milkbartoilet

Det bloggas en del om kommentarer idag, på Hello Tiger och schmut med flera, och det är faktiskt något jag tänkt på nu den senaste tiden. Kommentarerna blev vanligare ett tag och jag blev bortskämd på dem, sen drog jag igång den här julgrejen och visst besökarna kom, men det har varit minst sagt snålt med kommentarer och nu inbillar jag mig att besökarna börjar svika också. Hur ska jag tolka detta, vad vill mina läsare ha av mig? Inte barnböcker i alla fall, verkar det som.

Är alla så upptagna med breven till tomten att de glömmer att kommentera på de bloggar de läser. I skrivande stund inser jag visserligen att jag själv kanske inte heller är en god bloggläsare som kommenterar som jag bör, men det måste det bli ändring på nu. Jag har nyligen sett Bokstävlarna-Anna twittra om uteblivna kommentarer, men vad har det lett mig? Jo jag har själv börjat tänka samma sak: ”Varför kommenterar ingen? Är det ingen som tycker om mig?” Ingenstans i all denna självömkan har det slagit mig att jag kanske borde skriva en kommentar på hennes blogg, för att jag läser den och gillar den.

Så två kommentarer om dagen. Jag utmanar er som läser min blogg att göra detsamma, och då menar jag inte nödvändigtvis att kommentarerna måste hamna här.

Det har funnits stunder så jag tänkt att nu minsann ska jag skriva varje dag, minst. Det är så jag vill ha det egentligen, men ändå har det blivit glest mellan inläggen på sista tiden. Himla trist, eftersom bland det roligaste som finns är att få kommentarer och den som inget skriver har inget värt att kommentera. Om det är någon som läser som också tycker något, så kommentera gärna och berätta för mig vad jag bör skriva mer om. Jag är en rätt spretig person som kan behöva vägledning ibland.

Anledningen till denna drygt två veckor långa bloggskugga har varit ett förkylningsträck som inte varit av denna världen. Snuva och feber. Feberuppehåll och vaccination sen feber igen och sen när vi just pustat ut och var redo för vardagen igen kom feber och halsont, och då halsont från helvetet, svalg med böldpest. Nej allt är inte ok, än, men jag inbillar mig att jag som är sist ut att bli frisk är på bättringsvägen. VAB:andet som aldrig tog slut är i alla fall till ända. Det gör fortfarande ont i huvudet och i halsen, men livet måste väl gå vidare nu. Särskilt efter att jag insåg att det fanns Rinexin i medicinskåpet, åh denna ljuva strokeframkallande nässpray på tablett.

Det var tur att jag kände mig lite bättre idag eftersom arbetsförmedlingen hade ett trängande behov av ett besök av mig. Med bara en alvedon som skvalpade runt i magen tillsammans med lite äppeljuice och skulle föreställa föda, satt jag där och nickade och log, tog emot papper och gick hem. Jag fick lite information om praktik och det som kallas nystartsjobb, som innebär att jag från och med den tolfte december finns att anställa till rabatterat pris. Så sitter det någon därute som vill ha en bibliotekarie-drop out till vrakpris till jul och framöver så är jag tillgänglig.

Det här med att blogga alltså. Jag fattar det inte, vad skriver man om. Folk verkar ha så mycket de vill få ur sig och själv är jag bara liksom: Ja, idag tog jag en cykeltur och sen åt jag middag och sen fick vi komma hem till en vän som fyllde år och äta prinsesstårta. … Det tyckte jag var en bra dag. … Hejdå.

Jag är tom, kanske är det solskenet, sen är jag så torr i ansiktet, kanske är även det något som bidrar till tomheten.

Någon kommenterar på min blogg och jag blir såklart eld och lågor varje gång. Vad jag inte fattar är när det kommer kommentarer som ”tassar förbi :)” eller ”tittade in här”. Jag godkänner dem bara inte. Det här är ingen medlemsgästbok på familjeliv och den som vill skriva något får mer än gärna göra det, men det där är ju bara spam, meningslöst och självupptaget. Jag förbannar mig själv för att jag alltid åker på att kolla de här personernas bloggar fast jag inte vill.
Så den som läser detta och känner hur det kliar i fingrarna, vill bara göra ett litet avtryck. Snälla skriv något som visar att du läst det du kommenterar, annars får du inte vara med. Visa att du är en människa och inte bara en bot i snygg skinnkostym.

Nu vet jag att jag säkert riskerar att tolkas som väldigt sur och petig, men tänk på att jag är arbetslös och att det är synd om mig. Du som läser tjänar alldeles säkert bättre än vad jag gör ändå och det kan nog vara en god tröst.

Den som är uppmärksam kanske ser att det ser lite annorlunda ut här nu. Den som inget ser kan jag informera om att det tog halva dagen. Detta trots stöd från välvillig viktigpetter / allkunnig medlevare. Jag tycker i alla fall att det blev riktigt bra, det är ju bara css:en jag ändrat själv för grafikern i familjen är jag inte än på långa vägar, men inte gråter jag för det. Jag får en snygg blogg och behöver bara betala i natura, eller nåt.

Finns klagomål på läsbarhet eller annat, min personlighet eller vad som helst (det finns väl alltid något att gnälla på) så gnäll på, kanske lyssnar jag eller så skiter jag i det. Det beror väl på vem som klagar, antar jag. Det är ju helt klart skillnad på folk och fä.

Jag fattar inte hur folk på allvar kan blogga utan att bjussa på ordentliga rss-feeds. Det är förkortade inlägg, inga bilder och så vidare. Ibland undrar jag nästan om, hör och häpna, vissa inte ens vet hur deras blogg yttrar sig i en rss-läsare. Skäms på dessa. Pinigt är vad det är.

Nyss tog jag bort en prenumeration i min google reader, en inrednings-/design-blogg som jag började prenumerera på blott för dess tjusiga bilder, som nu snålat ihop och inte visar bilder i rss:en. Dåligt, jag bojkottar!

Jag fattar att det i många fall handlar om annonser, men det gör det inte bättre. Dessutom är det fullt möjligt att muxa in reklam i rss:en, så det är bara en dålig ursäkt för att inte vilja vara läsbar.