milkbartoilet

En ny showtime-serie vid namn United States of Tara är i antågande och jag är redan överförtjust. Första avsnittet går nu på söndag, men finns redan nu att ladda hem, om än i lite halvdann kvalitet. Jag har bara sett några minuter, måste spara på det goda, men det ser väldigt lovande ut. Vad sägs om en tvåbarnsmamma med grav personlighetsklyvning? Inte mindre än tre olika persona ryms i Taras kropp, förutom Tara själv då förstås som förövrigt spelas av Toni Colette.

Liksom i alla andra familjeskildringar av modern tid beskrivs även denna familj som dysfunktionell. Allt som inte är konventionellt a la 1950-tal och i stil med Sjunde himlen är dysfunktionellt. Brothers & Sisters och Six Feet Under, vad har de gemensamt förutom Rachel Griffiths? Jo, de handlar om dysfunktionella familjer. Någon är duktig och går i kyrkan, någon har lite svårt för spriten eller tabletterna, någon är homosexuell, några är ständigt i luven på varandra. Ja, det där låter inte riktigt bra, så där är inte normala familjer. Nu kanske jag har en skev bild av verkligheten, men är det inte så som folk är mest, lite så där onormala och dysfunktionella?

En annan serie, om en familj som dock är helt normal med sunda ideal, är Big Love som också sparkar i gång nu på söndag.

Efter en hård dag på barrikaderna är jag dödstrött, sitter i soffan och trippelnyser tillsammans med blåbärmuffinte och nussfit (nutellakopia vars burk har en liten midja, allt för illusionen).

Uttråkad till förbannelse och vill inget annat än att se Dexter med sambon. En gammal klasskompis försvarade en gång sitt otittande på Dexter med att han var hängiven Veronica Mars och att Dexter kändes, för honom, som lite av en kopia. Jag har verkligen inget emot personen i fråga men nog var han ute och flög där.

Jag har Bibliotekskatten Dewey liggandes vid sängen, men han får nog stanna där. Drygt halvvägs in är jag mätt på den amerikanska präktigheten, dessutom gjorde jag misstaget att kolla på det här youtube-klippet om Dewey och Tom (en fellow kattbroder som huserar i en järnhandel i en annan ände av delstaten Iowa). Jag hade tills dess målat upp en bild av en gammalt anrikt bibliotek med pondus och högt i tak, men på det korta klippet spräcktes genast fantasibubblan för det visade sig att biblioteket i Spencer snarare liknar något som får magasinen på min forna arbetsplats att kännas sjukt mysiga. Därmed inget ont sagt om gråmålade betongväggar/golv och metallhyllor, men de gör sig bäst under jord. Vad jag hade föreställt mig var ungefär Grubbebiblioteket (finaste filialbiblioteket) i mysighetsfaktor, fast som sagt i gammal stil. Jag har väl i och för sig en absurd bild av att bibliotek utanför Sveriges gränser ser ut så här.

I somras när jag letade efter Charlaine Harris Southern vampire-böcker på biblioteket hittade jag ingenting, bara en enda titel av Harris och det var Grave Sight, som jag läste i brist på annat. Senare köpte jag första boken, som jag visserligen inte ens läst ut. Nu idag såg jag däremot att man beställt in en hel radda av just böckerna om Sookie och Bill, som även kan ses i den emintenta tv-serien True Blood. Hela rasket brännmärks naturligtvis med sånna där små klistermärken som det står ung på. Tänk om samma sak skulle göras med tv-serien.

Upp till nitton, ramaskri, moralpanik.

Nu har två avsnitt av True Blood avverkats. Förväntningarna var skyhöga och förvirringen stor. Efter att ha läst drygt halva Dead Until Dark kändes preair-avsnittet väldigt sådär. Jag misstänkte att boken störde min förmåga att se tv-serien för vad den var, så jag stillade mitt sug och lade snällt boken åt sidan med mitt favoritbokmärke som gisslan. I veckan som gick såg jag äntligen första avsnittet på riktigt tillsammans med min sambo och kände en enorm lättnad, jag är ett jävla mähä som måste fråga karln i huset om tv-serien var bra. Själv gillade jag introt väldigt mycket, obehagligt och skumt, väldigt hbo. Andra avsnittet var fortfarande lite besvärligt att se. Det är något med dialogen mellan Sookie och Bill som irriterar mig, den är så styltig och stel. Förmodligen är det boken som spökar i kombination med mitt goda minne. Jag minns varje stavelse.

En sak jag älskar är de nyheter, tv-debatter och talkshow-inslag som visas på tv-apparater lite här och var i serien som kan verka som små obetydliga detaljer men som egentligen skildrar en större serie av händelser. Svallertidningsrubriker som ”Brangelina adopterar vampyrbebis” och en billboard med texten ”God Hates Fangs” skymtar förbi. Åh vad det är underbart med intertextualitet. True Blood verkar fullkomligen krylla av den här typen av godbitar och det ger ett rejält plus i kanten i min bok.

Vampyrskildringar brukar annars betyda att det är mycket mytologi och folklore inblandat. Visst är det charmigt, men det har varit mycket tusenårigt över hela vampyrgrejen och nog känns det lite slitet vid det här laget. Men här har vi något nytt, vampyrer i samtiden, postmoderna blodsugare.

För den som liksom jag tycker att det här är skitkul finns en hel del informationsmaterial på nätet. Vad sägs om American Vampire League som kämpar för vampyrers politiska rättigheter, vilka fördöms av den kristna organisationen Fellowship of the Sun. Intressant är också bloggen Blood Copy rapporterar om konflikten mellan de två lägren, samt om händelserna i Bon Temps.

Oops, I spilled…
I spilled at Vouge

Är det inte underbart? Carrie är full på Vouge och det är så bra, på tv just nu, hon är söt som socker och hysteriskt rolig, som Holly Golightly. Konstigt nog har jag aldrig sett likheten tidigare. Sex and the city känns aldrig fel, tycks liksom aldrig gå ur tiden, precis som Breakfast at Tiffany’s. Vi såg Sex and the City-filmen för ett tag sedan och jag måste säga att jag blev chockad över att det faktiskt gått 5 år sedan serien avslutades. Om jag ska vara riktigt ärlig var den inte direkt lysande som film, i alla fall inte tagen ur sitt sammanhang, men den ett fantastiskt avslut påett härligt fenomen.

Vi såg den på bio och det var en mörk, varm sensommarkväll, alldeles perfekt. Efteråt var vi saliga och gick sakta hemåt genom stan och det var alldeles alldeles magiskt. Kanske var det lite extra härligt att vi hade barnvakter också.

Som pricken över i:t spelar Big just Moon River för Carrie as we speak.

Angående True Blood så såg jag just här att första avsnittet finns tillgängligt i form av en preair-release och visst stämmer det. Det som oroväckande är dock att det hintas om att det avsnittet skulle suga (ursäkta franskan). Jag sätter mitt hopp till människors smaklöshet bara, för jag kan inte tänka mig att det kan vara annat än lysande.

Och som vanligt kommer underhållningen härifrån.

Tidigare i år satt jag i väntrummet på öron-, näsa-, halsmottagningen och bläddrade i en uråldrig metro. Där fanns en liten notis om en ny HBO-serie i vilken nån av de mindre Skarsgårdarna skulle spela en vampyr-viking eller vikingavampyr, vad man nu kallar det. Ja sen dess har jag varit så sjukt sugen. True Blood, heter den och i september kommer den. Jag har redan börjat ladda genom att börja läsa Dead Until Dark, den första boken i Southern Vampire-serien av Charlaine Harris som tv-serien baseras på. Vampyrer och den amerikanska södern, Louisiana till och med. Kan det bli bättre? Jo kanske om det görs en HBO-serie av det.

Det här med att blogga får verkligen hamna i skymundan nu med allt som måste göras. Bebis, skola och till och med lite jobb sådär på ett hörn. Ikväll t ex har nån tagit ut min hjärna och ersatt den med ett halvt kilo köttfärs. Jo, det är sant på riktigt. Häromkvällen ville vi se Upp till kamp som började 20:30 och innan dess Sjukhuset som slutade åtta och pojken hade inget emot det men han skulle ju äta, ropa och bli badad däremellan :) Livet är förjäkla underbart.Positivt också med bra svensk tv. Upp till kamp var bra grejer. Ännu roligare var det att läsa om Lukas Moodysons återkomst till rimligheten. Mums, jag gnuggar mina händer.

Jag insåg just att det numer går att besöka Showtimes hemsida. Hurra hurra!! Det är en helt ny värld som öppnar sig inför ens ögon. Jag måste läsa lite om den nya serien Californication. Mulder dumpar Scully för livet som plågad författare/patologisk kvinnokarl. Alltid lika spännande med en ny tv-höst. Förresten så verkar John from Cincinnati riktigt schysst, kanske kan den fylla det öppna såret efter Six Feet Under. Men ja ja…

Nu känns det som att Showtime har gjort det igen, dvs försett mänskligheten med en lysande serie. Jag såg första avsnittet av The Tudors igår och det kändes mer än lovande. Ett historiskt drama som är allt annat än förskönande och som utspelar sig i 1500-talets England vid Henry VIII:s hov. Jag blir lyrisk när jag lyckas klura ut att ”den där sympatiske farbrorn måste vara självaste numera huvudlöse humanisten Thomas More”, ett litet bevis på att något av de 20 p idéhistoria fastnat. Först Rome som kom och tog världen med storm, världens bästa tv-serie någonsin, och nu detta.

Kanske är detta ett bevis på att fajten mellan giganterna HBO och Showtime inte är över ännu. Nu om någonsin måste HBO ta sig i kragen och leverera, särskilt som Sopranos går i graven. Hur ska det gå? Den 10:e juni börjar John from Cincinnati. Kan det kanske vara något, jag tyckte trailern gav lite Six Feet Under-vibbar. Den som lever får se, spännande är det i alla fall.