milkbartoilet

Alltså, den här sommaren och jag, vi har inte varit så bra kompisar alls. Jag har nog mest surat över vädret genom såväl solsken som hällregn. Mest av allt har jag suttit och längtat bort till någon sorts Astrid Lindgren-idyll i stil med häst och vagn, stora, fina, gamla trähus samt förbannat det faktum att vi inte haft råd att dra till Gotland eller liknande. Det är knasigt, för några år sedan skulle jag väl aldrig kunnat drömma om att det skulle vara det här jag skulle komma att åtrå. Skärgård, hängmatta, barfota, kanske sitta i en båt och meta på Mamma Mus vis, med bulle på en spik.

Jag hade föreställt mig som en nöjd urban individ, barn till trots. Istället har jag i sommar läst Ellens äppelträd och drömt mig bort till en egen gård med ett lika pampigt äppelträd. Jag har fantiserat om hur det skulle vara att bo på Bråkmakargatan, i Bullerbyn eller Lönneberga. Jag har fått min son att fatta tycke för Lotta, Emil och Pippi, med tveksamma metoder. Tanken har varit ungefär: om jag bara föreslår att vi kollar på Emil tillräckligt ofta så…, och rätt var det var så började Griseknoen efterfrågas och dådet var fullbordat.

Ja nu är den här skitsommaren i alla fall till ända. Nu försöker jag blicka framåt och inbillar mig att nästa sommar så lever även vi i den här idyllen. Om inte kanske jag kan söka jobb på Gammlia och få såsa runt i folkdräkt, prata som en lajvare och gnälla och gapa över glada barn som håller på och stör, för det låter ju så när de skrattar.

Ikväll cyklade jag till Ica Maxi. Jag måste erkänna att jag var ganska sur, inte just för att jag cyklade dit utan på grund av en massa skit som utspelade sig innan. Det visade sig att just ikväll är en sån där härlig sommarkväll då staden visar sig från sin allra bästa sida.

På väg hem låg en isbjörn bland cyklarna och vilade sig. En tant gick fram och hälsade på den, men jag vågade inte utan pratade bara lite med den på avstånd medan jag packade och låste upp min cykel. Som om det inte var nog fantastisk så var cykelvägen hem längst älven ett riktigt lyckopiller. Glada, kära och lite småfulla unga människor, en joggare och helt plötsligt en svart labrador sprang vid min sida. Den sprang så saliven stänkte och saktade sedan ner för att invänta sitt sällskap. Alltihop ackompanjerades av ljudet från något coverband någonstans centralt ifrån och den låga kvällssolen som speglade sig i älven.

Vad mer kan jag säga? Jag är inte sur nu längre.