Efter tre månaders arbete är det nu över, två intensiva och roliga dagar. Jag har inte lyckats se hälften av de seminarium jag tänkt, blogga hade jag också planerat att göra mer av men samtidigt är jag lite för petig för att vara en bra livebloggare, alternativt för långsam. Själv föredrar jag petig. Jag producerade i alla fall ett inlägg på littfest-bloggen, om seminariet med Katarina Kieri.
Min Littfest har varit bra, min första Littfest. Jag har varit hypersocial och samtidigt superblyg. Har skakat hand med så sjukt många författare och annat löst bokfolk. Ska jag sammanfatta dessa två dagar skulle jag bara vilja säga att det var så jäkla mycket folk, men samtidigt en så härligt positiv stämning.
Det började så storslaget oväntat bra, med Kristian Lundberg som kom och gav Littfest en flygande start. En supertrevlig och ödmjuk man som verkligen förgyllde festivalens första dag med sin närvaro. Ett speciellt sammanträffande var att ynka fem minuter innan hans seminarium om Yarden drog igång fick jag ett sms från stadsbibblan som meddelade att ett exemplar av boken nu väntade på mig på reservationshyllan. Reservationen som gjordes kanske till viss del med tanken: ”han kommer ju på Littfest och det vore väl bra om jag läser hans bok då”.
Efter att ha lyssnat på Kristian i trekvart, hört honom läsa stycken ur sin bok, och lyssnat till hans beskrivningar av uppväxten, utanförskapet och klasstillhörigheten var jag dock såld. Så snart möjlighet sedan gavs stövlade jag ut genom Folkets hus långsamt snurrande dörr och sedan över gården och in på biblioteket för att hämta boken, som jag nu läser. Jag älskar den redan, ynka tjugo sidor in.
Strax därefter fick vi en smärre kris och jag fick lov att kuta in i Idun för att meddela att ljudet strulade på bambuser-sändningen. Tack och lov för detta lilla missöde, tänker jag nu, helt själviskt. För annars hade jag nog helt missat Jonas Karlssons fantastiska läsning av sin novell Muntlig redovisning. Jag hade inte fattat att det skulle vara så bra.
När hungern sedan kom och det var dags för lunch, bestod denna av en blaskig nära oätlig soppa, men inget ont som inte har något gott med sig. Intill mig vid bordet satt Vi läsers chefredaktör Ann Lagerström och jag passade givetvis på att fråga henne om hur det var egentligen med Owlit. Utsågs de verkligen till månadens bokblogg? Svaret var: Ja. Så nu vet vi det. Inga fler sömnlösa nätter för Frida och Ellen som står bakom den fina bloggen i fråga.
Den allra trevligaste delen av littfestfixet innan, var att jag drog ihop ett imponerande gäng bokbloggare till en tjugo minuter lång chattsession på fredagskvällen. Precis som jag hade anat var tjugo minuter över på tok för fort, något jag tror det övriga deltagarna skulle hålla med mig om. Bokbloggare är så himla trevliga att det är svårt att få nog av dem. Suzanne och Bea från Pocketblogg fanns på plats, liksom Nina Frid från Bokcirklar, och hemma framför sina datorer fanns femton slipade bokbloggare. Bland dem Anna Winberg, Bookydarling, Owlit, Bokmania, Bokunge med flera flera superhärliga bloggare.
Om fredagen var sprudlande så var lördagen lite trött i jämförelse. Ska sanningen fram så skulle jag ha varit nöjd så, i alla fall trodde jag det innan jag hade beskådat Annika Norlins finstämda avslutning. Är du fortfarande arg? med akustisk gitarr och när jag nu ser inspelningen känns huden lite extra tunn. Kanske är det också för att det är över nu, känns lite tomt. Vad ska jag göra nu, utan Littfest? Vad finns kvar? Vemodigt men samtidigt nå så djävulskt skönt.
Sedan finns ju frågorna om framtiden. Jag vet inte. Ja, det blir såklart en Littfest nästa år med. Det enda jag vet är att det borde kunna bli ännu bättre. Särskilt med tanke på vad detta blev, med de medel som fanns till hands.
