Krypsemester
Vi är fortfarande på semester, men bara lite till. Vi flydde stan för midsommar plus ytterligare bortavaro på sydligare håll. Nu är jag uppe och nyper luft och vill vädra något som just nu känns lite bisarrt.
Semestern har gått i krypens tecken och då inte vilka kryp som helst utan den stora skräckens: Kackerlackan. Känner ni hur det börjar pirra i skinnet? Den första bevittnades när jag skulle hänga tvätt hos mina föräldrar, något som utan tvekan var en en kackerlacka kilade fort som tusan fram underifrån tvättmaskinen och bort från ljuset. En natt i skräck, med lyset tänt, och ett anticimex-besök senare var vi så lättade. Den lilla besökaren var en skogskackerlacka som tydligen inte kan föröka sig inomhus utan som ofta irrar in igenom öppna dörrar under somrarna (läs: midsommarfirande). Det lilla äcklet som jag var snabb nog att lyckas fånga fick möta sitt öde mellan en skadedjursbekämpares tumme och pekfinger.
Den incidenten var nu nästan glömd, tills sambon skådade ett till snuskigt kryp på tröskeln till hans mammas altan. Vi är nu kanske 15 mil norr om den första skådeplatsen och har just bevittnat och fångat den andra kackerlackan på en vecka. Ingen av oss hade tidigare sett någon i verkliga livet, men nu vet vi tyvärr allt om skiten och då inte bara allt om den harmlösa skogsvarianten. Det kliar överallt och helsanering av allt är vad jag funderar på. I detta nu ligger en sprattlande liten jävel instängd i en platspåse i väntan på att få kila vidare.
Ingen stor grej, kanske någon tänker. I alla fall inte efter att beskådat något sånt här. Men så är jag ju hopplöst oberest också.
