milkbartoilet

Det bloggas en del om kommentarer idag, på Hello Tiger och schmut med flera, och det är faktiskt något jag tänkt på nu den senaste tiden. Kommentarerna blev vanligare ett tag och jag blev bortskämd på dem, sen drog jag igång den här julgrejen och visst besökarna kom, men det har varit minst sagt snålt med kommentarer och nu inbillar jag mig att besökarna börjar svika också. Hur ska jag tolka detta, vad vill mina läsare ha av mig? Inte barnböcker i alla fall, verkar det som.

Är alla så upptagna med breven till tomten att de glömmer att kommentera på de bloggar de läser. I skrivande stund inser jag visserligen att jag själv kanske inte heller är en god bloggläsare som kommenterar som jag bör, men det måste det bli ändring på nu. Jag har nyligen sett Bokstävlarna-Anna twittra om uteblivna kommentarer, men vad har det lett mig? Jo jag har själv börjat tänka samma sak: ”Varför kommenterar ingen? Är det ingen som tycker om mig?” Ingenstans i all denna självömkan har det slagit mig att jag kanske borde skriva en kommentar på hennes blogg, för att jag läser den och gillar den.

Så två kommentarer om dagen. Jag utmanar er som läser min blogg att göra detsamma, och då menar jag inte nödvändigtvis att kommentarerna måste hamna här.

Någon kommenterar på min blogg och jag blir såklart eld och lågor varje gång. Vad jag inte fattar är när det kommer kommentarer som ”tassar förbi :)” eller ”tittade in här”. Jag godkänner dem bara inte. Det här är ingen medlemsgästbok på familjeliv och den som vill skriva något får mer än gärna göra det, men det där är ju bara spam, meningslöst och självupptaget. Jag förbannar mig själv för att jag alltid åker på att kolla de här personernas bloggar fast jag inte vill.
Så den som läser detta och känner hur det kliar i fingrarna, vill bara göra ett litet avtryck. Snälla skriv något som visar att du läst det du kommenterar, annars får du inte vara med. Visa att du är en människa och inte bara en bot i snygg skinnkostym.

Nu vet jag att jag säkert riskerar att tolkas som väldigt sur och petig, men tänk på att jag är arbetslös och att det är synd om mig. Du som läser tjänar alldeles säkert bättre än vad jag gör ändå och det kan nog vara en god tröst.