får vara en svart kvinna.

En mamma med stor mage och en pappa som var snickare, ja om hennes yrkesval får vi inget veta, kanske jobbade hon med att vara tjock, vad vet jag. De fick ett barn, ett efterlängtat sådant, som fick namnet Johanna. Ryktet spreds om detta barn och män och kvinnor kom för att se detta Johannabarn alltmedan de sjöng Oh Sole Mio för det barn som nu var fött. Barnet växte och blev större, tills hon en dag gav sig ut i världen för att uträtta stordåd. Allt medan hon sjöng Oh Sole Mio. En dag, sen en ny dag.

Nu ser även jag fram emot en ny dag utan jul, tillända äntligen. Visst har den sin charm i form av tända ljus och vintermörker, men det är bra skönt när det är över. Det här projektet då, som kändes som en barnlek men som visade sig vara rätt tungt ändå. Den blev vacklande den här julkalendern, särskilt nu mot slutet med stora luckor bland luckorna. Det kanske inte gör något, jag har insett att den inte är den enda bloggkalender som är felfri. Nu är det över i alla fall, kanske fylls luckorna i eftersom.

Jag hoppas i alla fall det har varit goda jular därute. Min har varit helt ok, det vill säga mycket bra. Nu går jag till sängs. Med mig har jag en samling texter signerade Fredrik Strage, och då menar jag inte signerade på riktigt, i wish. Vi ses på andra sidan. Adjö.

Den 22:a december brukade vara magisk när jag var barn. Det var då vi klädde granen, som väl är den trevligaste av jultraditionerna. Väl vuxen har jag ingen gran i mitt hem under jul, och visst känns det tomt. Det är väl tredje året nu som jag lovar mig att nästa år minsann ska det vara gran här hemma och jag säger det nu med. Nytt decennium nya traditioner, gran tamejfan.

Idag blir det en Astrid, för vad vore väl 24 bra barnböcker utan något av den giganten. I Visst kan Lotta nästan allting är julstöket i full gång. Det bakas och fixas och sedan är det dags för granen att skaffas och kläs. Först råkar Bamsen nästan hamna i sopbilens stora tuggande gap, men sedan är tragedin framme på riktigt. Pappa kommer hem utan gran, tydligen är de slut i hela staden. Tyvärr går det ju heller inte att trolla fram en gran, fast Lotta nästan kan allting, utom slalom då. Nej, trolla fram granar kunde hon visst inte heller.

Jonas och Mia-Maria bara gråter och gråter, medan Lotta ger sig iväg ut för att åka kälke. Till Bamsen säger hon: ”Vi tar kälken, så får vi åtminstone lite kul i allt det här eländet” Lotta skjuter upp gråtandet till senare och tur är väl det, för vips så har hon räddat julen och behöver inte gråta alls. Den lilla tjejens triumf är så underbar, hon tar revansch på världen, i alla fall den sura elaka julgranskapitalisten och sina egna dumdryga syskon. Till det Ilon Wiklands fantastiska illustrationer. Det här är min favorit av Astrid Lindgrens bilderböcker, i alla fall så här års.

Om någon ställde mig frågan om vilken litterär karaktär som liknar mig mest så skulle svaret tveklöst bli: Gittan. Hon är den tysta, blyga och rädda, även om jag kanske inte är precis som hon just nu så är hon mitt barndomsjags tvillingsjäl.

Min favorit av Gittan-böckerna är den sista, minst av dem tre tycker jag faktiskt om augustprisbelönta Gittan och gråvargarna. I Gittan och älgbrorsorna är det vinter som nu och Gittan har det för tyst och tänker på att det skulle vara så mycket bättre med ett litet syskon, kanske till och med en stor borsa som spelar bråkig musik. Då kommer Nils och de ska åka pulka på baksidan. När de kommer dit är det fullt med barn i backen. Gittan som bara ville vara med Nils. Jag känner i igen Gittans känslor, främlingar, andra barn, var för mig inte potentiella kompisar utan läskiga monster.

Det är då hon träffar Älgbrorsorna och bjuder hem dem, tre stycken är de, och det visar sig inte vara blott en dans på rosor med stora brorsor ändå. De här är ju dessutom älgar och rätt stökiga och lite ohövliga sådana.

- Får man stå på HORNEN?!!
- FÅR MAN GÅ OCH LÄGGA SIG I SMÖRET?!!!

Så skriker brorsorna i soffan framför tv:n som de slagit på fast Bolibompa inte har börjat än.

Vi brukade köra de där fraserna en period här hemma, om jag frågade ”Får man stå på HORNEN?!!” så svarade sonen ofelbart: ”LÄGGA ’MÖRET?!!!” Efter ett tag drog kunde han dra alltihop på egen hand om han till exempel fick frågan ”Vill du ha makaroner?” Det rimmar ju. Givet.

Själv tycker jag så mycket om den här boken, inte bara för Gittan, utanför att den är så fin som tar upp hur det kan vara att vilja ha ett syskon men att faktiskt inte få något. Att helt enkelt behöva förlikas med tanken på att vara ensambarn, helt ofrivilligt, för alltid. Jag tycker den känns viktig, det skulle den i alla fall ha varit för mig när jag var som Gittan, vilket jag på många vis fortfarande är.

Den här stressen börjar kännas nu, klappar ska köpas, packas och skickas och helst komma fram i tid dessutom. Det enda som känns tryggt är vardagslunken. Om kvällarna läser jag gärna en snutt ur Lev enklare och vill verkligen få ordning och bukt med allt det där, livet, som väl ändå inte ska vara ett enda rusande efter ett lyckligt mål. Livet är på vägen inte där framme. Lätt att glömma. Viktigt att bli påmind om.

Åkes mamma glömmer helt och hållet en dag. I vanliga fall är hon tokig om morgnarna, Åke tar då på drakgrejen så ljudet av tjatet och hysterin dämpas något. Egentligen är ju inte Berit konstig, utan är väl som människor är mest, stressade och frustrerade. Det som är speciellt med Berit är att en dag vaknar hon som något helt annat och har då glömt allt det där som är viktigt.

När Åkes mamma glömde bort är en väldigt fin skildring av hur det kan gå när en vuxen inte mäktar med längre och över en natt förvandlas till något slags drake. Det kanske kan tyckas tragiskt att Åke under den dag som följer får ta hand om mamma Draken, men Åke tar sin mammas hand i sin, den är sträv, men det är ju ändå hans mamma. Det spelar ingen roll att hon flippar ur och glömmer, mamma är alltid mamma.

När jag nyss läste Mig äger ingen var det ofta svårt att hålla tårarna borta och ibland gick det inte alls, inte för stackars lilla Åsa med hemska pappan utan för allt det fina i en förälder som gör sitt bästa trots allt det som är svårt i livet. Ofullkomliga föräldrar kryllar det av därute, ingen är perfekt och det är så det är.

Det är lätt att vara modig och längta bort i en liten vik. Mörten Maud är ung och orädd vill se Något Annat trots omgivningens förmaningar. Ute i sjön lurar farorna en liten mört som Maud inte kan förstå, där gammelgäddan Ingeborg utgör det största hotet.

Vi får följa med under ytan och se en ny värld i grönt och gult. Fantastiska miljöer där det grumliga sjövattnet känns så nära och äkta. I vassen lurar Braxen Barbro och på bottnen skymtar vi här och var mänskliga lämningar som kanske kastas från en eka på fisketur. En konservburk, någon har säkerligen ätit de där bönorna från Heinz med en sked rakt ur burken, och en sönderkramad Kalles-tub vars sista slatt nog trycktes ut över en skiva färdigskivad Skogaholmslimpa och en Pripps blå till det.

Förutom dessa spår är den enda skymten av världen ovanför när olyckan är framme och Maud fastnar på en metares krok. Där uppe är världen färglös utöver Mauds skräckslagna röda öga. Maud undkommer för att hon är en simpel liten mört, sån som till och med katten ratar. Senare klarar hon sig på ren karma. Simma lugnt mörten Maud är en sagolik berättelse, en fabel inte sant? Nu är jag nyfiken på Gå och bada, Mister Räf.

När vi läste Zucchini till en tax för första gången läste jag den som en bokstavsbok och tänkte att snart kommer sonens bokstav. När alla vokaler inklusive hans egen buntades ihop på slutet tänkte jag att det här blir ingen hit. Men så fel jag hade, kattpoeten gick rakt in i hjärtat på vår lilla älskling. Och visst är den ljuvlig den här boken, med sina maffiga illustrationer och sitt briljanta språk. Min favorit är La Mancha-uppslagen då Ella knåpar ihop titelfrasen av de bortglömda bokstäverna som ligger där som skräp, oanvändbara. Jo Z kan ju funka som N om det bara tippas åt sidan lite.

Kattpoeten i kakelugnen, ord jag inte hade tänkt att han skulle yttra vid så unga år, men jag är glad att den gör honom så glad. Ibland ryter han till om att jag låter min tumme ta upp för mycket yta i boken. ”Flytta på den!” eller ”Du vill inte ha den där!” kan det låta då. ”Oj förlåt” svarar jag då gladeligen, bara han vill läsa vidare.

En vanlig dag kalla tår.
Fuktig luft och kala snår.

Kanel, Kanin som gå och går.
Vad faller ner i deras hår?

Nyss var trädgårn trist och tom.
Nu, syrén och körsbärsblom!

Och överallt yr maskrosfrö.
Nej, det som faller ner är snö!

I förvånande kyla deltog vi i luciafirandet på dagis och det kändes överallt att vintern nog var på gång. Sen äntligen kom det vita, så fint.

Kanel och Kanin letar efter sommaren har jag skrivit om förr och med risk för att vara tjatig skriver jag om den igen. Den rymmer de finaste skildringarna av årets skiftningar och aldrig känns väl årstiderna som en tid som denna.

Vår pojke får aldrig nog av den här underbara boken, står den framme när vi är på bibblan blir det ofelbart den han vill läsa mest av allt, helt en gång till också. En glad nyhet är också att en ny bok om Kanel och Kanin är i antågande, Kanel och Kanin och alla känslorna, och kommer till våren. Kanske lagom till: Kom upp alla sippor, nu är det dags, sommaren kommer alldeles strax. Det känns avlägset nu, men det är avsevärt lättare nu när det inte längre är kolsvart ute.

Innan vi ger oss iväg för att leta efter sommaren kan vi njuta av det lilla smakprov, från den kommande boken, som jag helt brutalt snott ifrån förlagets hemsida.

En gång sa jag: ”Dumma lort!”
Jag ångrar mycket som jag gjort,
nu när Kanel är väck.

Som att jag skrek: ”Vad du är tjock!”
Och slängde lera på hans rock
så att den fick en fläck.

Och när han somnat i sin bädd
så skrek jag ”BU!” så han blev rädd.
Det var fräckt.

Åh, vad jag ångrar allt det där!
Och nu så är han inte här
när jag vill be om ursäkt.

När jag var barn tror jag att det nästan var som någon slags tradition ett tag att min pappa skötte knäckkoket om jularna, ingen vet varför. Koka knäck och grava lax var väl hans ansvarsområden, förutom att palla julgran då förstås. Jag minns i alla fall att det var himla spännande i teorin att vara med och hjälpa till och att det var väldigt viktigt att ha den där boken där tomtarna kokade knäck med mig i processen. Med boken uppslagen som om receptet stod där, vilket det inte gjorde, skulle jag vara med och koka knäcken som jag sedan vägrade smaka.

Om jag varit liten idag kanske dagens bok Prick och Fläck degar kunde ha varit till mer nytta i julbestyren, inte till knäcken då med dock till pepparkakschokladbollar till exempel. Det här är rolig småbarnsfakta med ett koncept inte helt olikt Castor bakar, med recepten längst bak i boken.

Det degas för fullt. Prick och Fläck bakar degiga bullar och smetiga bollar. Till slut blir det så knasigt att Prick blir Fläckig och Fläck blir prickig, tokigt och tvärtom, men inget som inte ett bad kan ställa till rätta.

Det är ren tur att jag kom mig för att läsa den här boken för ett tag undvek jag faktiskt Prick och Fläck så gott jag kunde. Jag såg en animerad film baserad på böckerna om dessa figurer på Bolibompa. Skrämmande, jag tycker fortfarande att dessa knasiga kaniner är lite småläskiga till det yttre, men efter att ha läst min första måste jag kapitulera inför de små krypen. Det är något som är riktigt bra med det här konceptet.

Det är ju mycket som för tankarna til Bu och Bä, i språk och handling, men den stora förtjänsten med dessa figurer är att de är könsneutrala. Precis vad jag går igång på. Inga rosetter eller kjolar. Prick har här blå shorts och röda lackskor, Fläck har rosa shorts och blå lackskor. De turas om och hjälps åt, ingen har rollen som kompetens ingen har företräde. Ingen är pojkig eller flickig och inte heller för den delen flickig pojke eller pojkig flicka. Genus är irrelevant, precis som det bör. Så här ska barnböcker vara.

Nu lagom till när paniken över influensan lagt sig och det blivit dags för oss vanliga människor att ta den där sprutan, känns det lite som att ”behövs det verkligen nu?”. Dagens bok borde jag egentligen ha tipsat om för ett tag sedan, men nu kommer den. Trots sin lite frånstötande titel är det här den bästa gå till doktorn-boken jag läst. I Ole hos Doktor Semla och syster Bulla blir Ole först hostad på på dagis. Efter några dagar slår sjukan till och han blir så sjuk att han bara måste skrika för det dunkar så i huvudet och kräks gör han också. I taxin till sjukhuset skriker han hela vägen med ett litet uppehåll när en långtradare med tre släp kör förbi. TRE SLÄP!

Väl på sjukhuset får Ole medicin och liksom alla andra får han vänta och vänta. Doktorn heter nästan som Semla och Ole hittar en bok om monster, spännande. När sköterskan som nästan heter Bulla ska sticka i fingret är det som att tandmonstret biter till och vilken ynkling till monster det var.

Det kan vara superläskigt att gå till doktorn, men ganska spännande också. Det är såklart aldrig kul att må dåligt, särskilt inte för den som är liten. Sedan är vi som är stora är nog ganska duktiga på att projicera vår oro på de små.

Första gången vi lånade den här boken om Ole slog ödets ironi till och kvällen spenderades på akuten med lätta andningsbesvär. Då var vår son redan van vid stället och visste rutinerna. Han andades i masken som ett proffs och var inte alls rädd, själv var jag såklart fortfarande nojig över att han skulle bli felmedicinerad på något sätt. När jag tänker tillbaks på alla kontakt vår pojke haft med sjukvården är det nog de där planerade besöken på vårdcentralen som varit de mest traumatiserande. Då vet jag inte om det varit ett resultat av att ha vetat innan eller brister hos personalen. Det känns som att det över huvud taget kan slå väldigt olika att förbereda ett barn för till exempel ett stick i armen, men ska det göras så tror jag att Ole är en bok att läsa för ändamålet.

Jag har tyckt att det varit något stelt med Lööfs illustrationer som inte riktigt lockat mig. Nu tycker väl alla som läser att jag hädar och det är väl meningen att vi alla ska ha en relation till Jan Lööfs alster, men jag har inte det, inte förutom Skotnisse då, men det var så längesedan nu. Sanningen är att Matildas katter är nog det närmaste jag kommit något av honom någonsin. Efter att ha gett den en chans så tycker jag ändå väldigt mycket om den och ännu bättre är att vår lilla älskar den.

Matilda berättar om sina katter och så vitt vi läsare kan se är Bosse ett lejon och Nisse en tiger. Det är väldigt häftigt med dessa stora kattdjur och tanken på att ha två stycken själv är ju sannerligen lockande. Det innebär en hel del jobb för Matilda, men som alltid med katter så är värt det.

Nu vet jag att den här boken piskat upp lite genusfunderingar åt flera håll. Till exempel kring det här att Matilda är som en mamma till dessa stora kattpojkar. Visst tar Matilda hand om sina katter som om hon skulle ha varit deras mamma, hon ser till att de får mat i magarna, hjälper dem att sköta hygienen och ser till att de uppför sig ute bland folk. Hon älskar dem även om det är tufft att inte få vara i fred ibland. Men om detta vore två små barn eller marsvin så ja visst men det är ett lejon och en tiger, båda stora nog att kunna ta henne i en tugga. Matilda är stenhård och jag skulle vilja säga att det är rätt skapligt starkt gjort av ett spensligt barn att hålla dessa två bjässar i schack, särskilt som alla fullvuxna män runt omkring flyr undan dem. Utan större problem får Matilda lov att släpa Nisse till badrummet varje kväll för den nödvändiga tandborstningen och det är med en mycket bestämd min hon sedan kammar och fönar Bosses långa man. Fast egentligen önskar Matilda ibland att de inte vore så stora, men efter att ha sovit lite på saken så känns det lite bättre.