milkbartoilet

Det har funnits stunder så jag tänkt att nu minsann ska jag skriva varje dag, minst. Det är så jag vill ha det egentligen, men ändå har det blivit glest mellan inläggen på sista tiden. Himla trist, eftersom bland det roligaste som finns är att få kommentarer och den som inget skriver har inget värt att kommentera. Om det är någon som läser som också tycker något, så kommentera gärna och berätta för mig vad jag bör skriva mer om. Jag är en rätt spretig person som kan behöva vägledning ibland.

Anledningen till denna drygt två veckor långa bloggskugga har varit ett förkylningsträck som inte varit av denna världen. Snuva och feber. Feberuppehåll och vaccination sen feber igen och sen när vi just pustat ut och var redo för vardagen igen kom feber och halsont, och då halsont från helvetet, svalg med böldpest. Nej allt är inte ok, än, men jag inbillar mig att jag som är sist ut att bli frisk är på bättringsvägen. VAB:andet som aldrig tog slut är i alla fall till ända. Det gör fortfarande ont i huvudet och i halsen, men livet måste väl gå vidare nu. Särskilt efter att jag insåg att det fanns Rinexin i medicinskåpet, åh denna ljuva strokeframkallande nässpray på tablett.

Det var tur att jag kände mig lite bättre idag eftersom arbetsförmedlingen hade ett trängande behov av ett besök av mig. Med bara en alvedon som skvalpade runt i magen tillsammans med lite äppeljuice och skulle föreställa föda, satt jag där och nickade och log, tog emot papper och gick hem. Jag fick lite information om praktik och det som kallas nystartsjobb, som innebär att jag från och med den tolfte december finns att anställa till rabatterat pris. Så sitter det någon därute som vill ha en bibliotekarie-drop out till vrakpris till jul och framöver så är jag tillgänglig.

Inget särskilt. Fast samtidigt helt otroligt mycket. För första gången i mitt liv har jag åkt ambulans. Det var snart en vecka sedan nu, och var inte alls så dramatiskt som det låter. Vår lilla älskling fick ett anfall av falsk krupp och i all panik och okunskap ringde vi 112.

Det var säkerligen inget vidare att vakna med andningssvårigheter, men timmarna som följde var späckade av fantastiska händelser. Först att få se en ambulans på så nära håll och sen att dessutom få åka med. Han berättade för alla han träffade på akuten att han hade önskemål om att åka mer ambulans, och stod oförstående när han fick som svar att ”det hoppas vi verkligen inte du att behöver”.

Väl på plats var han givetvis superpigg och som tur var fanns en flashig och nymonterad brio-tågbana i korridoren utanför rummet. Det var där ute som en stor del av undersökningen av honom genomfördes. Ville INTE lämna tåget. Note to self: tågbana till tvåårsdagen.

Efter en del inhalation och lite medicin fick vi klartecken ifrån den fantastiska personalen att det var ok att gå hem. Vi packade ner pojken i vagnen och begav oss hemåt i natten. Väl utanför dörrarna lyfte en helikopter från sjukhustaket ovanför våra huvuden. -”Åh en sikopper!” Knappt hundra meter senare, på cykelbron, hade vi utsikt över stan och inte mindre en TRE gigantiska byggkranar fanns där att beskåda. Det kanske ska tilläggas att kranar, tillsammans med flygmaskiner och utryckningsfordon, är en stor passion.

Bloggen börjar mer och mer förvandlas till en enda ström av gnäll över min fysiska hälsa. Det här inlägget kommer inte att bli ett undantag.

Det sved lite när jag kissade och jag tänkte äsch det går över. Några dagar sedare (iförrgår natt) började jag få värk i ryggen. Överallt står det att det är viktigt att få antibiotikabehandling snabbt om en urinväginfektion vandrar upp till njurarna. ”Snabbt” var ordet. Vad betyder det egentligen? En dag, en timme, en vecka? När tar den här grejen död på en? När jag ringde sjukvårdsrådgivningen blev jag först lugnad och sen nerskjuten. ”Gå till akuten, så vi inte missar något.” Missar något? Vad betyder det? Jag blev så skräckslagen att jag inte vågade fråga.

Det var det som blev min kväll igår. Sitta i ett väntrum på akuten och vara hopplöst nedprioriterad, timme efter timme. Fram tills igår kväll hade jag aldrig besökt en akutmottagning för egen del. Jag hade heller aldrig under mitt tjugoåttaåriga liv intagit någon form av antibiotika, trots kroniska öronbesvär. Nu har dessa blommor tagits ifrån mig.

Jaja, nu är jag hemma och dricker vatten för jag misstänker att jag annars dör jag nog av någon läskig biverkning och för att stärka mig för att gå iväg och hämta ut mer av superduperpenicillinet. Jag fattar att det här är småsaker egentligen, men för mig är det stort.

Gamla 38°C är tillbaka och mina tår känns som isbitar. Under det senaste dygnet har jag haft menieres sjukdom, hjärnhinneinflammation och öroninfammation (alla sorterna). Nu ligger jag bara här och har en hederlig bondförkylning.

Jag kom att tänka på det här med att vaccinera sig mot influensa, är det något som folk i allmänhet gör? Med folk i allmänhet menar jag då alla människor som inte är gamla, svaga och/eller sjuka. Annars vore väl det en idé så här första året med barn på dagis, så behöver man bara oroa sig för löss och mask.

Finns det en baksida med vaccination, förrutom att det kostar? Det kostar att vara sjuk också, det tär på orken och även på psyket i mitt fall. Jag blir mer och mer hypokondrisk med åren. Terapi kanske vore det bästa, men jag tror nog att vaccinera sig är billigare.

Den lilla pojken är sjuk och jag tog mig in till stan för att handla förnödenheter som t ex stjärtpiller och bakplåtspapper. Av gammal vana var jag på väg att ta hissen fast det bara var jag och ingen barnvagn eller nåt, världen har blivit väldigt annorlunda på sätt jag aldrig kunnat ana innan jag blev förälder. Sen på vägen hem mötte jag två lejon men även om alla parter egentligen hade velat stanna till och hälsa så vågade jag inte eftersom jag tänkte att de kanske skulle äta upp mina händer.