milkbartoilet

Sist jag var på biblioteket, med förmånen att få flanera i lugn och ro bland vuxenböckerna, kände jag samtidigt ett sug efter att se mig om i världen. En nära vän bor i San Francisco och jag vet att någon gång kommer det bli dags att kliva på ett plan och korsa ett världshav. Det låter kul att se nya platser men samtidigt är jag ganska flygrädd av mig och har ingen direkt erfarenhet av att resa. Med detta i åtanke browsade jag N-hyllan efter något att bredda mina vyer en aning. Det var helt oplanerat så jag hade egentligen ingen koll.

Jag fick i alla fall med mig Too Fast For Love hem, inget San Francisco men andra delar av det stora landet i väst. Det visade dock att det nästan var mer en skildring av staden jag bor i, Umeå, författaren Jonas Indes hemstad. Det är svårt att föreställa sig att det finns människor, nu vuxna sådana, som faktiskt vuxit upp i Ålidhem, men han är en sådan, livs levande. En annan sak, har han en familj som läser den boken? Eller är det kanske oviktigt att idka självcensur när man i ett psykotiskt tillstånd hoppat ut från ett höghus ett halvår innan. Jaja, nåväl, bokens kvaliteter som reseskildring känns väl si och så, men det var intressant att kika in i Jonas Indes till synes kaotiska inre ett tag.

I Too Fast For Love är det nog inifrånbeskrivningen av depressionen som är mest intressant. Kampen mot apan/skamcancern som måste zoloftzonkas för att den inte ska ta överhanden. Krisen är inte över utan bara någotsånär under kontroll med hjälp av medicinen. Jag gillar det egna språket, hur han lyckas göra känslorna begripliga, kaoset inuti som känns, och resan från kust till kust blir sekundär. Det var menat som lättsam läsning, en parentes, och visst, det var över snabbt, men det var en oväntat rå och självutlämnande parentes.