milkbartoilet

Där vi startade. Hemma igen, äntligen. Pojken i säng och lugnet för första gången på väldigt länge. Jag har nästan hunnit glömma vad jag brukade hitta på med min tid så här om kvällen.

Det var en trevlig resa fylld av upplevelser. Intensivsemestrande på bekanta orter. Bilresor genom de allra vackraste delarna av Hälsingland med Hellsingland-cdn på i bilstereon. Dinkeli dunkeli doja… Vi besökte en marknad under värmeböljans första dag. Ett annars fint område som nu var insvept i en dimma av flottstank och där det såldes crocskopior i varje hörn. Där hittade jag ett litet utrymme som ingen annan brydde sig om, en bokskatt i form av en 10:-/boken-utförsäljning till välgörande ändamål. Ett rum fyllt av gamla fina olästa penguinpocketar blandat med annat fint. Jag fann Erica Jongs Rädd att flyga i både engelsk och svensk utgåva. Valet föll på den svenska, helt och hållet på grund av omslaget. En novellsamling av Anderz Harning och Homage to Catalonia av George Orwell fick också slinka med. Däremot fick så väldigt mycket stanna kvar och vem vet när jag gör ett besök där igen. Påminn mig någon om att ta med en extra väska eller åsna nästa gång jag ger mig iväg hemifrån.

Vi är fortfarande på semester, men bara lite till. Vi flydde stan för midsommar plus ytterligare bortavaro på sydligare håll. Nu är jag uppe och nyper luft och vill vädra något som just nu känns lite bisarrt.

Semestern har gått i krypens tecken och då inte vilka kryp som helst utan den stora skräckens: Kackerlackan. Känner ni hur det börjar pirra i skinnet? Den första bevittnades när jag skulle hänga tvätt hos mina föräldrar, något som utan tvekan var en en kackerlacka kilade fort som tusan fram underifrån tvättmaskinen och bort från ljuset. En natt i skräck, med lyset tänt, och ett anticimex-besök senare var vi så lättade. Den lilla besökaren var en skogskackerlacka som tydligen inte kan föröka sig inomhus utan som ofta irrar in igenom öppna dörrar under somrarna (läs: midsommarfirande). Det lilla äcklet som jag var snabb nog att lyckas fånga fick möta sitt öde mellan en skadedjursbekämpares tumme och pekfinger.

Den incidenten var nu nästan glömd, tills sambon skådade ett till snuskigt kryp på tröskeln till hans mammas altan. Vi är nu kanske 15 mil norr om den första skådeplatsen och har just bevittnat och fångat den andra kackerlackan på en vecka. Ingen av oss hade tidigare sett någon i verkliga livet, men nu vet vi tyvärr allt om skiten och då inte bara allt om den harmlösa skogsvarianten. Det kliar överallt och helsanering av allt är vad jag funderar på. I detta nu ligger en sprattlande liten jävel instängd i en platspåse i väntan på att få kila vidare.

Ingen stor grej, kanske någon tänker. I alla fall inte efter att beskådat något sånt här. Men så är jag ju hopplöst oberest också.