milkbartoilet

Pär Ström i farten om feminism igen.

Det handlar inte om missuppfattning utan snarare okunskap. Det är tydligt att Pär Ströms kunskap om feministisk ideologi inte går djupare än sensationspressens löpsedlar. Pinsamt. Det ligger tydligen en viktig poäng i argumentationen att göra män till offer. Särskilt intressant är:

Feminismen ger ständigt män en kollektiv skuld för våldet i samhället, trots att de allra, allra flesta män aldrig gör en fluga förnär (och för övrigt är män mer drabbade av våldsbrott än kvinnor).

Vem står för våldet då? En ensam galning som slår ner oskyldiga män på gator och torg, och som tar sig in i människors hem och utsätter kvinnor för tortyr? Att våldsverkare i de allra, allra flesta fall är just män är väl knappast något att bortse ifrån. Det handlar inte heller om kollektiv skuld utan om ett gemensamt ansvar. Även kallat samhällsansvar.

Män kuvas av statlig feminism. Det är synd om männen av alla tänkbara anledningar. Ersätt feminism med humanism. Vad Pär Ström har missat är det mest fundamentala, att mannen är norm. Det är inte synd om alla värnpliktiga män som tvingas jobba gratis för moder Svea, det är helt enkelt de som ansetts skickade för jobbet. Den här debattartikeln känns inte som något annat än stackars stackars mig och mina manskamrater som inte länge får utgöra samhällets självklara nav. Visst det är trist att män också utsätts för våld av sina kära men det hindrar inte det faktum att våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och inte en enstaka företeelse som det Pär Ström tar upp. Hur många kvinnor blir inte misstrodda varje dag?

Alla är vi människor och bara ordet människa säger väl allt. Jag föreslår att Pär ström slänger sin Mansförtryck och kvinnovälde på bokbålet och tar upp ett ex av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar istället och tänker efter. 

Jag är så upprörd nu att det är löjligt. Jag kan bara inte hjälpa det, jag är en ältare. Har jag bara fått igång tankarna på något så bara växer det inom mig. Jag kan inte släppa hur jävla sjukt det är hur människor beter sig ibland. Nån gång i förra veckan insåg jag att jag härmed måste börja hålla mig borta från manliga kurskamrater, eftersom dessa alltför ofta är beter sig väldigt illa. Nu förstår jag att det i vissa kretsar är helt ok, ja till och med praxis att utöva härskartekniker i tid och otid. Själv försöker jag stötta, ge förslag och konstruktiv kritik när andra presenterar sina idéer om ditten och datten, hit och dit, men vad får jag då tillbaka? Jo, kanske ett ”Ehum…” i bästa fall, eller kanske en annan favorit ”Hur menar du då?” (med uppenbart skeptiskt tonfall). Det här är ju inte klokt, vad ska vi göra åt saken? De här människorna äter andra människors själar till frukost och de kommer i alla skepnader, inte minst i form av schyssta feministsnubbar. Allt detta känner jag givetvis till sen tidigare, men det kanske är tid att sluta med självföraktet nån gång och inse att de egentliga problemen är där ute istället. Jag känner som Limpan att jag borde fanimej göra en skrivelse, men hur då och vart nånstans?