milkbartoilet

I somras när jag letade efter Charlaine Harris Southern vampire-böcker på biblioteket hittade jag ingenting, bara en enda titel av Harris och det var Grave Sight, som jag läste i brist på annat. Senare köpte jag första boken, som jag visserligen inte ens läst ut. Nu idag såg jag däremot att man beställt in en hel radda av just böckerna om Sookie och Bill, som även kan ses i den emintenta tv-serien True Blood. Hela rasket brännmärks naturligtvis med sånna där små klistermärken som det står ung på. Tänk om samma sak skulle göras med tv-serien.

Upp till nitton, ramaskri, moralpanik.

Nu har två avsnitt av True Blood avverkats. Förväntningarna var skyhöga och förvirringen stor. Efter att ha läst drygt halva Dead Until Dark kändes preair-avsnittet väldigt sådär. Jag misstänkte att boken störde min förmåga att se tv-serien för vad den var, så jag stillade mitt sug och lade snällt boken åt sidan med mitt favoritbokmärke som gisslan. I veckan som gick såg jag äntligen första avsnittet på riktigt tillsammans med min sambo och kände en enorm lättnad, jag är ett jävla mähä som måste fråga karln i huset om tv-serien var bra. Själv gillade jag introt väldigt mycket, obehagligt och skumt, väldigt hbo. Andra avsnittet var fortfarande lite besvärligt att se. Det är något med dialogen mellan Sookie och Bill som irriterar mig, den är så styltig och stel. Förmodligen är det boken som spökar i kombination med mitt goda minne. Jag minns varje stavelse.

En sak jag älskar är de nyheter, tv-debatter och talkshow-inslag som visas på tv-apparater lite här och var i serien som kan verka som små obetydliga detaljer men som egentligen skildrar en större serie av händelser. Svallertidningsrubriker som ”Brangelina adopterar vampyrbebis” och en billboard med texten ”God Hates Fangs” skymtar förbi. Åh vad det är underbart med intertextualitet. True Blood verkar fullkomligen krylla av den här typen av godbitar och det ger ett rejält plus i kanten i min bok.

Vampyrskildringar brukar annars betyda att det är mycket mytologi och folklore inblandat. Visst är det charmigt, men det har varit mycket tusenårigt över hela vampyrgrejen och nog känns det lite slitet vid det här laget. Men här har vi något nytt, vampyrer i samtiden, postmoderna blodsugare.

För den som liksom jag tycker att det här är skitkul finns en hel del informationsmaterial på nätet. Vad sägs om American Vampire League som kämpar för vampyrers politiska rättigheter, vilka fördöms av den kristna organisationen Fellowship of the Sun. Intressant är också bloggen Blood Copy rapporterar om konflikten mellan de två lägren, samt om händelserna i Bon Temps.

Angående True Blood så såg jag just här att första avsnittet finns tillgängligt i form av en preair-release och visst stämmer det. Det som oroväckande är dock att det hintas om att det avsnittet skulle suga (ursäkta franskan). Jag sätter mitt hopp till människors smaklöshet bara, för jag kan inte tänka mig att det kan vara annat än lysande.

Och som vanligt kommer underhållningen härifrån.

Tidigare i år satt jag i väntrummet på öron-, näsa-, halsmottagningen och bläddrade i en uråldrig metro. Där fanns en liten notis om en ny HBO-serie i vilken nån av de mindre Skarsgårdarna skulle spela en vampyr-viking eller vikingavampyr, vad man nu kallar det. Ja sen dess har jag varit så sjukt sugen. True Blood, heter den och i september kommer den. Jag har redan börjat ladda genom att börja läsa Dead Until Dark, den första boken i Southern Vampire-serien av Charlaine Harris som tv-serien baseras på. Vampyrer och den amerikanska södern, Louisiana till och med. Kan det bli bättre? Jo kanske om det görs en HBO-serie av det.