milkbartoilet

På Bokhora skriver Johanna K om tjockisböcker. När blir de för tjocka egentligen? Jag skulle vilja hävda att det är till viss del en fråga om att kunna hantera en bok. Jag läste Härskarringen i en samlad volym och var då tvungen att sitta intryckt i ena hörnet av soffan, med ena halvan av boken mot armstödet och andra halvan på en kudde i knäet. Det var lite väl tjockt och tungt. Nu hade jag turen att vi hade böckerna även i söndertorkade pocketvarianter, som i nödfall kunde tas med på resa. Inbundna tusensidorsböcker på resande fot är ju inget som rekommenderas för den som reser utan åsna.

Annars är de väl egentligen som bäst när de är lite längre. Varning för grova generaliseringar nu. Jag tänker att vad vore Hundra år av ensamhet på ett par hundra sidor färre? Tjugo år av ensamhet? Föga imponerande. Den boken skulle kunna handla om vilken som helst av de inneboende på åldringsboendet här intill. Sorgligt nog. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är 172 ganska dåliga sidor. Tunn men ändå för på tok för tjock. Läs den inte. Läs Hundra år av ensamhet istället. Hatet mot muslimer, som Johanna K läser, har jag tagit i en gång på pilgatan, sen såg jag Andreas Malm i babel på svt. Bjäbbhund. 747 sidor nej tack.

Innan jag iklädde mig rollen som liten skolflicka idag så läste jag faktiskt äntligen ut Breaking Dawn. Hugaligen, så segt det gick. Med detta tar jag officiellt paus från odöda ett slag. Läsningen går lite på tomgång när jag ska vara seriös student. Kanske ska jag hålla mig till barnböcker ett tag.

Som vi har läst och läst för vår lilla pojke. Nu är han 15 månader och har lätt fler böcker än jag själv hade med mig när jag flyttade hemifrån. Den senaste tiden har jag tänkt att nu börjar han nog vilja ha lite mer avancerade böcker, han har verkat lite ointresserad av sina bebisböcker så det har mest blivit filmtittande när det varit dags att koppla av.

Så idag kom ett litet paket med de senaste Wirsén-böckerna Vem är söt? och Vem är borta? och de är ju så fina. En gammal favorit är Vem är arg? som rymmer så många starka känslor, även Vem är ensam? är en riktig hit. Men tyvärr föll dessa inte alls den lille i smaken, det är som om han listat ut exakt vilka böcker hans mamma och pappa hatar och nu ska tråka ihjäl oss genom att tvinga oss att läsa dem om och om igen till världens ände.

Vi har världens tråkigaste pekbok, Alfons egna saker, om just det ja Alfons grejer. Här har vi Alfons tandborste, spänningen är olidlig. Sedan är det en Mulle Meck-pekis som heter Vem? om vad en hund gjort hela dagen. Verkligen genomtorftig, den stackars hunden hade lika tråkigt hela dagen ensam hemma som vi har när vi läser den. Vid förslag på andra böcker att läsa skriker han MIN eller MERA och trycker en tråkbok i handen på en och så var det bra med det.

Så nu så här efter läggdags får jag sitta här i min ensamhet och läsa om katten, nallarna, fågel och kanin och drömma om en framtid där vi alla kan vara tillsammans. Innerst inne är jag ju såklart hellycklig över att han faktiskt gillar böcker och till skillnad från många andra så tycker jag att det viktigast att barn läser, inte vad de läser. Om de så läser om korv, så är jag nöjd med att de faktiskt läser på toan.

Visst är det märkligt när man introduceras för ett nytt ord som sen inom en kort tid därefter helt plötsligt hörs lite här och var. Jag vet att det inte är bara jag, t ex funderar Nancy på det i Weeds när hon får höra begreppet MILF flera gånger på en dag utan att någonsin ha hört det innan (referens till verkligheten = referens till tv :P ).

Jag läste här att John Ajvide Lindqvists kommande roman heter Människohamn och det kändes skumt eftersom jag aldrig hört ordet innan jag läste Holly Blacks Mörkrets tjänare, som jag läste ut igår. I den förekommer ordet rätt ofta och jag var helt säker på att det var ett resultat av lite skum översättning, i stil med ”älvalandet” ur svenska översättningen av Gaimans Stardust.

Jag kollade i alla fall NE och mycket riktigt så fanns människohamn med där:

människohamn [män`iSo-] subst. ~en ~ar
ORDLED: männ-isko–hamn-en
• (i vissa uttr.) mänsklig skepnad: ett odjur i ~
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. människio hampn; till människa och hamn 2

I vilket fall ser jag med stor förväntan fram emot Ajvide Lindqvists nya. Jag har alldeles nyligen läst hans tidigare romaner och ska just ge mig i kast med Pappersväggar. Det var nästan så att jag blev lite sur över att jag inte upptäckt dem tidigare, innan jag blev så blödig av mig. Båda böckerna var otroligt fängslande och Hanteringen av odöda var stundtals rent plågsam att läsa fast bra, ja det kändes och tog på som fan att läsa den.