milkbartoilet

Jag har tänkt på det här med åldersindelning av barnkultur ett tag nu, förfärats och hetsat upp mig för sånt som bara är. För några dagar sedan fick jag veta att vecka 44 är höstlov = kulturlov i Umeå. Det är massa fina saker som arrangeras för barn och ungdom. Va roligt! Jag skulle så gärna vilja ta mig son på teater, kanske Benny-teater. Vi har ju läst böckerna och sett filmerna. Han skulle älska det, men så ser jag att han är för ung för teatern. Det står 3-6 år.

Småbarn delas in i två kategorier, över och under tre år. Ja, ni vet det är då de slutar kvävas på saker, smådelar. Nu är vi hemska föräldrar som låter vår son leka med saker som har smådelar. Vi läser även böcker för honom, som Lill-Zlatan (3-6 år enligt förlaget) fast han säkert kommer att bli traumatiserad av det sen då det visar sig att vi pressat honom intellektuellt. Det finns en bok i hans samling som det står ”från två år” på och den fick han läsa redan som bebis, ja se den består av fotografier av djur, ingen text bara foton med kartongsidor. Vi lät honom läsa den, han sken ju upp som en liten sol varje gång han såg de där kattungarna.

Jag fattar att det kanske inte är så att min son kommer att få vända i dörren om vi nu skulle försöka gå på Nämen Benny, men jag kan ändå inte låta bli att sura över den rigida indelningen. Och exakt vad är det meningen att barn som ledsnat på tussetå-ramsor och baka baka liten kaka, dvs de passerat ett år, men som ännu inte blivit tre ska få ta del av? Två år av kulturellt utanförskap i livets startgrop. Jag förstår att det kan vara bra med riktlinjer för vilken målgrupp ett evenemang riktar sig till, det kanske skulle det gå att uttrycka informationen om teaterns målgrupp lite smidigare. Från cirka tre år ser så mycket mer sympatiskt ut.

Idag när jag kom till dagis för att lämna av min lilla snutt, så möttes vi av ett surt och lite ledset fullt påklätt barn som stod i hallen och protesterade för att det var dags att gå på teater. Visst är det kul att få gå på teater, men nu var den här personen inte alls nöjd för det var ju mitt i leken det var dags att bryta upp och istället klä på för att sen gå iväg. Den lilla sura gav blanka tusan i teater och hade innan dess något på gång som säkert var tusen gånger bättre. Kanske var i sin zon och hade fantasin på spinn och det var fantastiskt, så kom verkligheten i form av en fröken och påminde om att nu ska overallen på för nu ska vi ha kul.

Nu menar jag inte att det är något fel i att gå på teater, tvärtom det är väldigt trevligt. Det kändes bara så tråkigt för den lilla för jag minns hur det var att vara liten och aldrig få leka klart. Vi som är vuxna och stora tänker kanske inte på att barnen inte alltid känner det där ”bra med teater, bra kultur, bra underhållning” och tänker att ”jo men Anna Rosa Guld får fortsätta slåss mot monstren sen för nu ska jag följa med på teater för det är fisfint minsann”. Jag tänker att det borde kanske vara okej att välja bort teatern om det finns andra saker som känns roligare.