milkbartoilet

Iband går det så mycket tid, stora sjok, att det blir liksom trögt att gunga igång kajutan på nytt.

Jag har tittat in ibland och kollat statistiken, slagits av att varje gång jag kikat in så har någon sökt efter Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra.

Tidigare i höst när vi besökte Ammarnäs och dess lilla bedårande bibliotek såg jag boken där och plockade upp den, som på beställning började nostalgin flöda i en av mina arbetskamrater. Klart hon hade läst den som barn.

Vi åttiotalister, som fick den boken läst för oss en gång, har nu blivit stora, ja till och med lite gamla. Nu vill vi läsa den för våra barn, för den är så fin. Egentligen vill vi kanske läsa den mest för vår egen skull, men att ha en unge att läsa för kan vara det bästa av alibin. Visst?

Så, en liten hint till förlaget: Det är som bäddat för nyutgåva!

Bilden är snodd ifrån Su Blackwell. Kolla in fler av hennes fantastiska bokskulpturer.

Nu är jag på väg i säng och jag insåg just att mitt hår är smutsigt och associationsapparaten började snurra igång. Jag tänker på några dagar innan nyår för, vad är det nu, kan det vara 12 år sedan, näe kanske snarare 11, eller? Jag och min bästa vän satt i hennes familjs stuga i ödemarken långt bort ifrån ingenting (kommer du ihåg eller är det bara mitt sjuka minne nu igen?). Vi hade smustiga hår och vi var så galet peppade inför nyårsfirandet. Det var nog första året i gymnasiet och allt var nytt och stort och fantastiskt. Några dagar av att inte tvätta håret där ute i ödemarken var som värsta förberedelsen för världens bästa nyårsafton.

Jag minns inte så mycket av själva nyårsfirandet, det var ingen stor grej, men det smutsiga håret i Nianfors har jag inte glömt. Just nu hedrar jag det minnet med mitt smutsiga hår, imorgon ska det tvättas och om det blir världens bästa nyår får vi väl se. Om vi inte hörs innan så vill jag passa på att önska alla mina tre läsare ett gott nytt år.