milkbartoilet

Jag drömde så sjuka drömmar i natt. Först att vår lilla Missan kom tillbaks, hon var levande och dök upp på först en plats men rörde sig liksom inte utan höll sig på en fläck. Sedan dök hon upp på fler platser, som att hon hoppade mellan olika rum och samma visa, hon levde men förflyttade sig inte. Vi lyfte ut henne på balkongen för att återställa ordningen, men det resulterade bara i att hon kom tillbaks på ytterligare en ny plats. Även om vi kände att hon inte ville oss något ont var det sjukt otäckt.

Sen befann jag mig helt plötsligt i någon slags kulvert/skyddsrum. Där satt jag och flera med mig, de flesta var bekanta ansikten från när jag gick på gymnasiet. Det var människor jag inte sett på många år, de hade åldrats och det hela utspelade sig i nutid. Vi satt och väntade på en låg bänk och en efter en fick gå fram till John Ajvide Lindqvist och bli stucken i fingret för att ta något slags blodprov. Alla såg på medan resultatet meddelades och jag minns att jag kände mig oroad över vad provet skulle visa. Det var något som inte var normalt med mig, så mycket visste jag och att det skulle bli pinsamt när alla fick veta. Det sista som hände innan jag vaknade var att personen bredvid mig, som kanske var den snällaste av alla i min klass på gymnasiet, sa något i stil med -”Kolla vilken fjant!” om den som stod näst på tur för att få sitt stick i fingret.

Jag vaknade och jäklar vilken pärs. Så sjuk känsla och jag tänkte att ”Staffan skulle aldrig säga så om någon annan människa” och kände mig genast lugn över att det måste ha varit en dröm.

Jag vet inte när jag senast drömde så avancerat. Det här med att drömma riktigt otäcka drömmar om någon som nyligen dött jag gjort tidigare. När jag var elva och min farmor just dött minns jag hur jag hade en riktig skräckdröm där jag gick in i farmors kök och hon, som var död i drömmen med, kom emot mig med utsträckta armar och en brun papperspåse över huvudet. Det var nog bara den värsta av flera otäcka drömmar jag hade efter hennes bortgång. Jag får rysningar och blir mörkrädd bara jag tänker på det.

I väntan på Breaking Dawns ankomst – jag beställde den i ett svagt ögonblick – så underhåller jag mig med Mörkrädd av Andreas Roman. Jag läste någonstans att den skulle vara jävligt läskigt på ett ”krypa under skinnet”-vis, så visst var jag lite avvaktande till en början. En bit in i boken hade jag dock blåst upp mig såpass att jag tänkte att: så här lätt skräms minsann inte jag.

Nu är jag lite drygt halvvägs igenom och känner mig inte lika stursk längre. I natt då vår son vaknade ungefär en gång i timmen och var förtvivlad på grund av nästäppa blev jag skräckslagen varje gång. Jag var helt övertygad om att han skrek för att han var rädd, och för att han såg saker i mörkret. Totoro har alltid kunnat lugna honom i såväl feberyra som nattskräck och jag propsade på att slå i gång den igen och igen under nattens gång. Nu i klarare sinnestillstånd fattar jag att det bara var mig själv jag ville lugna.

Jag oroar mig för min psykiska hälsa, så ska jag verkligen fortsätta läsa? Blir det lampan tänd nattetid i framtiden? Tidigare har jag nog faktiskt sett mörkret som lite av en trygghet, för då syns inte monstren. Det jag inte ser tar jag väl inte skada av, eller? Kan det verkligen vara möjligt att knäckas av en bok?