milkbartoilet

Det var nog minst ett år sedan jag började läsa, min mamma skickade den och jag hämtade ut den på väg till jobbet på UB. Det kanske var i januari till och med, jag minns att jag var så sugen att jag slet upp paketet när jag gick uppför svingen, efteråt upptäckte jag att mamma haft vänligheten att sticka in en stor sedel i pocketboken, så det var med andra ord ren tur att ingen fotgängare bakom mig fick sig en oväntad bonus.

Vad ska jag då säga om Pappersväggar? Jo, den var fantastisk, jag älskar Sluthanteringen. Ett värdigt avslut på en högkvalitativ novellsamling och ett efterlängtat slut på Hanteringen av odöda. Jag gillar inte allt i Pappersväggar så mycket, inte Vikarien, som liksom Equinox trycker alltför hårt på mina obehagsknappar. Majken, var ren tantpower-/underdognjutning, extra kul var också den starka kopplingen till den gamla Smithsdängan Shoplifters of the World, unite, som under tiden jag läste den ofelbart spelades upp i mitt huvud bara jag tog i boken. Svårast att släppa har nog varit Evig/Kärlek, det är något med evigheten som blir så tungt.

Den tog sin tid att läsa och stundtals var den väldigt obehaglig, men jag tror att Pappersväggar ändå är den av John Ajvide Lindqvists böcker som kommer att lämna störst intryck efter sig, som koncentrat av skitbra blandat med jättebra. Nu vill jag läsa Människohamn, alltså nu på en gång, i juni släpps den på pocket, men kan jag vänta så länge?

Nyligen hemkommen satt jag igår kväll och ögnade lite i Pappersväggar, som varit ”under läsning” i säkert ett års tid nu. Novellsamling är väl rätt soft tänkte jag och plockade med den på resan till min föräldrar. Inte förrän på hemresan igår fick jag möjlighet att läsa lite och jag tror jag fattar nu varför det har tagit sån tid.

Kring förra julen hade jag Ajvide Lindqvist-frossa och slukade Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda som jag aldrig tidigare slukat böcker. Det finns dock inget soft i dessa böcker, de är bra grejer men så nattsvart att det stundtals gör ont. Jag ser inte mig själv som en särskilt munter person, konsumerar mer än gärna lite mörker. – För många många år sedan såg en gammal god vän på mig med bekymrad blick och sa: ”vilken melankolisk musik du lyssnar på”. – Trots detta vill jag väldigt ofta skaka om karaktärerna i dessa böcker och be dem le lite, vara lite nöjda och inte vara så jävla utanför. Ta på nått i pastell för fan och se lite glad ut!

Just nu har jag en lite halvjobbig period med oro och känner mig dessutom sjuk (läs: hypokondrisk) mest hela tiden. Jag antar att det är den här tiden på året som gör sitt med mitt psyke, det sammantaget med lättare sömnbrist. Vi får se när Pappersväggar blir färdigläst, nu får den nog vänta tills jag känner mig lite lättare i sinnet. Det blir bara för mycket mörker, tyvärr. Till exempel Vikarien fick mig att tänka på en del i Den femte systern som gjorde mig sjukt mörkrädd när jag läste den i höstas. Läskiga robottanter är liksom bortom vad jag pallar.

Istället får jag hålla mig till fjortislitteratur, en nivå jag kan hantera just nu. Precis innan vi åkte avslutade jag Juliane och jag av Inger Edelfelt som påminde väldigt mycket om Skuggorna i spegeln som jag läste i somras. Den var väl lite av en läseparentes, ett andningshål, en sån bok man roffar åt sig på biblioteket eftersom omslaget känns bekant (jag läste om den på bokhora för en tid sedan). Ska jag vara riktigt ärlig så blev den läst enbart för att jag skulle ta ett bad och inte ville läsa en inbunden bok i badkaret (svaga armar=blöta, vågiga böcker).