milkbartoilet

Det är nu snart ett år sedan jag läste första delen av Joanna Hellgrens Frances. Nu har fortsättningen, på vad som ska bli en trilogi, kommit och jag har läst och blivit lika kär som jag blev då förra hösten.

Del två börjar med hur det började, tillbakablickar till mötet mellan Ester och August, Frances föräldrar. Ett möte över klassgränser. Ester längtar bort, till Amerika, till ett bättre liv, medan August är i färd med att göra uppror mot fadern och den överklasstillvaro han kommer ur. Graviditeten är förbannelse och lycka på samma gång, för Ester är det en naturlig boja medan det för August är en chans att göra rätt för en ny människa.

I nuet kämpar Frances med livet och sina minnen, anpassningen går trögt i en omgivning där hon uppfattas som märklig. Bandet till fastern Ada blir allt starkare samtidigt som Adas relation med Louise fördjupas. Lousie, grannen, författaren, hon med vinthundarna, får sin roman utgiven. Vi får små små glimtar även av denna historia, som i Frances ögon glider ihop med sin egen, den om hennes föräldrar.

Jag bara suckar när jag slår ihop boken, vill läsa mer. Tänk att få ta kvällspromenader i dessa miljöer. Så stiligt och melankoliskt vackert. Det är svårt att inte ana en upplösning, jag suckar lite till när jag tänker på hur länge det lär dröja innan jag verkligen får ta del av den.

Med trasig dator satt jag snällt och författade blogginlägg analoga viset, med kulspets i enkelt skrivhäfte. Samtidigt lovordade jag Liv Stömquists nya seriealbum för alla som fanns att lyssna. Väl med hel och fin dator, skulle det där inlägget skrivas. Men, i mina anteckningar var det idel superlativ och lovebombing. Jag skummar igenom boken på nytt. Tänker saker om nyktert sinne, välbehövlig distans, men nås av samma lycka återigen.

Prins Charles känsla är så bitsk och hysteriskt rolig i allt det som är tragiskt. För det är tragik och samtidigt stor komik rakt i genom när Liv Strömquist förlöjligar det normala och petar i det så att det absurda i normaliteten blir synligt.

Liksom i Einsteins Fru slår Liv ner på alla de heliga männen och de andra männen också. Hon drar ner brallorna på dem när de står och raljerar. Men mest av allt dissekerar hon kärleken och den heterosexuella tvåsamheten, äktenskapet, förhållanden och den sexuella äganderätten.

Här har vi folkbildning i en mycket inspirerande form, ett intellektuellt manifest. Jag blir så nöjd när jag får se Nancy Chodorows socialisationsteori klargöras i enkelt svartvitt. Familjesociologi 101 och det är så bra. Sociologins gamla och nya klassiker får komma fram och leverera insiktsfulla tankegångar.

Prins Charles säger så fint på första uppslaget “Vad nu kärlek är?” Ja vad är kärlek? Liv Strömquist förklarar det kulturella sambandet mellan kärlek, förhållanden och trohet. Hur kärleken kan ses som vår tids religion. Alltifrån kärlekens sakta och garanterat falnande glöd till varför Gry Forsell inte slickar Piña Colada ifrån en random snubbes bara bringa.

Nu är det väl ändå vår, utbrast min sambo igår. Lite varstans postas bilder på körsbärsblom och själv önskar jag mig också lite blomning, livet känns lite sådär och grått efter att jag nu återgått till ett stadium av sysslolöshet.

Det som kommit igång är dock läsningen. Inte så att jag kan skryta, men det känns bra i alla fall. Våren är som gjord för att läsa serier, och det är just den läsningen jag kommit igång med. I veckan som gick dök ett recensionsex av Zeina Abiracheds Svalornas lek upp, en beställning jag hunnit glömma av allt som hänt på sista tiden.

Krig i en svartvit orient. På ytan förs tankarna till Persepolis, men det har hunnit rinna en del vatten under broarna sedan Persepolis lästes, så någon jämförelse som går längre än så här kan jag inte göra. Dö, resa, återvända är förtiteln till Svalornas lek, som vittnar om att det är dramatiska tider som skildras. Det vi dock inte får se är krigets rysligheter, det hemska skymtar bara i ansikten och blickar. Det vi får se är istället en vardag, lite annorlunda med alla de strategier som tas till för att behålla ett rimligt liv bland bombanfall och krypskytteeld och där utrymmet som kan rymma den civiliserade världen bara krymper.

En hall är det som finns kvar av deras hem, allt annat är osäkert. Hallen är den säkraste platsen i hela huset och när bomberna börjar falla över staden är det hit husets kvarvarande boende söker sig. Vi får besöka hallen för en kväll, barnen är hemma då föräldrarna blivit strandsatta två gator bort. Grannarna kommer för att söka skydd, bakar kaka, spelar spel, dricker 60 år gammal whiskey och bara har det trevligt, om det inte vore för kriget då och det faktum att varje minut kan vara deras sista. Oron över föräldrarna ligger som ett lock över berättelsen. Det är humor och lek över ett gravallvar.

Svalornas lek är snabb och lättsam läsning, enkelt uttryckt men med detaljrikedom. Bilderna får tala, och det är inte svårt att inse det svåra som uttrycks under ytan. Underbara Joanna Hellgren står för översättningen från franskan och när vi ändå är inne på serier så vill jag tipsa om att i augusti kommer andra delen av Frances.

Hur många liv fördärvas av ett och samma svin? Åsa Grennvalls nya serieroman Svinet följer inte mindre än fem kvinnors svårigheter, alla kopplade till samma svin. Dan, som är ett riktigt praktarsel, är det svårt om inte omöjligt att känna sympati med. Här är en man som manipulerar, torterar och våldtar, dessutom har han mage att utse sig själv till martyr. Varninglamporna blinkar och sirenerna skriker om den här mannen, ändå faller de för honom. Den plågade konstnären och de blodsugande kvinnorna. Ändå är det kvinnorna som hamnar på psyket, som drogar sig, skär sig och är socialt fobiska. Kanske är det fel att skylla all psykisk problematik hos dessa kvinnor på Dan, men antingen bryter han ner dem eller så väljer han ut dem för att han vet att de inte kommer att kunna stå upp emot honom och värja sig mot den pest han sprider. Jag vet inte vilket som är värst.

När Sjunde våningen kom blev jag riktigt imponerad av Åsa Grennvalls mod, att så nära men ändå avslappnat beskriva hur våldet växer fram i en nära relation. Äkta och självupplevt. Även i Svinet finns äktheten där och jag tänker ”aha, ja just det”, när Bea ber Dan att inte slå henne när hon kör, för det var så det var i Sjunde våningen. Våldets normaliseringsprocess och flera av de vanliga förklaringsmodellerna skymtar förbi, men det som ändå känns mest intressant är att vi får ta del av mammans perspektiv. Att vara mamma till ett svin. Det finns ju trots allt inga fängelsedomar eller besöksförbud som kan upplösa ett föräldraskap.

Joanna Hellgren står bakom det finaste jag läst i serieform, jag menar det, på riktigt. I bräcklig blyerts berättas den lågmälda historien om den 7-åriga Frances som får komma och bo hos fastern, ungmön, och farfar, senil och halvdöd, är något alldeles extra. Frances har just förlorat sin pappa och kämpar med att hålla alla minnen av honom borta. Orkar inte ta itu med sorgen, som så ofta klampar på i det stora huset i Paris, tomma korridorer, rum och trappor. Dessa miljöer är så vackra att jag bara inte vill bläddra vidare. Faster Ada har en hemlighet, om natten när Frances och farfar sover smyger hon ut, går längst gatorna, uppsöker en bar och bekantar sig med den excentriska författaren Louise som bor i trappen invid deras. Louise kännetecknas av att hon alltid har tre vinthundar i släptåg.

Frances är det bästa jag läst på väldigt länge och vid sidan av denna fina serieroman bleknar allt jag läst tidigare av andra svenska serietecknare. Nu lånade jag ut exemplaret jag hade, för att sprida det fina, men jag vill ha Frances här hos mig för att kunna minnas när jag ser den. Jag älskar de försiktiga teckningarna som samtidigt är kraftfulla med drömlika perspektiv. Frances är som en melankolisk, mörk men hoppfull dröm i en underbar miljö.

Det här var del ett, nu väntar jag på del två, och även Hellgrens tidigare Min nattbror, som ännu bara utkommit på franska, i svensk översättning.

Bloggskuggan har en orsak, The Walking Dead äntrade livet och jag blev helt maktlös. Fyra böcker senare, finns inga böcker kvar. Jag hänvisas till det som ännu endast släppts i tidningsform, inscannat, nedladdat och ytterst olagligt. Elva nummer olästa, sen åter normalitet. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig på sistone, denna besatthet, det är inte likt mig. Eller kanske så har jag bara inte varit sån på väldigt länge. All ledig tid sitter jag nu i soffan eller på annan sittvänlig möbel och läser, läser zombieserier.

Imorgon ska jag göra viktigare saker, som min egen müsli eller någonting liknande.

Ånej, zombier äter min hjärna.

Jag minns inte när jag introducerades för Plants vs. Zombies, det kanske var igår eller så var det iförrgår, tiden är minst sagt ur led. Idag tog jag kål på slutbossen och kände mig oerhört lättad, jag kunde fortsätta med livet. Nu ikväll insåg jag att Survival mode också är kul. Hej då verkligheten.

Om jag ska dröja kvar vid de odöda så började jag även läsa lite i serien The Walking Dead och fastnade direkt. En polis blir svårt skottskadad, vaknar upp på ett näst intill tomt sjukhus och vet ingenting om att det sedan en tid tillbaka härjar en massa flesheaters överallt. Det är ungefär så långt jag kommit än, men spännande är det redan. Jag måste nu fatta mig kort, ta kraft och stänga av datorn till förmån för de pappersbaserade zombierna.

Våren för mig är serietider. Att sitta på balkongen och läsa Sandman med Bright Eyes Lifted… på i bakgrunden. På sistone har jag mest intagit typiska svenska självbiografiska serier, lite trist kan tyckas, men det är lagom lättsmält. Jag har dock börjat ledsna på skildringar av medelklassprettoungar som börjar på konsthögskolan, röker gräs och dricker rödvin och så vidare. Tyvärr är tillgången på amerikanska diton inte den bästa för den som inte har råd att spendera en massa pengar. Nu har det dock kommit en del intressant nytt på den svenska seriefronten.

Det känns t ex som att det har tisslats om Nina Hemmingssons nya bok Så jävla normal länge nu, det var så länge sen det började att jag nästan glömt bort den. Jag går och inbillar mig att jag har läst Jag är din flickvän nu och att jag såklart älskade den, men sen när jag tänker närmare på det så måste jag nog erkänna att jag nog bara lånade och ögnade lite i den. Det var när jag var gravid och på samma gång lånade På smällen, och sanningen är att jag bara läste gravidböcker då i början, då det fortfarande var så overkligt att någon levde i mig. Hemmingssons nya och gamla står alltså på önskelistan för våren.

På sista tiden har jag även följt Kim W Anderssons blogg där läsaren fått följa publiceringsupptakten till den nu släppta Love Hurts. Skräckromantik med en massa gore, serien har tidigare kunnat läsas i Nemi. Lite besviken blev jag dock när jag insåg att denne Kim var en snubbe, jag hade gått ganska länge och sett en tjej bakom de där blodslaskiga teckningarna. Insikten fick mig att inte läsa bloggen lika uppmärksamt längre, men jag vill fortfarande ta del av resultatet.

Visst är det härligt med mytologi? Något jag gillar väldigt mycket är änglar och då på Neil Gaimans vis, som i Murder Mysteries, som är en fantastiskt fin men tragisk kärlekshistoria som utspelar sig bland himmelrikets änglar. Historien återberättas av ett ögonvittne i modern tid, väldigt gaimanskt. Jag vet inte om det om det är dessa påsktider som återuppväckt intresset för dessa religiösa myter, men tidigare idag, bläddrade jag lite i Sandman, den fjärde delen, Season of mists. Det är den då Lucifer lämnar nyckeln till helvetet i Morpheus händer och sen kommer uppvaktning ifrån alla möjliga maktgalna mytologiska figurer. Dessa vill alla, hellre än att falla helt i glömska, ta sig an rollen som kung över helvetet. Första gången jag läste den var ren njutning och jag ville inget hellre än dyka ner i de gamla sagorna.

Nu är jag sugen på mer av den här sorten, kristen mytologi med änglar och demoner, himmel och helvete. Något nytt som t ex Andreas Romans När änglar dör, som handlar om legenden om Satan, där Hin håle himself berättar sin syn på historien. Sen blir det kanske till att besöka något av bibliotekens magasin för hos Anna Winberg fick jag nyligen tips om ännu ett objekt att åtrå: Änglarnas uppror av Anatole Frances. Ingenstans hittar jag något som beskriver exakt vad den handlar om, förutom någon ledtråd här och där. Jag tror bara att jag måste ha den boken för jag misstänker att den är precis i min smak.

Alldeles nyss stod jag i hallen och slängde en snabb blick på en dagisteckning som ligger på byrån och väntar på att bli uppmärksammad med en fin ram och uppsatt på väggen. Det är den första ordentliga målningen och det är klart den ska vara till allmän beskådan. I alla fall så tänkte jag att den påminner om något jag sett förut, någonting serierelaterat, så kom jag på det, gick till bokhyllan och drog fram första Invisibles-albumet. Mycket riktigt, där på framsidan var sonens teckning, visserligen i något mer detaljerad version, men ändå.