milkbartoilet

Titta!

Här dansar Annika Norlin på gatorna i vårt fina Öst på stan. Här traskar vi, tålamodströtta från förskolan Mörkmården vareviga fredageftermiddag för fika på Bokcafé Pilgatan. Jag älskar’t.

Jag får besökare på något jag skrev förra året. Världsbokdagen, imorgon. Jag kommer nog vara upptagen hela dagen, men vad gör ni andra? Träffas ni och pratar böcker? Går ni på någon tillställning eller läser ni extra mycket? Själv hoppas jag kunna läsa lite i Den perfekte vännen, som ska vara avslutad på tisdag när vi ska träffas i bokklubben och prata om annat.

Men vad händer i stan då? Det litterära Umeå. Något måste väl hända tänker jag. Biblioteket kanske? Ja, Stadsbiblioteket lånar ut böcker som vanligt, men annars inget utöver barnarrangemang på förmiddagen. Det kan tyckas att det skulle vara på sin plats att biblioteket kunde hålla i något arrangemang för alla litterärt törstande umebor som passerat fem års ålder också, men nej.

Vi får väl bege oss över älven, till tegsbibblan som har afterwork med överraskningar.

Efter tre månaders arbete är det nu över, två intensiva och roliga dagar. Jag har inte lyckats se hälften av de seminarium jag tänkt, blogga hade jag också planerat att göra mer av men samtidigt är jag lite för petig för att vara en bra livebloggare, alternativt för långsam. Själv föredrar jag petig. Jag producerade i alla fall ett inlägg på littfest-bloggen, om seminariet med Katarina Kieri.

Min Littfest har varit bra, min första Littfest. Jag har varit hypersocial och samtidigt superblyg. Har skakat hand med så sjukt många författare och annat löst bokfolk. Ska jag sammanfatta dessa två dagar skulle jag bara vilja säga att det var så jäkla mycket folk, men samtidigt en så härligt positiv stämning.

Det började så storslaget oväntat bra, med Kristian Lundberg som kom och gav Littfest en flygande start. En supertrevlig och ödmjuk man som verkligen förgyllde festivalens första dag med sin närvaro. Ett speciellt sammanträffande var att ynka fem minuter innan hans seminarium om Yarden drog igång fick jag ett sms från stadsbibblan som meddelade att ett exemplar av boken nu väntade på mig på reservationshyllan. Reservationen som gjordes kanske till viss del med tanken: ”han kommer ju på Littfest och det vore väl bra om jag läser hans bok då”.

Efter att ha lyssnat på Kristian i trekvart, hört honom läsa stycken ur sin bok, och lyssnat till hans beskrivningar av uppväxten, utanförskapet och klasstillhörigheten var jag dock såld. Så snart möjlighet sedan gavs stövlade jag ut genom Folkets hus långsamt snurrande dörr och sedan över gården och in på biblioteket för att hämta boken, som jag nu läser. Jag älskar den redan, ynka tjugo sidor in.

Strax därefter fick vi en smärre kris och jag fick lov att kuta in i Idun för att meddela att ljudet strulade på bambuser-sändningen. Tack och lov för detta lilla missöde, tänker jag nu, helt själviskt. För annars hade jag nog helt missat Jonas Karlssons fantastiska läsning av sin novell Muntlig redovisning. Jag hade inte fattat att det skulle vara så bra.

När hungern sedan kom och det var dags för lunch, bestod denna av en blaskig nära oätlig soppa, men inget ont som inte har något gott med sig. Intill mig vid bordet satt Vi läsers chefredaktör Ann Lagerström och jag passade givetvis på att fråga henne om hur det var egentligen med Owlit. Utsågs de verkligen till månadens bokblogg? Svaret var: Ja. Så nu vet vi det. Inga fler sömnlösa nätter för Frida och Ellen som står bakom den fina bloggen i fråga.

Den allra trevligaste delen av littfestfixet innan, var att jag drog ihop ett imponerande gäng bokbloggare till en tjugo minuter lång chattsession på fredagskvällen. Precis som jag hade anat var tjugo minuter över på tok för fort, något jag tror det övriga deltagarna skulle hålla med mig om. Bokbloggare är så himla trevliga att det är svårt att få nog av dem. Suzanne och Bea från Pocketblogg fanns på plats, liksom Nina Frid från Bokcirklar, och hemma framför sina datorer fanns femton slipade bokbloggare. Bland dem Anna Winberg, Bookydarling, Owlit, Bokmania, Bokunge med flera flera superhärliga bloggare.

Om fredagen var sprudlande så var lördagen lite trött i jämförelse. Ska sanningen fram så skulle jag ha varit nöjd så, i alla fall trodde jag det innan jag hade beskådat Annika Norlins finstämda avslutning. Är du fortfarande arg? med akustisk gitarr och när jag nu ser inspelningen känns huden lite extra tunn. Kanske är det också för att det är över nu, känns lite tomt. Vad ska jag göra nu, utan Littfest? Vad finns kvar? Vemodigt men samtidigt nå så djävulskt skönt.

Sedan finns ju frågorna om framtiden. Jag vet inte. Ja, det blir såklart en Littfest nästa år med. Det enda jag vet är att det borde kunna bli ännu bättre. Särskilt med tanke på vad detta blev, med de medel som fanns till hands.

Anledningen till att jag försummar bloggen nu är Littfest. Den inte längre helt dagdrivande halvbibliotekarien arrangerar tillsammans med en grupp ytterst driftiga människor Umeås internationella litteraturfestival. Boka in 9-10 april och följ på facebook för att hålla dig uppdaterad om vad som händer. Nya programpunkter tillkännages eftersom. Hittills är Jonas Karlsson, Suzanne Osten, Kjell Johansson, Kristian Lundberg, Kjartan Fløgstad och Anita Salomonsson klara och det kommer mer. Eftersom kalaset är gratis så blir det ett billigt nöje och för den som undrar om det inte ska vara något för de yngre kulturkonsumenterna så kommer bland andra författarna av Augustprisvinnande i barn- och ungdomsklassen Skriv om och om igen. Jag kommer helt klart återkomma till Littfest.

I fem långa år passerade jag så gott som dagligen Umeås studentpärla Ålidhem och fattade nog aldrig vad grejen var. Sanningen är väl att Ålidhem till viss del har studenterna att tacka för sin överlevnad, men det är knappast dessa studenter som gör stadsdelen så fantastisk. Nu under sensommaren och hösten har vi återupptäckt Ålidhem, som verkligen är en pärla, ett efterlängtat andningshål ifrån den ibland något tryckande känslan. Ålidhem är loppsockan, trasdockan, snutten som vi uppsöker för att få en paus från Öst på stan, som visserligen är fint, med dock ibland lite för polerat.

Det började med att vi upptäckte en brädspelsbutik. Där i en lokal i ett av hyreshusen på Språkgränd, finns hyllor späckade av spel och en hörna med loppissoffor dit alla får komma för att bara spela. Härligt avslappnad nördstämning. I samband med första besöket, insåg vi att området är underbart barnvänligt. I centrum finns allt som kan önskas inom rimligt gångavstånd även för en tvåårings ben. Ingen direkt trafik att tala om och ett helt otroligt bibliotek, som jag är lycklig över att ha fått återupptäcka, nu som förälder.

Biblioteksfilialen huserar i spartanska lokaler, men rymmer ett helt eget rum för de mindre barnen. Ett rum där barnen får vara som de är, stökiga, högljudda och ofta intresserade av mycket annat än just böcker. Ett litet bord med tuschpennor, kritor och utskrivna bilder att färglägga. Backar med mjukisdjur. Inga farliga, men spännande trappor, inga bronsstatyetter placerade i midjehöjd, som gjorda för att skada små barnlemmar. Inget stort rum med glasväggar och stengolv, som lockar till klampande och skrik med de ekon och sura miner som följer. Världen förändras med barn, på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det där sminket och extravagansen i de offentliga miljöerna, som bara ställer till bekymmer i barnsammanhang. Det är så jävla skönt att få slippa det.

Nu planerar vi medvetet in åtminstone ett Ålidhemsbesök i veckan. Vi åker dit som fåniga turister och gör inget särskilt. Vi kanske köper juice och russin på konsum, sitter och fikar på en lämplig bänk. Sen kanske vi besöker biblioteket eller åker i rutschkanan bland husen närmast centrum. På Ålidhem finns nämligen lekplatser i varje hörn och där finns inga flådiga klätterställningar i futuristisk stil, som den i lekparken vi ofta besöker till vardags, utan enkla men funktionella och roliga saker.

Det byggs nu för fullt på ett kultur- och resurscentrum på Ålidhem och frågan är hur det ska gå. Kommer vi fortfarande känna den avslappnade känslan efter årsskiftet då biblioteket kommer att vara skinande nytt? Vad kommer att hända med den där härliga folkhemssjälen som finns idag? Nu när vi har upprättat ett behov. Vi behöver ju Ålidhem som vår snuttefilt.

Obs. Bilden snoddes härifrån.

Ikväll cyklade jag till Ica Maxi. Jag måste erkänna att jag var ganska sur, inte just för att jag cyklade dit utan på grund av en massa skit som utspelade sig innan. Det visade sig att just ikväll är en sån där härlig sommarkväll då staden visar sig från sin allra bästa sida.

På väg hem låg en isbjörn bland cyklarna och vilade sig. En tant gick fram och hälsade på den, men jag vågade inte utan pratade bara lite med den på avstånd medan jag packade och låste upp min cykel. Som om det inte var nog fantastisk så var cykelvägen hem längst älven ett riktigt lyckopiller. Glada, kära och lite småfulla unga människor, en joggare och helt plötsligt en svart labrador sprang vid min sida. Den sprang så saliven stänkte och saktade sedan ner för att invänta sitt sällskap. Alltihop ackompanjerades av ljudet från något coverband någonstans centralt ifrån och den låga kvällssolen som speglade sig i älven.

Vad mer kan jag säga? Jag är inte sur nu längre.

Som det är just nu sitter jag inne och ser ut på det fina utanför. Någon slags ickeförkylning har fått grepp om mig och jag vaknar varje morgon ledbruten och med stort stort huvud. Halsen är full av slem om någon är intresserad och nätterna går åt till att hosta och äta hostmedicin som bara skjuter upp problemen. Gårdagen släpade jag mig iväg för att köpa salt. Salt är en såndär självklar grej vi alltid glömmer, salt och svartpeppar. Det enda vi köper hos hutlösa Handlar’n på hörnet. För att bryta mönstret tog jag istället cykeln till stan och förutom att jag köpte salt såsade jag även runt i någon slags yr dimma på gatorna.

Ett besök på biblioteket och ung-avdelningen, skulle bara kolla efter En liten chock. Jo, jag läste Min typ brorsa för ett tag sedan och gillade den väldigt mycket, så mycket att jag spenderade en halv natt med att läsa ut den. Så mitt i det stillsamma: en hostattack. Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där bland alla missförstådda emokids satt tanten och hostade. Jag hittade i alla fall det jag sökte till slut.

Dessutom hittade jag Motsols av Mirja Unge, som jag lånade för att jag gett mig fan på att läsa de få författare som kommer från Hälsingland. Författare jag nu kollat upp från bygden är bland annat Sofia Rapp Johanssons vars Silverfisken jag bara bläddrat i, blev otroligt äcklad av det lilla jag läste. Äcklad och tagen av att någon kan vara så modig. Någon gång ska jag nog läsa den, fast jag måste nog stålsätta mig en del innan. En vän nämnde Anderz Harning, född och uppvuxden i Stocka och bortglömd för många, inklusive mig själv. Harnings Stålbadet hittade jag på BookMooch, fantastiska BookMooch. Sådär, i skrivande stund inser jag att jag nu har min tematrio hembydgen, med tre ännu olästa böcker och något försenad.

Nu är det dags att rycka upp sig, ta en dusch och sen en promenad med Harry Potter. Destination: Ön och tillbaka. Eller äsch, duschen får såklart vänta tills efteråt.

Lite bloggtystnad, många måsten. Det börjar kännas på allvar nu, det verkar som att vintern tar slut i år med. Jag har haft en bra dag och kan nästan bortse ifrån att det är katthår i mängder överallt här hemma för nu alldeles snart är det vår och sen kommer sommaren alldeles säkert efteråt.

Den här dagen har tillbringats med en promenad upp för backen mot Berghem, runt sjukhusområdet. Det blev en paus med fika på en av bänkarna längst Samhällsvetarhusets solsida. Vi fikade på te ur termos och Singoalla-kex med citronsmak och pratade om hur många fåglar vi sett tidigare vid dammen vid sjukhuset. Den lilla tyckte att vi borde läsa bok där vi satt på bänken, och vi kunde visserligen ha gått in och lånat något på UB, men han fick nöja sig med te, kaka, solsken och sina föräldrars sällskap i stället. Efteråt promenerade vi hem och det fanns många plaskiga pölar på vägen hem, som gjorda för att hoppas i.

Det är sådana här dagar jag är glad att jag bor där jag bor. Jag flyttar inte härifrån, inte nu i alla fall.

Det måste ha gått mig förbi, men imorgon den 5 mars är det Stora Bokbytardagen. Dagen hedras med bokbyten på många många orter runt om i landet. Tråkigt nog verkar det inte vara något bokbyte uppstyrt här i Umeå. Vem orkar? Hela stan spyr väl kanske på allt vad böcker heter så här efter littfesten och bokrean? Jag skulle i alla fall gladeligen byta bort lite skit.

Det finns en blogg: http://storabokbytardagen5mars.blogspot.com/
och en facebook-grupp

Idag gjorde vi det äntligen. Vi stoppade den lilla i pulkan och drog iväg till Pilgatan för att fika. Riktigt trevligt var det också, lilldutten älskade barnrummet med de små barnstolarna – Stackarn har ingen liten stol, fast han älskar att klättra på stolar. Den gamla skolbänken i hörnet var en koja och i fönstren hängde ”kokko”, dvs stora pepparkakor i tyg.

Strax innan vi skulle gå hemåt igen fick han tag på en trädrake som är menad att dra efter sig. Den var ”MIN!” och det tog en bra stund och en hel del lirkande för att få honom att släppa ifrån sig den, men då inte utan några tårar förstås. Något som dock fick följa med var en julklapp till ”Ia”. Varför härja på stan bland svettiga julshoppare när de finaste klapparna finns bara en pulkfärd bort?

Vi hade gått och förhandshypat Pilgatan en del och var väl lite rädda för att bli besvikna, men vi gillade det jättemycket och kommer garanterat tillbaka.