milkbartoilet

Jag har tänkt på det här med åldersindelning av barnkultur ett tag nu, förfärats och hetsat upp mig för sånt som bara är. För några dagar sedan fick jag veta att vecka 44 är höstlov = kulturlov i Umeå. Det är massa fina saker som arrangeras för barn och ungdom. Va roligt! Jag skulle så gärna vilja ta mig son på teater, kanske Benny-teater. Vi har ju läst böckerna och sett filmerna. Han skulle älska det, men så ser jag att han är för ung för teatern. Det står 3-6 år.

Småbarn delas in i två kategorier, över och under tre år. Ja, ni vet det är då de slutar kvävas på saker, smådelar. Nu är vi hemska föräldrar som låter vår son leka med saker som har smådelar. Vi läser även böcker för honom, som Lill-Zlatan (3-6 år enligt förlaget) fast han säkert kommer att bli traumatiserad av det sen då det visar sig att vi pressat honom intellektuellt. Det finns en bok i hans samling som det står ”från två år” på och den fick han läsa redan som bebis, ja se den består av fotografier av djur, ingen text bara foton med kartongsidor. Vi lät honom läsa den, han sken ju upp som en liten sol varje gång han såg de där kattungarna.

Jag fattar att det kanske inte är så att min son kommer att få vända i dörren om vi nu skulle försöka gå på Nämen Benny, men jag kan ändå inte låta bli att sura över den rigida indelningen. Och exakt vad är det meningen att barn som ledsnat på tussetå-ramsor och baka baka liten kaka, dvs de passerat ett år, men som ännu inte blivit tre ska få ta del av? Två år av kulturellt utanförskap i livets startgrop. Jag förstår att det kan vara bra med riktlinjer för vilken målgrupp ett evenemang riktar sig till, det kanske skulle det gå att uttrycka informationen om teaterns målgrupp lite smidigare. Från cirka tre år ser så mycket mer sympatiskt ut.

Det var längesedan vi lämnade Umeå nu och jag måste säga att det kändes härligt att komma bort ett tag. Det är mycket ambivalens kring att besöka sin gamla hemstad, men nu har vi blivit så gamla att det som en gång var bekant och jobbigt istället blivit spännande och lite nytt. Det är en annan sak att traska runt på gatorna i Hudiksvall som tjugoåtta än som nitton. Gamla minerade platser är nu bara platser och mycket av det som kändes klaustrofobiskt då är nu istället charmigt och pittoreskt.

En kurskamrat sa för ett par år sedan att det var en bra stad med rikt kuturliv: bra bibliotek, Hälsinglands museum och Mulle Meck. Han kommer inte från staden utan var endast besökare då och då. Det är väl så att det är svårt att uppskatta vad som finns bara runt knuten, gräset är grönare och hela den biten.

Jag besökte biblioteket nu, för första gången på år och dar och det var väl sådär, som det alltid varit. Det saknades något, en själ, det var liksom bara böcker på kala hyllor, men det var så för tio år sedan med. Det kanske är besökarna som saknas. Rikt kulturliv i en stad utan kulturkonsumenter. Bibliotekets besökare utgörs av barn och ungdomar som är ufon, arbetslösa som läser tidnigen och pensionärer. Och sen har vi givetvis samma slitna böcker. Bland nyligen återlämnat hyllan stod Douglas Couplands Generation X och visst kändes det fint att se den boken. Just det exemplaret har jag lånat, säkert fler än en gång, och den är så underbart nittiotalig och jag älskade den då, men det var över tio år sedan. Det kanske är en slump bara, men lite känns det som att tiden stått still.

Mulle Meck visade sig däremot vara en riktig höjdare. Opretentiöst och roligt på så många nivåer. Härligt att få tassa runt i strumplästen och undersöka alla vinklar och vrår i Mulle Mecks fina gula bil som han byggt själv och alla andra grejer och krypin. Den lilla var givetvis i himmelriket trots sin ringa ålder. Booja och Mick, dvs Buffa och Mulle Meck, har ju hängt med oss ett tag nu i form av den där förbannade pekboken Vem? och vi stora har kapitulerat och står nu med öppna armar inför fenomenet. Vi ses igen i Januari.