milkbartoilet

Pär Ström i farten om feminism igen.

Det handlar inte om missuppfattning utan snarare okunskap. Det är tydligt att Pär Ströms kunskap om feministisk ideologi inte går djupare än sensationspressens löpsedlar. Pinsamt. Det ligger tydligen en viktig poäng i argumentationen att göra män till offer. Särskilt intressant är:

Feminismen ger ständigt män en kollektiv skuld för våldet i samhället, trots att de allra, allra flesta män aldrig gör en fluga förnär (och för övrigt är män mer drabbade av våldsbrott än kvinnor).

Vem står för våldet då? En ensam galning som slår ner oskyldiga män på gator och torg, och som tar sig in i människors hem och utsätter kvinnor för tortyr? Att våldsverkare i de allra, allra flesta fall är just män är väl knappast något att bortse ifrån. Det handlar inte heller om kollektiv skuld utan om ett gemensamt ansvar. Även kallat samhällsansvar.

Både Aftonbladet och DN rappoterar om en pojkes sorgliga öde.

Det är tragiskt och jobbigt att tänka på. Många sitter hemma i stugorna och nickar eller skakar på sina huvuden. Det var från internet det kom, ett resultat av ”dagens samhälle”. När jag var tolv, för femton år sedan, var samhället i alla fall precis lika sjukt som det är nu trots avsaknaden av såväl internet som datorer och en massa annat också.

Min barndomsvän brukade cykla i full fart över en vältrafikerad bilväg, som en kul grej bara. Ett roligt nöje för en elvaårig pojke, tills han dog där på vägen ett par veckor innan sin tolvårsdag. Sånt gjorde jag aldrig när jag var barn, aldrig någonsin. Skillnaden mellan oss var att han var en bråkig pojke och jag var en lugn flicka. Skillnaden mellan honom och den tolvåriga killen i Harmånger var att de dog på olika sätt, men förmodligen av samma anledning.

En flicka får lära sig att världen är farlig medan små pojkar får veta att de är oövervinnerliga. Det sjuka kanske ligger i ett samhälle som präntar in machoattityder i små pojkar. Att vara en riktig karl, inte gråta, vara stark, snabb och modig, som i mötet med barnets naiva tro på sin egen odödlighet alltför ofta resulterar i olycka.

Kolla in en viss krönikörs alster i den allra sunkigaste av kvällsblaskor, återkommande varje helg, och voilà! ett riktigt lågvattenmärke varje vecka, slår aldrig fel. Det går inte en lördag utan att jag blir riktigt arg och börjar misströsta över mänskligheten. Hur dum får en människa kan bli? Här har vi svaret.

Jag vet inte mycket om Bitterfittan-boken, men det hör väl heller inte hit. Jag fattar bara inte hur Skugge kan undgå att känna lukten av sitt eget skitsnack. Hon personifierar verkligen allt det som är uppfuckat i samhället på det här området och bidrar i själva verket aktivt till skapandet av nya bitterfittor. Mamma hit och mamma dit och pappor kan faktiskt inte heller. Vilken pappa kan inte göra vad fan han vill i Skugges idealvärld? Och vilken mamma kan egentligen ens gå på toaletten utan sitt barn? Förresten varför skulle en mamma VILJA gå på toaletten själv. För det är väl ändå det som är att vara mamma, att träda in i tillstånd av total altruism.