milkbartoilet

För över tio år sedan lånade en vän ut Tolv långväga berättelser av Gabriel García Márquez till mig. Hon var en sån person som lånade ut böcker, dvs vänligt tvingande tryckte böcker i famnen på mig, som jag knappt vågade låta bli att läsa ut. Tur var väl det, hon fick mig att få upp ögonen för Márquez trots att jag var en sån som inte ens läste böcker. Nu älskar jag hans böcker och Hundra år av ensamhet är en personlig favorit. Nu har jag sedan länge tappat kontakten med den här vännen, men den där novellsamlingen blev kvar hos mig. Jag har länge funderat på att leta rätt på var hon håller hus numer och skicka den till henne, men det blir inte av. Skulle kanske kännas som ett tråkigt definitivt bokslut (om jag ska vara vitsig och det ska jag tydligen) men mest av allt är jag nog bara sentimental.

I alla fall är det så att den här Tolv långväga berättelser fått definiera hela konceptet novellsamlingar för mig. Den är lysande, slutsatsen är således att jag älskar novellsamlingar. Jag förleds av det här och det börjar nog bli dags för mig att göra upp med den här typen böcker. Konceptet känns egentligen väldigt passande för mig som är långsam på att läsa, men är det inte så att det lätt blir rätt så svajigt med kortare berättelser.

Vredens änglar av Joyce Carol Oates som jag läst lite lite av nu, är t ex lite av en besvikelse hittills. Jag har inte kommit längre än förbi första berättelsen, så det kan kanske vara så att den är svag i starten, men det finns inte ett uns vilja i mig att fortsätta. Den får nog åka tillbaks till bibblan utan att bli utläst. Sedan är det Pappersväggar som jag harvat med i ett års tid nu snart. Det är väl så det ska göras egentligen, läsa en berättelse sen lägga åt sidan, läsa en till efter en tid osv. Inte låna på biblioteket och plöja som en tok för att sedan bara glömma bort allt. Vid närmare eftertanke så kanske Vredens änglar får stanna här hemma ändå, ett litet tag så får jag se hur jag gör, men att ha en novellsamling som huvudbok känns inte direkt som en hit.